Det här med barn.
Jag har själv två stycken. Två killar som sedan födsel visade sig vara otroligt olika varandra. Trots att de är stöpta i samma form så att säga. Så i grunden olika, men med samma behov av kärlek, kärlek och åter kärlek. Dock räcker det inte enbart med bara kärlek. Det finns oändligt med andra behov som också behöver bli tillgodosedda. Och de behoven är olika från individ till individ.
Det gäller bara som vuxen att våga se. Och lära sig själv av det.
Min stora ståndpunkt här i livet är jag tror att alla barn vill lyckas här i världen. Jag tror att alla barn innerst inne vill göra bra ifrån sig och känna stolthet över sig själva. Jag tror inte att det finns ett enda barn som innerst inne vill så att säga misslyckas.
Det finns inte ett enda barn som från början vill göra fel.
Alla barn vill bli sedda. För den det är. Känna sig viktiga och behövda. Alla barn vill bli hörda. Och alla barn hittar till slut sitt eget sätt att bli just det. Barn är väldigt kreativa och lär sig snabbt att hitta egna strategier.
Alla barn går igenom faser i livet där de testar och där de kollar var gränserna går. Så klart, för hur ska de annars lära sig hur livet funkar? Hur ska de annars få koll på vad som gäller ute i världen? Att det då finns vuxna i närheten som kan lyssna, visa, som kan förklara och som kan vägleda är grundläggande.
Barnet behöver lära sig vad som är rätt och vad är fel. Vilka regler är det som gäller? Vad är ok och vad är inte ok?
Vanligt "trots" är sånt som går över. När barnet känner sig nöjt och har fått svar på just det som det undrade över med just det beteendet går det över, med hjälp av vuxna som lugnt och tydligt kan förklara och som försöker vara konsekventa. Det tar bara lite olika tid.
Sen finns det beteenden hos barn som kräver lite mer. Beteenden som kräver väldigt mycket extra av oss vuxna. Både vad gäller tid och energi, kunskap och tålamod, ork och styrka samt en oerhörd stark vilja till att vilja försöka förstå. Med en vilja att faktiskt försöka förstå vad det är som händer i barnet vid den aktuella situationen är så mycket redan vunnet. Bara genom att få barnet att känna sig bekräftat där det befinner sig där och då, ger en lugnande effekt i hela individen. Att barnet får känna att det faktiskt är ok att få vara arg, ledset, besviket, sorgset, rädd etc. Samtidigt, man får inte bete sig hur som helst för det. Man får inte skada nån annan i ren frustration. Eller sig själv. Eller ha sönder något.
Här behövs vi vuxna.
För att stötta. För att lyssna. För att vägleda. Och för att ta reda på vad det var som hände. Och händer. Egentligen.
Jag tror att när ett barn visar upp ett sk svårhanterligt beteende så är det så mycket mer. Det är så mycket mer än bara ett beteende. Det är så mycket mer som barnet talar om för oss vuxna genom sitt agerande. Bara vi är villiga att se det. Bara vi är villiga att se barnet bakom beteendet. Bara vi vill och vågar se orsaken till vad det är som händer. Att som vuxen vilja och orka försöka förstå vad beteendet verkligen står för.
Oförmåga, förlust av kontroll, stress, oro, ängslan, kravställan och rädsla kan ha en väldigt stor del i hur barnet beter sig.
Hur kan jag då som vuxen göra för att hjälpa? Inte för att släcka akuta bränder hela tiden, mer en tanke för att faktiskt försöka förebygga, och till och med kanske förhindra att dessa svårhanterliga situationer dyker upp. Finns det nåt runtomkring individen som vi behöver förändra? Vad kan vi ändra på? Hur, på vilket sätt kan vi minska oron, stressen, rädslan, hur kan vi sänka kraven? Och framförallt, hur kan vi stärka och öka förmågan? Våga se över livsmönstret en smula. På vilket sätt kan familjen anpassa sig? Hela familjen är ju en del i det som faktiskt händer. Hela familjen påverkas vare sig vi vill det eller inte.
Vid svårhanterligt beteende tror jag att det barnet innerst inne känner är ren och skär frustration. Frustration över att just där och då har barnet verkligen ingen som helst aning om hur det ska förväntas agera. Eller har förmåga vad gäller hur det ska lösa situationen. Barnet har inte själv verktyg för att på egen hand kunna hantera det som händer. Varken det som händer inom sig själv eller det som händer runt omkring sig. Kraven känns just då alldeles för höga. Det enda som barnet känner är ren frustration. Och barnet tar då till det enda sättet som det kan. Genom sitt agerande tror jag helt sonika att barnet ropar på hjälp.
Snälla vuxna, hjälp mig nu är ni gulliga. För jag har ingen som helst aning om vad jag ska göra. Jag har tappat kontrollen och behöver din hjälp att lösa det här.
Då behöver vi finnas där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar