Jag ville så gärna vara sådär gulligt lycklig som alla andra bebismammor såg ut att vara. Jag såg dem överallt. På tv. I alla mamma-tidningar. På stan. Leendes. Glada. Rena. Snygga i håret. Smala.
Jag kämpade så med mig själv för att känna mig så lycklig som jag egentligen ville vara.
Helt ärligt gick det sådär. Men det är en annan historia. Det kanske kommer i ett annat inlägg vad det lider. Självklart var jag lycklig över att ha blivit mamma. Och jag älskade Adam över allt på hela jorden. Men den första tiden blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Att helt plötsligt ha det fulla ansvaret för en liten bebis var tufft. Hur gjorde man? Hur i hela friden var det möjligt att veta allting som följde med en nyfödd bebis? Med alla hormoner som dessutom sprutade överallt. Jag fick lita helt på min egen magkänsla. Och den magkänslan ska man nog inte förringa faktiskt.
När Adam var ett par veckor ung upptäckte jag en svullnad precis vid ljumsken när han låg på skötbordet. En svullnad som försvann när jag lyfte upp hans ben när jag rengjorde lilla rumpan. Den där svullnaden såg jag flera gånger. När jag lyfte upp benen mot taket när han låg på rygg så hörde jag ett svagt ljud exakt samtidigt som svullnaden gled bort. Det lät ungefär som ett litet slurpande. Ett slurpande som liksom sjönk genom ett litet hål. Det är nog det närmsta jag kan beskriva det.
Jag frågade maken om han hade sett sånt förut. Det hade han aldrig.
På Adams sexveckors kontroll berättade jag för läkaren om det jag tidigare hade sett. Självklart syntes inte ett spår av nån svullnad under just det besöket. Läkaren klämde och kände, lös med lampa genom pungen och såg verkligen ingenting.
-Men jag hör vad du säger. Därför skickar jag en remiss upp till US så ni får träffa en kirurg som kan kolla upp honom.
Det var ju schysst.
Efter några dagar kom således en kallelse till sjukhuset. Jag och Adam åkte dit. Läkaren ropade in oss i det kala, kalla rummet och jag fick återigen berätta vad jag hade iakttagit. Även denna läkare klämde och kände. Klämde och kände ännu mera. Även denna gång syntes inte ett spår av nån svullnad.
Adam låg så fint där på britsen. Han samarbetade så väl med doktorn. Läkaren reste sig och tog då fram en penna.
Med den pennan började han rita på den lediga delen av bänken. Och som han ritade. Och förklarade. Det var visst ett exempel på ljumskbråck som han hade plitat ner precis framför mig. Till slut var hela pappret fullt av hans ädla konst.
- Är du säker på att du har sett och hört det du påstår dig ha sett och hört?
Utan att tveka svarade jag:
- Ja det är jag.
- Då bestämmer jag att vi opererar, sa plötsligt läkaren med blicken fast på mig. Jag hör vad du säger och jag tror på det du har sett, även om jag inte kan se nåt annorlunda just nu. Vi opererar killen för ljumskbråck.
Ok, tänkte jag och tittade plötsligt på denna mans enorma nävar som pennan låg i. De var så stora, och jag undrade om det ens skulle kunna vara möjligt för honom att operera inne i en sån liten människa som vår son var. Och samtidigt veta vad han höll på med och hålla koll på instrument och grejer.
Jag kom hem. Förklarade läget för min man. Plötsligt började han att fundera om jag verkligen var säker på min sak. Om inte ens läkaren såg nåt så kanske det inte var så farligt. Men jag stod på mig. Jag visste att jag hade både hört och sett.
På Adams 3 månadersdag, den 13 december 1997, lämnade vi honom nersövd på en brits för att helt ensam rullas in på operationssalen. Han såg så himla liten och ynklig ut där han låg. Oj, vad det gjorde ont i mammahjärtat. Skulle han klara det här alldeles ensam? Utan mamma och pappa? Vad hade jag ställt till med?
Vi fick snällt vänta utanför de stängda dörrarna. Ända tills de ansåg sig vara klara där innanför.
Efter en stund som kändes som en hel evighet kom läkaren äntligen ut.
Han kom direkt fram till mig. Han öppnade sin enorma famn och gav mig en sån varm kram. En såndär fantastisk, härlig björnkram.
- Det var bra att vi opererade. Hade vi inte gjort det nu så hade ni kommit in här i mellandagarna med akut inklämt bråck och då har man fyra timmar på sig.
Och jag var så lycklig. Jag var så lättad.
Över att jag vågade lita på mig själv. Fast två läkare inte hade sett nåt av det jag hade sett. Jag stod på mig.
Just där och då vaknade tigermamman i mig. Jag lärde mig från den stunden att om inte jag krigar för mitt barn, vem gör det då? ( Ja, självklart hans pappa med ) Den insikten blev from den stunden min livsuppgift. Att alltid kriga för mina barn när det behövs. Och det har behövts.
För vem gör det annars?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar