Om en annorlunda födelsedag

En sommar för några år sedan skulle jag fylla 36 år, alltså 2007. En helt vanlig dag, mitt i veckan.
Eftersom det var en helt vanlig dag mitt i veckan så kom det sig att vi inte riktigt pratade om att den dagen var i  ankommande.

Dagarna innan min födelsedag gick och vi hade fortfarande inte pratat om den. Och i min värld är ju 36  ingenting att fira så vi hade inte tänkt göra nån stor baluns av det hela ändå.
Men nånstans hade ändå ett frö börjat gro i mitt bakhuvud.

"De kanske har hittat på nåt. En överraskning, eftersom ingen säger nåt."
Inte ens barnen sa liksom nåt.

Jag bestämde mig då för att ingenting säga, jag heller. Så skulle jag få se vad som var i görningen.
Kvällen innan min födelsedag låg vi sängen.
Vi pratade om våran nya altan som vi höll på att bygga just då. Om att vi behövde skaffa mer virke och att det nog var  bäst om maken åkte med släpet till Bergs Trä redan på morgonkvisten dagen efter, så att allt fanns på plats här hemma när snickaren kom. Ja, det var ju en bra ide, svarade jag.  Ingenting om min dag.

Till slut somnade vi.

På morgonen tjöt makens väckarklocka som vi båda vaknade av. Han hoppade in i duschen och gav sig sedan iväg med släpet och bilen.
Efter en timme ringde han. Nu då, tänkte jag, kanske han säger nåt.

-"Vill du komma ut och hjälpa mig att bära av allt virke?"

Jag klev ur min varma goa säng och klädde på mig. Vi bar av allt virke och la det på baksidan.
Sedan åkte han till jobbet.
Jag satte på tevattnet och jag minns än idag hur jag undrade i mitt stilla sinne om det var så att min man faktiskt hade glömt bort att jag fyllde år. Han hade ju haft två chanser på sig att liksom iallafall säga Grattis.

Efter 10 minuter ringde telefonen igen.

-"Fan, Ingela! Förlåt! Du fyller ju år idag!!"
-"Japp, det är riktigt."

Då berättade maken att när han satt i bilen på väg till jobbet hade hans pappa ringt. Och frågat om det var så att vi var hemma under kvällen. Varför då, undrade maken.
Och sen tog det inte många hundradelar innan han kom på orsaken. Och slängde luren i örat på sin pappa. Och ringde hem.

Den eftermiddagen kom maken hem tidigt från jobbet. Han hade varit och handlat. Ur kassarna plockade han fram det ena smarrigare än det andra och en del gäster började dyka upp. Vi satt på altanen i den fina eftermiddagssolen och åt lite plockmat och mös.
Efter ett tag kom min svåger.
Plötsligt skulle hela våran familj sätta oss i hans bil för vidare avfärd mot okänt mål.
Vi blev avsläppta inne i Linköping.

Där blev det en stunds väntetid vid Kinda Kanal.
En söt kanalbåt dök upp vid kajen och jag blev ombedd att hoppa ombord. Vi blev visade till ett bord och satte oss.
Båten började sakta åka och vi var på väg genom stan på kanalen.
Solen sken och vi fick in världens godaste mat. Vi åt massor och blev till det serverade ett fint vin och killarna drack cola och fanta. Familjen ställde sig upp och de sjöng så att taket höjdes.
Vid bordet bredvid oss satt ett gäng killar som oxå firade en födelsedag.

En dag som började med känslan av att vara bortglömd, och det är inte en så vidare värst mysig känsla, blev tillslut en alldeles underbar dag. En dag att minnas. Min födelesedag kommer iallafall att från denna dag vara inetsat i min makes inre för all framtid.

Av alla födelsedagar som passerar genom åren är det här en dag som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta och i mitt minne.

Det blev en överraskning.
Maken han kan fixa han!