Äntligen!

Äntligen är Nollningsperioden över.

Det har varit fyra kvällar där vi som föräldrar inte har fått särskilt mycket info om vad som har stått på agendan för kvällen. 

Men skam den som ger sig. 

Efter två kvällar hade jag fått nummer och namn till vår sons fadder. 

Faddern som hade i uppgift att ta hand om mobiltelefoner och andra tillhörigheter under lekar och annat. 

Hon kunde berätta var de var och när de tänkte dra vidare. 

Toppenbra! 

Och under föräldrarmötet vi hade för jättelång stund sen känns det som, kom alla föräldrar fram till att alla i klassen skulle hämtas kl 23 på Stora Torget på fredagsnollningen. 

Efter två nollningskvällar såg hans tröja ut så här. Efter fyra kvällar vill jag inte ens visa den på bild. 

I gårkväll var således den siste nollningen. 

Äntligen. 

Jag stod som överenskommet på Stora Torget kl 23. 

Eller jag hade varit i stan mycket längre än så faktiskt. I över en timme hade jag vandrat runt med mitt vandringssällskap. 

Vi blev vittne till både det ena och det andra under den timmens lopp. 

Många ungdomar som hade otroligt roligt. Många ungdomar som faktiskt har haft sina roligaste kvällar ever.
Men. Mycket fylla och många onyktra ungdomar. Samtal med polisen som hade en hel del att göra och med några andra vuxna som fanns i närheten. 

Sonen och hans fadder kom till vår överenskomna upphämtningsplats. Till sonens stora "glädje"  så var det bara att hoppa in i mammas bil och åka hem. 

Trots att "alla andra" fick vara kvar. 

Väl hemma så satte vi på varm oboy. Satte oss vid köksbordet och pratade. Om livet och alla dess utmaningar. 

En mysig stund och i alla betraktelser en mycket viktig stund. 

I många fall är jag en morsa som inte fattar nånting. 

Men ibland är jag en mamma som faktiskt förstår precis allting. 

Hahahah! Jag smäller av!

Sista halvåret har jag vågat mig på att prova yoga.
I yogan sammankopplar man kroppen tillsammans med själen. Och den tanken gillar jag. Bland annat använder man sig av sin andning, som man bara egentligen tar för givet att den finns där. För att liksom helt enkelt bara överleva.

Med en medveten andning så blir själva tillvaron helt annorlunda.
Med en kontrollerad andning kan man hjälpa sig själv genom att  häva mycket av de rädslor som vi går omkring och bär på, och vi har möjlighet att minska mycket av den stress som vi har lagt på oss i vårt system genom åren.
En medveten och kontrollerad andning har jag lyckosamt använt mig av i flera år, när jag har märkt att livet har sprungit iväg alldeles för fort och jag själv kanske inte har hunnit med.
Ibland när stressen har tagit över mig och mitt system, har jag försökt landat i det som är och fokuserat på min andning. Efter några minuter med kontrollerad Djupandning kommer du att känna att stressen och den eventuella ångesten som kanske var på väg att ta över fullständigt, plötsligt är på väg bort.
Otroligt effektiv metod och otroligt skönt när det funkar.

Men åter till yogan.
Den är reltivt ny för mig.
Har som sagt provat att gå en gång i veckan under våren 2015.
De 75 minuterna har varit så fantastiskt sköna att jag har velat utveckla min yoga och även lite meditation en aning.
Mitt ,mål är att kunna utöva detta hemma.
Så nu tränar jag. Och oj vad jag får slita hårt.
Herregud vad jag skrattar på mig.
Så jag kiknar.

Det finns få tillfällen i livet då jag känner mig mer klumpig kan jag säga, än när jag försöker mig på att utöva en alldeles ny yoga-sekvens för allra första gången.
MIn hjärna behöver verkligen tänka till och min kropp behöver verkligen känna vad det är hjärnan försöker göra, med rörelser som jag aldrig ens hade kommit på att göra annars.

Rätt smidig faktiskt

Här gör jag nåt som visst kallas nåt med Nål och tråd. In med armen under kroppen och vila huvudet mot mattan. Samtidigt som  jag ska stabilisera med magen och tänka på hur jag andas. Och när man står där och ska försöka hitta in med armen under sin kropp som för tillfället står och darrar av trötthet så vet man liksom inte ens vilken arm det var jag höll på med. Och så ska benen, knäna och fötterna stå helt stilla och höften får man inte vrida. Det ska kunna stå ett champagne glas på höften. 

