När min son lär mig livslånga klokskaper är det bara att lyssna

När Adam var liten och vi skulle handla kläder åt honom upplevde jag det väldigt ofta som otroligt frustrerande.
Det tog enormt lång tid och vi tappade tålamodet båda två nästan varje gång vi var ute och försökte hitta nåt som kunde tänkas passa.

En dag minns jag att jag till och med sa till honom när vi stod där mitt i affären och inte alls var överens:
- Åh, vad jobbigt det är att handla kläder åt dig!

Då kom min son med ett av de bästa svaren han nånsin har levererat till mig. Ett svar som ända sen dess har följt mig i varenda andetag jag har tagit.

- Nej mamma, det är inte jobbigt att handla kläder åt mig. Det är jobbigt att handla kläder med dig!

Och det var så klockrent.
Jag lärde mig så otroligt mycket av just den enda, lilla, ynka kommentaren. Som kom från min egen son på ca 7 år.  Som stod där, en ttvärhand hög med sina två kloka blåa ögon tittandes på mig.

När man upplever ett problem med en annan människa så sitter oftast problemet hos en själv. Man behöver helt enkelt gå till sig själv med det som man upplever som ett problem och göra, säga eller lösa situationen på ett helt annat sätt än det som visade sig inte fungera.

Ta ett eget ansvar för situationen. Vad är det hos mig som gör att det blir jobbigt? Vad är det i mig som gör att jag upplever det som ett problem?

Jag påstår inte att det är lätt på nåt sätt. För vem vill hitta saker hos en själv som inte är så bekväma.
Men jag tror att det är en viktig insikt. Att sluta skylla på alla andra.

Hur hanterar jag det som händer runt omkring mig egentligen?