Hur ser en kransjävel ut?

Kransbindning. 

Det hade jag aldrig pysslat med innan denna kväll kan jag säga.  Men tack vare min fina granne så har jag nu testat på riktigt eget hantverk. 

Något skeptisk knallade jag in på Sjöviks Blommor. Inte min hemmaarena riktigt. Handlat blommor har jag ju gjort här flera gånger förut. Men det här att pyssla och tillverka saker alltså. Totalt fantasilös. Men det är ju som det är, ibland är det bra att prova på saker utanför sin egen komfort zon. 

Så mysigt de hade gjort åt oss gäster. Borden var fulla med pysselsaker såsom tomtar, nålar, snören, hjärtan, kottar, pärlor, kanel bland massa annat smått o gott. Det var bara att välja och vraka. Och det blev ju inte mer lätt av alla dessa valmöjligheter. 

Lådor fulla med lingonris och tallkvistar. 

Och sen då? 

Herregud! Hur ser en kransjävel ut egentligen?

Hur i hela friden sätter man ihop attiraljer som ser snygga ut. Vad är snyggt? Och dessutom ska sakerna kanske passa ihop också. 

Världens bästa Loisan hade gjort det här tidigare, det såg jag ju ganska så snart. Små ögonkast på de som stod mittemot mig vid bordet. Hur gjorde de? 

Men det tog inte lång tid innan jag faktiskt struntade i alla andra. 

Efter en stund hade jag kommit igång riktigt ordentligt. 

Jag gick på nåt vis in i min egen bubbla och bara körde. Jösses. Som jag knåpade. Jag band och jag band och jag band. Helt genomsvett. Kinderna hettade. Vad roligt jag hade! 

När det hade gått nästan en timme var det självklart dags för fika. 

Kolla! Innan jag visste ordet av hade jag tillverkat två hela kransar. Jag som bara har en dörr att hänga dem på. 

Asså, sjukt nöjd! 

Tror inte man kan vara nöjdare faktiskt. 

Tack Loisan för att du fick med mig! 

När barnet ropar på hjälp behöver vi lyssna

Det här med barn.
Jag har själv två stycken. Två killar som sedan födsel visade sig vara otroligt olika varandra. Trots att de är stöpta i samma form så att säga. Så i grunden olika, men med samma behov av kärlek, kärlek och åter kärlek. Dock räcker det inte enbart med bara kärlek. Det finns oändligt med andra behov som också behöver bli tillgodosedda. Och de behoven är olika från individ till individ.
Det gäller bara som vuxen att våga se. Och lära sig själv av det.

Min stora ståndpunkt här i livet är jag tror att alla barn vill lyckas här i världen. Jag tror att alla barn innerst inne vill göra bra ifrån sig och känna stolthet över sig själva. Jag tror inte att det finns ett enda barn som innerst inne vill så att säga misslyckas.
Det finns inte ett enda barn som från början vill göra fel.
Alla barn vill bli sedda. För den det är. Känna sig viktiga och behövda.  Alla barn vill bli hörda. Och alla barn hittar till slut sitt eget sätt att bli just det. Barn är väldigt kreativa och lär sig snabbt att hitta egna strategier.

Alla barn går igenom faser i livet där de testar och där de kollar var gränserna går. Så klart, för hur ska de annars lära sig hur livet funkar? Hur ska de annars få koll på vad som gäller ute i världen? Att det då finns vuxna i närheten som kan lyssna, visa, som kan förklara och som kan vägleda är grundläggande.

Barnet behöver lära sig vad som är rätt och vad är fel. Vilka regler är det som gäller? Vad är ok och vad är inte ok?

Vanligt "trots" är sånt som går över. När barnet känner sig nöjt och har fått svar på just det som det undrade över med just det beteendet går det över, med hjälp av vuxna som lugnt och tydligt kan förklara och som försöker vara konsekventa. Det tar bara lite olika tid.

Sen finns det beteenden hos barn som kräver lite mer. Beteenden som kräver väldigt mycket extra av oss vuxna. Både vad gäller  tid och energi, kunskap och tålamod, ork och styrka samt en oerhörd stark vilja till att vilja försöka förstå. Med en vilja att faktiskt försöka förstå vad det är som händer i barnet vid den aktuella situationen är så mycket redan vunnet. Bara genom att få barnet att känna sig bekräftat där det befinner sig där och då, ger en lugnande effekt i hela individen. Att barnet får känna att det faktiskt är ok att få vara arg, ledset, besviket, sorgset, rädd etc. Samtidigt, man får inte bete sig hur som helst för det. Man får inte skada nån annan i ren frustration. Eller sig själv. Eller ha sönder något.

