Om känslan att inte räcka till

Läggdags i en familj.

Sommarlovet har gjort att alla i just den familjen är uppe lite längre på kvällarna.

Tandborstningen och hela läggningsproceduren är avklarad med allt vad det innebär med knuff och gruff mellan två syskon.

Mamman känner sig lite trött och sliten, trots att hon har varit ledig länge. Hon vet att även om hon inte har gjort särskilt mycket rent praktiskt så jobbar hennes hjärna kollossalt. Hela tiden. Hennes hjärna är lite....trött..

Barnen går till sängs. Pysslar lite med sina iPhones eller vad det nu är de gör. 

Efter ett tag går mamman in till det ena barnet och säger godnatt. Delar ut en gosig kram. Får en bamsekram tillbaka samtidigt som barnet frågar om inte mamman kan sitta en liten stund på sängkanten och prata.

"Nej, inte ikväll, älskling." svarar mamman. "Jag är för trött och behöver gå och lägga mig. Ses i morgon."

Mamman går in till det andra barnet. Säger godnatt och kramar om.

 Precis när mamman har kramat om och är på väg ut ur rummet kommer frågan om inte mamman kan sitta på sängkanten och prata lite.

Mamman stannar kvar på sängkanten. För just nu känner mamman att det är viktigt. Hon behövs just här, just nu. Samtidigt som mamman känner ett hugg i hjärtart, för att i rummet bredvid ligger ett annat barn där mamman inte stannade kvar.

När mamman känner att läget är lugnt hos barnet går mamman ut ur rummet. 

Hon tassar försiktigt tillbaka till det andra barnets rum. Hon hör på andningen att barnet fortfarande är vaket.

Hon går in. Sätter sig på sängkanten. 

"Åh, är du här, mamma?"

"Jag vill bara krama om dig och be om ursäkt för att jag inte stannade på din sängkant" försöker mamman förklara sig. 

"Jag förstår, mamma. Jag vet att Du behövdes mer i det andra rummet just nu."

Tårarna bränner innanför ögonen när mamman säger:

"Nu finns jag hos dig. Vill du att jag killar dig på ryggen?"