Hepp.

Att hålla balansen, samtidigt som jag ska koordinera mina kroppsdelar, samtidigt som jag bör känna efter vilka av mina muskler det är som ska göra jobbet.  Och så en kontrollerad andning på det. Inte så lätt. Men otroligt skönt. Vilken energiboost det ger!

Och i flera av övningarna  ska man vrida överkroppen,  öppna upp hjärtat och hela bröstkorgen. 

Samtidigt som ena armen ska upp rakt upp mot himlen och det drar som satan som över hela alltet.

Mina hamstrings får ligga i en aning för att nå ända hit kan man säga 

Så här kan man ju också utföra denna ädla konst. Hålla balansen med raka linjer överallt på en bräda som flyter över ett så klart vatten att det ser ut som brädan ligger i luften. Och notera att hon även har koll på tårna som hon spretar med helt kontrollerat.

Solhälsningen har jag gett mig på och den ska jag öva på så den sitter som en smäck. 

Den gör jag medan jag skrattar så jag kiknar och samtidigt som det drar både här och där, och min familj som skrattar åt mig när jag kommer hem och talar om att jag har träningsvärk efter mitt pass. 

"Hur kan du få träningsvärk av yoga???", skrattar de och har ingen aning och hur jäkla mycket kroppen egentligen får jobba med alla sina muskler. Och sträcka och förlänga. Både här och där. Mest i baksida lår. Skyller det på min tidigare fotbollskarriär. 

Ja jösses!

Som han kutar

Killen i Corren idag är vår kille. 

Jag frågade honom om jag fick lägga upp bilderna här på bloggen. 

"Ja, det får du. Men du får inte skryta om mig."

Det är också vår kille. 

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör!

Satt i bilen på vägen hem, en bit ut på vischan. Traktorer och skördetröskor på varenda åker så långt ögat kan se. 

Svängde vänster från min lilla väg upp till landsvägen där bilarna åker en stor smula fortare än de tillåtna 70 som skyltarna påvisar som högsta hastighet. 

Några hundra meter fram såg jag en skolbuss på mötande körbana. Han blinkade in och stannade vid en hållplats. 

Plötsligt såg jag hur självaste chauffören kliver ur sin buss. 

"Han ska väl sträcka lite på benen", hann jag tänka medan jag närmade mig honom.

Men nej. 

Det var inte därför han hade lämnat sin plats. 

För bakom honom klev ett barn ut och ställde sig på sidan av bussen. 

Chauffören gick ut till mittlinjen och tittade åt vänster. Tittade åt höger. Såg hur jag kom närmare. Gjorde stoptecken åt barnet som stod bakom och väntade. 

Jag saktade ner. Var beredd att stanna och låta barnet gå över. Då vinkade chauffören fram mig. 

Bakom mig var det tomt. 

Ingen gjorde nån idiotomkörning av bussen från andra filen och chauffören lät tillslut barnet gå över vägen. 

Jag vet inte om det står på hans arbetsbeskrivning att göra så. Kanske. Jag har aldrig sett det förut iallafall. 

Och jag blev så himla glad!

Så glad över att det finns människor med hjärtat på det rätta stället. Som liksom är på rätt plats. 

Hoppas alla skolbarn som åker buss till och från skolan varje dag kan känna sig lika trygga som de lyckliga som åker i hans buss. 

Jag log med hela mig när jag fortsatte min tur hem. 

Och tänkte att det är så lite ansträngning som gör så stor skillnad! 

Because I'm worth it!

Asså.

Det här med träning. 

Och hälsa. 

Och all denna hets kring alla sorters olika dieter. Med förståsigpåare som anklagar varandra för att den andra har fel. Om man äter pasta eller inte. Om man äter varje dag eller fastar två dagar i veckan. 

Hälsa betyder olika beroende på vem du frågar. Alltså kan du få oändligt med svar på frågan om vad Hälsa egentligen är. 

För mig betyder Hälsa att kropp och själ mår bra.  Tillsammans. För mig hänger dessa två ihop. I alla väder. Mår inte själen bra så kommer kroppen automatiskt att känna av det tids nog. Det kan ta ett tag. Men det kommer. I nån form. 

 Och mår inte kroppen bra så kommer automatiskt sjölen att känna av det alldeles om en liten stund. 

All hänger liksom ihop. 

Och jag är av den tron att det mesta av all den smärta vi går omkring och bär på stavas Rädsla. Rädsla för vad som kommer att hända. Rädsla för det okända. Rädsla för att gå utanför det man är van vid. Rädsla för vad andra ska tro och tycka. Rädsla för att inte passa in. Rädsla för att vara ensam.  Rädlsla för att pengarna ska ta slut. Rädsla för att inte räcka till. Rädslan för att våga vara sig själv, mot sig själv. Rädsla för att bli sjuk. Rädsla för att stå för sig själv. 

Rädslan är otroligt stark. Och oerhört mäktig.

Listan kan göras lång. 

Jag har varit där jag med. Ibland är jag fortfarande där. Nu för tiden är jag dock mer medveten om vad mina rädslor för det mesta står för. 

Rädslan har den tunga makten att hindra oss från så mycket. Bland annat från att tillåta oss att må så bra som vi verkligen är värda att må. För det är ibland så mycket enklare att bara nöja sig. Med det som är. 

Jag är också av den tron att var sak har sin tid. Jag tror inte man kan forcera fram saker och ting, känslor eller handlingar. För ibland är man inte mogen eller mottaglig helt enkelt. Går det för fort så hinner liksom inte själen med och då blir det inte alls så bra som man från början hade tänkt sig. Utan man hamnar på ruta ett igen. Utan att man förstår varför. Eller förstår vad som hände. 

Allting kommer till en när man är redo. Och man känner sig plötsligt färdig och mogen för att ta ett beslut som inte är som vanligt. Som bryter ett mönster. Och bryter man ett mönster så påverkar det helt plötsligt andra i sin omgivning. Vare sig man vill eller inte. Vilket ger ringar på vattnet och en boll är plötsligt i rullning. 

Orkar man då stå kvar? 

Eller väljer man att gå tillbaka? Till det trygga man är van vid? Och kanske skyller sin rädsla på andra? 

Orkar ens omgivning med att man har brutit ett mönster? Står de kvar på ruta ett eller stöttar de förändringen som håller på att ske? Eller visar sig deras rädsla just exakt då? 

I 44 års present fick jag ett antal träffar med en personlig tränare av min familj. En som jag själv hade valt ut. Jag var mogen för en förändring. 

Jag har haft otroligt svårt att hitta en träningsform som har passat mig. Jag har haft otroligt svårt att hitta nån som helst motivation för att över huvud taget röra på mig. Förutom en del sköna promenader då och då. 

Jag har samtidigt inte haft den orken eller lusten att anstränga mig på det sättet. Jag har inte varit tillräckligt klar helt enkelt. 

Under en period har jag mått bäst av att bara vara.  Min återhämtning har varit att bara få vara ensam i soffan när dagen har närmat sig sitt slut. Med en kopp te och datorn eller ett bra tv program. Jag har inte velat nåt annat. Och det viktigaste var att jag lovade mig själv medan jag satt där i soffan att jag aldrig skulle ge mig själv dåligt samvete för den känslan. För det var det jag ville just då. Det var det som var mitt behov just då. Att få sitta i min hörna i soffan. Där jag ville vara. Jag var inte mottaglig för nåt annat. 

Hur mycket andra än tjatade.
 Och det är just det. Alla beslut jag tar om mig själv, behöver komma från just mig själv. Andra ska inte bestämma över vad jag ska ta för beslut. Då blir det bara tokigt. Jag lyssnar gärna. Men tar mina egna beslut. 

Bara för att jag kan. 

Att kunna utnyttja energin som världen erbjuder när man står under bar himmel är fantastiskt.

Och bland det viktigaste är att nånstans hitta balansen i livet. 

Balans

En balans där jag tillåter mig att må bra. På mitt sätt. Där jag vågar vara tydlig med och mot mig själv. Där jag har fria händer att göra vad jag vill. Där jag tillåter mig själv att äta vad jag vill och dricka vad jag vill. Jag rör på mig när jag vill och för att jag vill göra det just då. 

Jag förbjuder inte mig själv nånting. 

Because I'm worth it! 

Och det är du med! 

Två skolor - två olika synsätt

Att börja gymnasiet. 

En milstolpe i livet.

I Linköping är det tradition att de som börjar på gymnasiet ska "nollas". 

När man börjar är man 16 år. 