Här behövs vi vuxna.
För att stötta. För att lyssna. För att vägleda. Och för att ta reda på vad det var som hände. Och händer. Egentligen.

Jag tror att när ett barn visar upp ett sk svårhanterligt beteende så är det så mycket mer. Det är så mycket mer än bara ett beteende. Det är så mycket mer som barnet talar om för oss vuxna genom sitt agerande. Bara vi är villiga att se det. Bara vi är villiga att se barnet bakom beteendet. Bara vi vill och  vågar se orsaken till vad det är som händer. Att som vuxen vilja och orka försöka förstå vad beteendet verkligen står för.
Oförmåga, förlust av kontroll, stress, oro, ängslan, kravställan och rädsla kan ha en väldigt stor del i hur barnet beter sig.
  Hur  kan jag då som vuxen göra för att hjälpa? Inte för att släcka akuta bränder hela tiden, mer en tanke för att faktiskt  försöka förebygga,   och  till och med kanske förhindra att dessa svårhanterliga situationer dyker upp. Finns det nåt runtomkring individen som vi behöver förändra? Vad kan vi ändra på? Hur, på vilket sätt kan vi minska oron, stressen, rädslan, hur kan vi sänka kraven? Och framförallt, hur kan vi stärka och öka förmågan? Våga se över livsmönstret en smula. På vilket sätt kan familjen anpassa sig? Hela familjen är ju en del i det som faktiskt händer. Hela familjen påverkas vare sig vi vill det eller inte.

 Vid svårhanterligt beteende tror jag att det barnet innerst inne känner är ren och skär frustration. Frustration över att just där och då har barnet verkligen ingen som helst aning om hur det ska förväntas agera. Eller har förmåga vad gäller hur det ska lösa situationen. Barnet har inte själv verktyg för att på egen hand kunna hantera det som händer. Varken det som händer inom sig själv eller det som händer runt omkring sig. Kraven känns just då alldeles för höga. Det enda som barnet känner är ren frustration. Och barnet tar då till det enda sättet som det kan. Genom sitt agerande tror jag helt sonika att barnet ropar på hjälp.

Snälla vuxna, hjälp mig nu är ni gulliga. För jag har ingen som helst aning om vad jag ska göra. Jag har tappat kontrollen och behöver din hjälp att lösa det här.


Då behöver vi finnas där.

Ibland är det dags att bara trycka på paus

Efter en  period som har varit en aningens för hektisk för att det ska kunna kallas hälsosamt så tog min man med sig sin fru ut på ett litet äventyr för ett dygn. 

Nu kör vi!

Efter tre timmars bilfärd checkade vi in på Upper House, Gothia Towers i Göteborg. 

En liten färsk blomsterkvast handfatet.

Kuddar, kuddar. 

Älskar kuddar. 

Och så låg det en Kudd-meny på nattduksbordet. 

Bara att önska vilken sorts kudde man ville ha så kom de ner med den. Vi struntade i det. Var rätt nöjda ändå. 

Lite rast, vila innan det var dags att ta apostlahästarna för ett par timmar på stan. 

Feskekörka. 

En liten lunch  på Kajutan. 

Fisksoppan från himmelriket. 

Sen orkade vi promenera ytterligare en stund. 

Victoriapassagen, Vallgatan, Kungsgatan,  Avenyn. Och så ner till Nordstan. 

Sen var det dags att bege oss tillbaka till rummet. 

För ombyte till morgonrock och badtofflor. 

Spa ett par timmar. Bad både inomhus och utomhus. 50 meter över marken, hängandes på väggen. Bastu som är bra för andningen och bastu som är bra för matsmältningen. Herregud!

Skrubb av kroppar på varma lavastenar. 

Regnskogsdusch. 

Lagom mosiga ett par timmar senare tog vi oss en promis till Hotell Dorsia. Där vi hade bokat bord till 19.30.  Hotellet ser inte så annorlunda ut från utsidan dagtid. Men nåt händer när mörkret lägger sig. 

Ett ställe så fullständigt och totalt så mycket utöver det vanliga. 

Foajén. 

Man stannar och bara tittar sig omkring. Och hela ansiktet börjar liksom att le. Det går inte att hålla sig. Enormt fascinerande. 

 Han är så stilig min kille. Om några dagar har jag haft chans på honom i 21 år. Något av ett personligt rekord måste jag ändå säga.

Vi beställde in deras Avsmakningsmeny. Det här är rätt nummer 3 eller 4. Av 11. En sotad liten havskräfta på lite morotspuré. 

Asså. Vi satt här i de här stolarna i ca tre timmar och bara åt. Och åt och åt. 

Rätterna tog liksom aldrig slut. Det kom bara in nya hela tiden. 

Vi åt så enormt mycket god mat. Och vi drack så enormt goda viner att det inte var klokt nånstans. Och det tog såå lång tid. 

Foajén. Som det andades det gamla Paris. 

Restauranggäster överallt.

I väntan på taxi tillbaka. 

När vi kom upp till rummet hade nån redan varit där och bäddat upp åt oss. Hyggligt. Och lagt varsin chokladbit på  nattduksbordet. 

Och dragit för gardinerna. Och lagt en handduk för fötterna nedanför sängen. 

God natt. 

God morgon. 

Hotellfrulle. 

Som man äter läääänge. Herregud så himla härligt det är. 

På kvällarna serverar de Fine Dine på den här restaurangen. Som till och med har jobbat in en stjärna i Guide Michelin. 

Vi. 

Och finns det nåt gosigare och lyxigare än att krypa ner under täcket igen när man är sådär härligt proppmätt efter den låååånga frullen. Tror faktiskt inte det. 

Snart är det vardag igen. 

När tigermamman i mig vaknade

Gu vad lycklig jag var när Adam föddes. Trodde jag. Ville jag.
Jag ville så gärna vara sådär gulligt lycklig som alla andra bebismammor såg ut att vara. Jag såg dem överallt. På tv. I alla mamma-tidningar. På stan. Leendes. Glada. Rena. Snygga i håret. Smala.
Jag kämpade så med mig själv för att känna mig så lycklig som jag egentligen ville vara.

Helt ärligt gick det sådär. Men det är en annan historia. Det kanske kommer i ett annat inlägg vad det lider. Självklart var jag lycklig över att ha blivit mamma. Och jag älskade Adam över allt på hela jorden. Men den första tiden blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Att helt plötsligt ha det fulla ansvaret för en liten bebis var tufft. Hur gjorde man? Hur i hela friden var det möjligt att veta allting som följde med en nyfödd bebis? Med alla hormoner som dessutom sprutade överallt. Jag fick lita helt på min egen magkänsla. Och den magkänslan ska man nog inte förringa faktiskt.

När Adam var ett par veckor ung upptäckte jag en svullnad precis vid ljumsken när han låg på skötbordet. En svullnad som försvann när jag lyfte upp hans ben när jag rengjorde lilla rumpan. Den där svullnaden såg jag flera gånger. När jag lyfte upp benen mot taket när han låg på rygg så hörde jag ett svagt ljud exakt samtidigt som svullnaden gled bort. Det lät ungefär som ett litet slurpande. Ett slurpande som liksom sjönk genom ett litet hål. Det är nog det närmsta jag kan beskriva det.
Jag frågade maken om han hade sett sånt förut. Det hade han aldrig.
På Adams sexveckors kontroll berättade jag för läkaren om det jag tidigare hade sett. Självklart syntes inte ett spår av nån svullnad under just det besöket. Läkaren klämde och kände, lös med lampa genom pungen och såg verkligen ingenting.
-Men jag hör vad du säger. Därför skickar jag en remiss upp till US så ni får träffa en kirurg som kan kolla upp honom.

Det var ju schysst.

Efter några dagar kom således en kallelse till sjukhuset. Jag och Adam åkte dit. Läkaren ropade in oss i det kala, kalla rummet och jag fick återigen berätta vad jag hade iakttagit. Även denna läkare klämde och kände. Klämde och kände ännu mera. Även denna gång syntes inte ett spår av nån svullnad.
Adam låg så fint där på britsen. Han samarbetade så väl med doktorn. Läkaren reste sig och tog då fram en penna.
Med den pennan började han rita på den lediga delen av bänken. Och som han ritade. Och förklarade. Det var visst ett exempel på ljumskbråck som han hade plitat ner precis framför mig. Till slut var hela pappret fullt av hans ädla konst.
- Är du säker på att du har sett och hört det du påstår dig ha sett och hört?
Utan att tveka svarade jag:
- Ja det är jag.
- Då bestämmer jag att vi opererar, sa plötsligt läkaren med blicken fast på mig. Jag hör vad du säger och jag tror på det du har sett, även om jag inte kan se nåt annorlunda just nu. Vi opererar killen för ljumskbråck.
Ok, tänkte jag och tittade plötsligt på denna mans enorma nävar som pennan låg i. De var så stora, och jag undrade om det ens skulle kunna vara möjligt för honom att operera inne i en sån liten människa som vår son var. Och samtidigt veta vad han höll på med och hålla koll på instrument och grejer.

