Vad kul för Kristin

En liten egoboost så här i slutet av veckan. 

En mamma på jobbet berättade att deras   4 åring hade sett en bild på mig i Expressen. 

"Titta mamma, Ingela är i tidningen!"

Asså. Nu var det ju inte jag riktigt.  Men jag tog inte så illa upp, som jag sa till mamman. Så att säga. Och den lilla Godingen på jobbet  fick en extra kram av mig häromdagen. 

Vardagslyx!

Ibland på en helt vanlig onsdag!

Champagne. Filadelfiaost. Sweetchilisås. Tunnbrödschips. 

Bara för att jag vill. 

När min son lär mig livslånga klokskaper är det bara att lyssna

När Adam var liten och vi skulle handla kläder åt honom upplevde jag det väldigt ofta som otroligt frustrerande.
Det tog enormt lång tid och vi tappade tålamodet båda två nästan varje gång vi var ute och försökte hitta nåt som kunde tänkas passa.

En dag minns jag att jag till och med sa till honom när vi stod där mitt i affären och inte alls var överens:
- Åh, vad jobbigt det är att handla kläder åt dig!

Då kom min son med ett av de bästa svaren han nånsin har levererat till mig. Ett svar som ända sen dess har följt mig i varenda andetag jag har tagit.

- Nej mamma, det är inte jobbigt att handla kläder åt mig. Det är jobbigt att handla kläder med dig!

Och det var så klockrent.
Jag lärde mig så otroligt mycket av just den enda, lilla, ynka kommentaren. Som kom från min egen son på ca 7 år.  Som stod där, en ttvärhand hög med sina två kloka blåa ögon tittandes på mig.

När man upplever ett problem med en annan människa så sitter oftast problemet hos en själv. Man behöver helt enkelt gå till sig själv med det som man upplever som ett problem och göra, säga eller lösa situationen på ett helt annat sätt än det som visade sig inte fungera.

Ta ett eget ansvar för situationen. Vad är det hos mig som gör att det blir jobbigt? Vad är det i mig som gör att jag upplever det som ett problem?

Jag påstår inte att det är lätt på nåt sätt. För vem vill hitta saker hos en själv som inte är så bekväma.
Men jag tror att det är en viktig insikt. Att sluta skylla på alla andra.

Hur hanterar jag det som händer runt omkring mig egentligen?

Tonårstiden

Jag minns min egen tonårstid som om den vore igår.
Det känns verkligen inte som om det är 30 år sedan det var 1986 och det  året jag skulle 15. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna genom dessa 30 år kan man säga. Och min slutsats är väl ungefär som så att det är tur att man som människa och individ i det här landet har rätt att ändra på sig och lära sig av sina egna misstag. Eller som man kan säga med andra ord, det är skönt att man mognar.

Jag minns min egen tonårstid som väldigt turbulent. Känslorna var all over the place mest hela tiden.
Hormonerna sprutade och kroppen förändrades. Från ingenstans började jag växa både här och där. Och att samtidigt hänga med i huvudet när kroppen liksom levde sitt eget liv var otroligt känslosamt och tufft att hantera.

Jag kämpade och slet med min egna självkänsla under många år. Jag ville passa in.
Jag minns hur mamma försökte hjälpa mig genom att sätta fast eller gömma små lappar överallt runt omkring mig. Små, små lappar där hon hade skrivit en liten textrad till mig. "Du är älskad", "Du är betydelsefull", "Du är viktig", "Jag älskar dig" mm. De kunde ligga lite här och där. I strumplådan. I garderoben. Under kudden. På badrumsspegeln.

Jag minns även hur arg jag kunde bli ibland. Och hur jag slog i dörrarna så det ekade mellan rummen. Jag lärde mig att det var helt ok att bli arg. Men att det inte var ok att bete mig hur som helst även om jag var arg. Det var aldrig ok att ha sönder nåt eller göra illa/såra nån annan eller mig själv.
Min mamma hämtade en kudde en dag när jag var sådär förskräckligt arg. Hon la kudden på golvet och sen la hon sig själv på magen på golvet och med huvudet rakt ner i kudden. Sen skrek hon ner i kudden och sparkade med benen så hårt hon kunde i golvet.
Sen reste hon på sig med ett leende och sa:
"Här varsågod!"
Vi gapskrattade båda två.

Att vara tonåring innebar också att börja ta eget ansvar. Jag fick lära mig att mina egna beslut fick konsekvenser. Ibland fick jag lära mig den hårda vägen och det gjorde så otroligt ont. Ibland lärde jag mig på ett smidigare sätt och det gjorde inte alls lika ont.

Jag lärde mig mig mitt i alltihopa att föräldrar kunde skilja sig. Även om det var hårt och tufft just då så visade min mamma och pappa att det faktiskt finns en väg ut om man inte är lycklig. Man behöver inte leva ihop "bara för barnens skull". Att som barn känna att det är just så är nog en rätt så tuff insikt. Jag lovar er, barn känner och ser mer än vad vuxna tror. Och leva med den skuldkänslan att man var i vägen för sina föräldrars lycka....nej tack.