Fortfarande ett  barn. Och samtidigt på väg att bli en ung vuxen. Klara sig lite själv. Stå en smula på egna ben. 

Förhoppningsvis vara så pass rustad att våga säga nej. Säga nej till det som inte känns ok. Och ändå ha så roligt som det bara är möjligt.

För självklart ska ungdomarna ha roligt när de lär känna varandra. Självklart. Det är ju ändå det som liksom är själva poängen. Men det finns olika sätt att ha roligt på. 

Tyvärr har denna tradition genom åren bjudit på en hel del tokerier. Med mycket alkohol inblandat. I allt detta nya och spännande för ungdomarna och omdömet eventuellt är en aning suddigt, är inte steget helt långt till att bli utsatt för kränkande tillmälen och behandlingar och sedan kanske det värsta av allt, bli liggandes helt ensam nånstans och inte kunna ta hand om sig själv. 

Vi har erfarenhet av två starter på gymnasium. 

Två skolor. 

Två helt olika synsätt på det här med "nollning". 

Båda två med sin egen tolkning av att ta detta med nollningen på största allvar, och båda två med sina egna sätt att stävja det tokiga. 

När Vår stora kille började på Folkungaskolan för två år sedan fick hans klass en fadderklass. Elever i trean på programmet han själv just hade valt att gå, var de som skulle ta sig an deras klass.  

På föräldrarmötet första skoldagen kom representanter från fadderklassen och visade upp sig. Vi som föräldrar fick ett ansikte och namn på några av de som skulle ta hand om våra ungdomar den första tiden på gymnasiet. De berättade om aktiviteterna de hade planerat att genomföra och vi fick till och med en planering utskrivet på papper. 

Allt detta med rektors godkännande och allt detta skulle dessutom ske under skoltid på eftermiddagarna första veckan. Aktiviteterna innehöll roliga lekar samt att klassen hade olika teman att klä ut sig till olika dagar. 

När skoldagen var slut hade de lärt könna varandra på ett lustfyllt sätt och det som sen skulle ske på kvällstid kändes då inte alls lika tvingandes att gå på eftersom de hade bondat på dagtid. Kvöllsaktiviteten blev mer av en känsla att delta frivilligt. Och vi föräldrar visste var de fanns. 

Vår yngsta kille började gymnasiet i måndags på Katedralskolan. 

På kvällen hade skolan sitt föräldrarmöte där polis och kommunens säkerhetssamordnare hade sk skräckpropaganda för oss föräldrar i aulan inför detta med nollningen. 

Och rektor poängterade med full tydlighet att nån nollning absolut inte får förekomma på hans skola. På hans skola är det Noll Tolerans som gäller.  Skolan har därför ingen som helst fadderverksamhet under skoltid. Inga roliga lekar. Ingen verksamhet mellan klasserna utan helt vanliga lektioner som går efter schema redan andra dagen, med några inslag av teambuilding i sin egen klass.

  Men vad som händer efter skoltid kan inte han ansvara för. Så klart.  Det är inte hans ansvar vad som händer efter skolan. Då är det oss föräldrar ansvaret hänger på. Med all rätt.
Men. 

Med det här tankesättet så blir alltså ettorna samlade utanför skoltid av människor i trean, som vi föräldrar inte har en aning om vilka de är eller hur de ser ut,  eller med vetskap om hur vi ska kunna få tag på dem. Inga namn eller telefonnummer. För enligt rektor så finns de inte ens. I dagens samhälle med alla sociala medier tog det ungefär en sekund efter sista lektionen typ första dagen innan alla i Calles klass hade fått all info de behövde för sin nollning på onsdags kvällen. För det här måste ske kvällstid eftersom de inte får finnas på dagtid. Med oss föräldrar således som stora frågetecken. Vad är det som ska hända?? Hur ska vi veta hur vi kan hjälpa om vi inte får nån info?

"Vi ska träffas utanför skolan kl 18. Sen vet jag inte mer. Förutom att vi ska ha på oss badbyxor, en hänglapp, simglasögon,  en vit t-shirt och ha en tandborste runt halsen!"

Ok. 

Klart som korvspad. 

Att skicka iväg min snart 16 åriga son ut på nåt som rektor bara för några dagar sedan hade skräckpropaganda inför kändes inte helt skönt i mammahjärtat kan jag säga. 

Men självklart fick han åka iväg. Klart han ska få ha kul med sina nya kompisar.