Jag kom hem. Förklarade läget för min man. Plötsligt började han att fundera om jag verkligen var säker på min sak. Om inte ens läkaren såg nåt så kanske det inte var så farligt. Men jag stod på mig. Jag visste att jag hade både hört och sett.

På Adams 3 månadersdag, den 13 december 1997, lämnade vi honom nersövd på en brits för att helt ensam rullas in på operationssalen. Han såg så himla liten och ynklig ut där han låg. Oj, vad det gjorde ont i mammahjärtat. Skulle han klara det här alldeles ensam? Utan mamma och pappa? Vad hade jag ställt till med?
Vi fick snällt vänta utanför de stängda dörrarna. Ända tills de ansåg sig vara klara där innanför.

 Efter en stund som kändes som en hel evighet kom läkaren äntligen ut.
Han kom direkt fram till mig. Han öppnade sin enorma famn och gav mig en sån varm kram. En såndär fantastisk, härlig björnkram.
- Det var bra att vi opererade. Hade vi inte gjort det nu så hade ni kommit in här i mellandagarna med akut inklämt bråck och då har man fyra timmar på sig.

Och jag var så lycklig. Jag var så lättad.
Över att jag vågade lita på mig själv. Fast två läkare inte hade sett nåt av det jag hade sett. Jag stod på mig.
Just där och då vaknade tigermamman i mig. Jag lärde mig från den stunden att om inte jag krigar för mitt barn, vem gör det då? ( Ja, självklart hans pappa med ) Den insikten blev from den stunden min livsuppgift. Att alltid kriga för mina barn när det behövs. Och det har behövts. 

För vem gör det annars?

När vi bestämde oss för vår sommarstuga

För sex år sedan såg vi att en stuga på östkusten var till salu. 

Äsch, klart vi lika gärna kan åka på en visning till, tänkte vi. En mer eller mindre. Under årens lopp hade vi nämligen varit på ett antal olika stugvisningar runt om i landet  kan man säga. Men inte hittat just DET. Och det vet ju alla som har planer på att köpa hus som är meningen att man ska dela med en annan människa. Att hur  viktigt det är att båda två ska känna att det är ok. Hur båda två ska känna att det här kan ju bli bra. 

Vi åkte till visningen.

När vi hade svängt höger, höger, höger och åter höger kändes det som om vägen bara blev smalare och smalare. Mindre och mindre. Från asfalt till grus. Från dubbelfilig till enfilig med mötesplatser längs vägen. 

In i en skog. Rakt in i den småländska skogen kändes det som. Men så hände nåt. Efter 500 meter var det nästan som om hela ridån gick upp. Från ingenstans. Det blev ljust. Och hela havet låg plötsligt framför våra ögon. 

Vi hade kommit hem. 

Fullt med bilar. 

Vilket betydde fullt med folk. 

Rundvandring i huset. På tomten. Ut på altanen. Där och då bestämde vi oss. Här ville vi båda två bo. 

Vi frågade mäklaren vem som ägde huset. Det var visst en VD på ett företag i Linköping. På ett företag där jag hade avtal med min firma visade det sig. Plötsligt förstod jag att det här var platsen han hade berättat om så många gånger under våra samtal. Det var alltså här han satt på sin altan och drack sitt glas med Amarone, det här var hans favvoplats på jorden.  Nu skulle han visst sälja. Hur konstigt? Inte att han skulle sälja. Men att jag kände honom. 

Ett tecken. 

Vi frågade vem det var som ägde grannhuset. För det kan ju vara skönt att veta vilka som är närmast. De som äger en av buggorganisationerna i Linköping. Jaha. Mina bugginstruktörer från tiden när jag buggade alltså. Visste vilka de var också. Hur konstigt? 

Ett tecken till. 