Hellre en lycklig mamma och pappa fast på olika håll.

Det innebar också att våga stå emot grupptryck.
Att våga säga nej när det inte kändes bra i magen.
Fast Ibland kunde det kännas en smula spännande och jag hängde på iallafall. Även om magen sa nej. Bara för att jag ville passa in.

Nu när jag själv har två tonåringar här hemma tror jag att det är ganska bra att nånstans komma ihåg min egen tonårstid. Att jag som förälder kanske och eventuellt kan ha en större förståelse för en del av de känslostormar som brakar loss emellanåt. Att jag som förälder vet att den här perioden är ett steg på vägen och ett sätt för de blivande unga vuxna att på ytterligare sätt testa och stärka sin egen självständighet.

Jag menar absolut inte att det är ok för mina ungar att bete sig hur som helst bara för den sakens skull. Jag tror att det just nu är viktigare än nånsin att visa att jag som vuxen finns där. Oavsett.
Att visa mina barn att jag älskar dem  varje dag är livsviktigt för mig. Men att även tala om för dem när jag ibland inte älskar deras beteende är minst lika viktigt.


Och jag som förälder är fullständigt medveten och vet att jag inte alls vet just nånting egentligen. Och det är väl så det ska vara. Minns jag.

Till tonerna av sin barndoms godnattvisa gick hon till sin sista vila

Himlen är oskyldigt blå.

Så ock idag, fredag 1 april 2016.  Himlen var verkligen så oskyldigt blå. Sådär blå som bara en himmel kan vara.
Solen sken. Vattnet nedanför kyrkan glittrade vackert i solskenet.

En otroligt fin dag för Maria att få säga "på återseende" till sina nära och kära. En fantastisk fin dag för nära och kära att få säga "vi saknar dig" till henne.

Efter drygt tre timmar i bil var vi äntligen framme.

Norrbärke Kyrka i Smedjebacken.

Att möta hennes mamma och den man hon växte upp med och som hon kallade sin pappa, vid 

ingången i kyrkan.

 Den värmen. Den styrkan. Den kärleken. Den kramen. Kärlek.

Som jag kände med dem. Hela jag skakade i känslan av att just dessa två framför mig precis hade förlorat sitt enda barn. Ålder har ingen betydelse. Barnet i det här fallet skulle fylla 49 år om två dagar. 

 

Just "Himlen är oskyldigt blå" från orgeln uppe på podiet. Vi alla satte oss till rätta i bänkarna.
En brännande känsla innanför ögonlocken.
Det var så fint. Det var så starkt.
 Begravningar är en blandning av både sorg och faktiskt en smula glädje mitt i alltihopa. Människor som kanske inte har setts på länge ses plötsligt igen. De ler och de kramas. Tårar fälls och minnen delas.

Efter olyckan träffade jag inte Maria så ofta.
Jag var ung. Jag var oerhört oerfaren. Jag var helt enkelt rädd. Jag var rädd för jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad skulle jag säga? Mindes hon mig?  Vad skulle vi prata om?
Jag lärde mig mycket om mig själv.

Min relation till hennes föräldrar var och är fortfarande desto närmare. Maria har genom dem och genom min mamma alltid funnits som en del i mitt liv. Och som en ständig påminnelse över hur skört livet faktiskt är.

70 gäster.

Barndomsvänner. Släktingar. Hennes fd sambo, som numer är en gift fembarnspappa. Fyra rader i kyrkan upptogs av hennes assistenter. Från förr och nu. En del av dem har varit med ända från början. 

Prästen berättade att vi befann oss i en kyrka där Maria ofta hade vistats i under hennes liv. 

Den första psalmen som stod på programmet var "Den blomstertid nu kommer", en sång som Maria hade sjungit många gånger under åren i just denna kyrka på sina skolavslutningar och vid andra tillfällen.  

Prästen pratade vackert om Marias ständiga och dagliga kamp efter olyckan, och en av tjejerna på första raden på den vänstra sidan i kyrkan reste sig plötsligt. "Nu ska ni få höra den godnattvisa som Marias mamma ofta sjöng för henne om kvällarna när hon som barn skulle somna på kvällarna". 

Tjejen på den första raden på vänstra sidan gick fram. Hon satte sig vid en gitarr som var lägligt framställd. La gitarren på plats i sitt knä. Började spela.... och sjunga....och inte ett öga var torrt. Visan "Sov i ro" kommer from och med nu och för alltid ha en egen plats i mitt hjärta. 

Maria

Brorsan och jag

                                                             
Och för er som för en enda liten ynka sekund får för er att sätta er bakom ratten med alkohol eller andra droger i kroppen vill jag bara säga - kliv genast ur bilen och släng bort nyckeln. Ni runt omkring - reagera. Och framför allt - agera. Sätt stop.

Vi har alla ett ansvar så fort vi sätter oss bakom ratten.
Inte bara för våran egen skull, utan även för alla andra individer som råkar befinna sig på vägen samtidigt som vi själva.


                                                                Ljus och kärlek.