Med regler att förhålla sig till som vi här hemma hade kommit överens om innan. Och med förhoppningen om att han är så pass rustad för att våga säga nej när det inte känns bra. 

Klockan 22.00 hämtade jag honom i stan i igår onsdag, precis som resten av föräldrarna i klassen kom överens om på föräldrarmötet i måndags.

Jag förstår att det finns olika sätt att ta ansvar för saker och ting. 

Men det som mina snart 18 år som mamma har lärt mig är att förbjuden frukt smakar godast. 

Det som är förbjudet är alltid det som är mest spännande. 

Här känner jag att den ena skolan har mycket att lära av den andra. 

Även om rektor sticker huvudet i sanden och säger att det inte förekommer på hans skola. 

Utan att allt är förälderns ansvar. 

Livets alla små beslut

Plötsligt en dag tar man ett av alla de små, små besluten som gör just livet.

Och springer 500 meter i spåret i vårt vackra motionscentrum som finns alldeles i min närhet. Och samtidigt undrar man exakt vad det var som hände. 

Och nu kanske nån tänker att det där var ju en bra början. En start. 

En start på vad i så fall? En början på vadå? 

 Jag ser det inte som en början för det finns liksom inget slut. 

Jag sprang inte 500 meter för att kunna springa ännu längre en annan gång. Mitt mål är inte att springa långt eller länge. Eller på en speciell tid. 

Jag har inget mer mål än att helt enkelt bara må så bra som bara jag kan. 

Jag kanske aldrig springer mer än 500 meter. 

Eller så gör jag det. Redan i morgon. 

Åh!!

☀️

Kom till stugan vid lunch. En korv med bröd som grillats i ugnen till mat.  

Vi tog häcksaxen och röjde lite granna i trädgården. 

Regnet låg i luften. 

Vid 16 tiden började maken plötsligt  packa kylväskan med allehanda godsaker. 

"Enligt min app ska solen skina från klarblå himmel från kl 18" , sa han och tog både kylväska och båt och mig  ut på äventyr. 

Åh så spännande, tänkte jag. 

Efter ca 30 minuter på nästan spegelblankt vatten med våran båt var vi ute på helt öppet hav. I den situationen är jag inte särskilt kaxig kan jag säga. Ute på öppet hav. Med ett djup under mig som får vem som helst att tappa andan bara vid tanken av hur djupt det egentligen är. Känslan av att världen är rätt så stor och jag rätt så liten blir så oerhört påtaglig just där och då.

 Om vi hade fortsatt rakt österut några timmar till hade vi tillslut angjort hamnen i Tallinn.

Vi struntade i Tallinn. 

Och hittade ett annat mysigt ställe att lägga till på. 

Och helt plötsligt hade klockan blivit typ 18 och molnen hade lösts upp och solen letade sig fram med sina varma strålar över havet. Och över oss och vår kobbe. 

Men asså.

Kylväskan öppnades efter en stund och min man överraskade med kobbens allra största skaldjursbord i solskenet som en sorts grattis-i-förskott-mys. Det bara kryllade av godsaker och det var så fantastiskt gott och vi satt där och plockade bland skal och skagenröra, oliver och kex, havskräftor och rökta räkor i flera timmar. 

Att vara här och nu. 

Ibland är det inte svårare än så. 

Det blev till kväll. 

Och det blev inte vilken kväll som helst. Utan the kväll.  Hela universum exploderade i färger över himlavalvet som samtidigt speglade sig i det mottagliga vattnet. 

Tack fina, fina för en magisk upplevelse ikväll. 

Detta kommer jag att leva på länge!

Magiskt! 

Tjejerna i mitt liv

Det här att vara Gudmor. 

Att liksom nånstans nångång ha fått vara den chosen one. 

Känslan är stor och stark och en smula övermäktig. 

Mitt yngsta barnbarn skickade en hälsning om att läget är lugnt runt och på Universeum i Göteborg idag. 

Till hösten ska hon börja förskoleklass och hon tänker inte ta skit från nån. 

Mitt äldsta gudbarn skickade även hon en hälsning om lägesuppdatering från utanför Universitetet i Stockholm. Allt var lugnt även där. 

Hon fyller snart 24 och har under sommaren fått fast anställning. Den här tjejen har skinn på näsan och tar inte heller skit från nån. 

Asså. 

Mina tjejer i mitt liv. 

Kärlek.