Det kändes helt enkelt som om det var meningen att vi skulle bo här. 

Den 1 mars 2011 fick vi nyckeln till huset. Den 11 mars 2011 fick maken frågan om utlandstjänst. De två första åren blev således inte riktigt som vi hade tänkt oss med det hela. Men det har vi tagit igen efter det. 

Sex år senare står jag fortfarande här. Och kan inte se mig mätt. 

9/11-2016

Vaknade i morse till en värld som höll andan.

Han hade inte flest röster. Men ändå vann han. Han vann i de viktiga stater som gav honom flest elektorsröster. Vilket gjorde att affärsmannen Mr Donald Trump om två månader nu blir USA's näste president. Den 45:e i ordningen.

Det amerikanska folket har sagt sitt. De har i sitt fria demokratiska val sett till att denna man som anser att det mexikanska folket är ett avskum, denna man som anser att muslimer inte ska kunna komma in i landet, de har sett till att denna man som anser att det är fritt fram att grabba tag i kvinnor på det sätt han vill, denna man som är kompis med Putin, denna man som ser ner på minoriteter, denna man som tänker komma överens med de som är överens med honom, denna man som ansåg att hela valet skulle vara riggat om Clinton hade vunnit. Amerikanarna har sett till att denna man nu ska leda världens största land from den 20 januari 2017. Och därmed bli världens mäktigaste man. I fyra år framåt. Just ja. Och så det här med bl.a. klimatförändringarna som denna man anser inte är så farliga. Och handelsavtal som ska sägas upp. Bland annat. 

Jag måste erkänna att det känns en aning skakigt just nu. Börsen rasar, Europas ledare har grattat Trump till segern men har valt att lägga till i sina gratulationer att de vill samarbeta under former där människors lika värde står i fokus oavsett hudfärg, kön, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning.

Putin har i sitt gratulationstal sagt att Ryssland ser fram emot ett gott samarbete med USA. Och han la till att den dåliga relationen länderna emellan just nu inte är Rysslands fel.

Resultatet visar att amerikanarna önskar förändring. Ett missnöje som med all tydlighet pyr i landet och nu har de sagt sitt, nu vill de ha nåt annat.

Är vi i Europa redo för det?
Vad blir konsekvenserna av detta?

I morse satt jag på jobbet och åt frukost med barnen.
De satt där runt bordet. Jag tittade på dem. En i taget. De drack sin mjölk. Åt sin rostis. Precis som vilken dag som helst. Och jag tänkte, ni har ingen aning om vilken värld vi vuxna håller på att skapa åt er.

Vi som ska vara er trygghet.

Ljus och kärlek!

Bjöd in mig på lunch hos mamma denna allhelgonalördag. Drog norrut. Efter en timme var jag framme. 

Mamma hade maten klar. Gravad lax med dillstuvad potatis. Precis när jag satte mig till bords: 

- Ingela, jag har lite jobb åt dig, sa hon. Och tog fram sin hammare. 

Men asså. Allvarligt. 

 Hur söt hammare kan man ha? Visste inte ens att det faktiskt finns söta hammare. En lila. Som är blommig. Och lång som en gaffel ungefär. 

Jag skrattade högt. Länge. 

Jobbet blev gjort iallafall. Med ett leende. Nåt annat gick Ju inte med den hammaren. Sen gick vi ut i den kyliga Nyköpingsvinden. Herregud så jäkla rått. 

En promenad genom stan. Vinden genom märg och ben. Samtidigt så enormt mysigt. Med mamma vid min sida      Gamla hus. Trähus med olika historier. Att gå med mamma som gillar samma saker. 

Myyyyys! 

In i en kyrka. Togs emot av en präst som välkomnade oss in i värmen. En värme i dubbel bemärkelse. Tände ljus. Bland andra som varit där tidigare. Skrev i gästboken. 

Ut i kylan igen. Mera hus. Lampor som började tändas i fönstrena. Människor som lever sina liv där inne. Lever sin vardag. 

Förbi en till kyrka. Tände ytterligare ett ljus. Reflektion och eftertanke. 

In i minneslunden. Förbi gravar med olika smyckningar. 

Mäktigt med alla ljus. I mörkret.  Starkt med alla som har nån som de tänker alldeles extra på en dag som denna. Nån saknad. Nån älskad. Men aldrig glömd. 

Känslan av att de finns med oss ändå. Nånstans. 

Ljus och kärlek!