Om att göra sånt som är obehagligt

Det här inlägget kommer att handla om oss människor. Om hur bra vi trivs i våran egen komfortzon.
Hur skönt vi känner att det är att befinna oss där, innanför vår egen bekvämlighetsram.
Och om hur svårt det är att ta sig ut ur sin zon. Hur rädda vi är för att ta oss an sånt som kräver att vi måste ta oss en liten titt utanför. Då är det lätt att det känns en aning obehagligt.
I killarnas skola får alla elever betyg i alla ämnen i en skala 1-7. I alla ämnen blir man även bedömd hur man agerar i klassrummet, i ämnet, om man har ordning och reda på sina saker osv. Samt huruvida man är en sk "risktaker" eller inte. Och det där är ju lite känsligt. Alla är ju väldigt olika och en del är ju en risktaker bara genom att vara en av eleverna i skolan.  Medan andra behöver och klarar av andra sorters utmaningar.

Jag som mamma till två helt olika söner och maka till min man, vet att vi alla har olika gränser för vad man klarar av. Inget är rätt eller inget är fel. Och inget går att jämföra om vad som är bäst eller inte. Däremot tror jag att det är otroligt viktigt att  varje individ då och då i livet puschar sig. Att man vågar kliva ut  ur det där kända, trevliga där man vet vad som ska hända, där man känner sig trygg. Vad det nu än kan vara för just mig.
Det är så vanligt att situationer dyker upp och utan att tänka sig för säger man automatiskt nej. 
Självklart menar jag inte att man ska säga ja till allt, men att nån gång våga. Att våga göra nåt som just då känns obehagligt får oss efteråt att växa så innerligt. Både som människa och individ.

Samtidigt vill jag återigen poängtera att alla förstår hur olika vi är och alla har vi olika gränser. Det som är en utmaning för mig är garanterat inte samma utmaning för dig. En del har svårt att komma utanför dörren, medan andra kan åka till månen.

Det jag vill berätta nu är en historia från våran familj. 
Bara för att tala om att det som kändes så himla jobbigt igår, kändes om inte helt ok, så iallafall lite bättre idag.

Vår lillebror gick till sin första träning efter sommaren i tisdags. Laget har tränat hela sommaren och hunnit med att spela tre olika cuper.  Efter tisdagens träning ville coachen ha ett personligt snack med sonen.
Det visade sig att både tränare och lagkompisar under sommaren hade valt just vår kille till lagets nya lagkapten. 
Och det är det här jag menar. 
Laget går helt ut ur sina vanor och det de är trygga med. De väljer en kapten till laget som inte pratar deras hemspråk. Som endast har funnits i laget i ett år.  Men de tar chansen. De vågar göra nåt annorlunda. Vilket jag tycker är ganska häftigt.
Våran kille kom hem efter den träningen och hade nästan lite ont i magen. Han var verkligen inte beredd på den frågan och kände mest bara obehag inför uppgiften.
Efter några träningar till i veckan och mycket prat här hemma så var det så dags för den första matchen idag. 
Med den egenköpta, för det gör varje familj själv, kaptensbindeln var han skapligt nervös.Vi hade berättat för coachen om dilemmat och sonen hade en kompis med sig som kunde översätta när det var dags för slantslingning och sånt. 
Jag såg honom där på planen. Pratandes med domare, pratandes med sina lagkompisar, och jag visste vad med kraft som gick åt just där och då.

Matchen gick galant och killarna var nöjda efteråt.
Lilleman tog av sig bindeln direkt efter slutsignalen. Snabbt ner i väskan med den.
Han var inte helt bekväm i situationen, men han gjorde det. Laget gjorde det.
De klev ut  ur sina ramar och ut ur sin comfortzone.