Svängde vänster från min lilla väg upp till landsvägen där bilarna åker en stor smula fortare än de tillåtna 70 som skyltarna påvisar som högsta hastighet.
Några hundra meter fram såg jag en skolbuss på mötande körbana. Han blinkade in och stannade vid en hållplats.
Plötsligt såg jag hur självaste chauffören kliver ur sin buss.
"Han ska väl sträcka lite på benen", hann jag tänka medan jag närmade mig honom.
Men nej.
Det var inte därför han hade lämnat sin plats.
För bakom honom klev ett barn ut och ställde sig på sidan av bussen.
Chauffören gick ut till mittlinjen och tittade åt vänster. Tittade åt höger. Såg hur jag kom närmare. Gjorde stoptecken åt barnet som stod bakom och väntade.
Jag saktade ner. Var beredd att stanna och låta barnet gå över. Då vinkade chauffören fram mig.
Bakom mig var det tomt.
Ingen gjorde nån idiotomkörning av bussen från andra filen och chauffören lät tillslut barnet gå över vägen.
Jag vet inte om det står på hans arbetsbeskrivning att göra så. Kanske. Jag har aldrig sett det förut iallafall.
Och jag blev så himla glad!
Så glad över att det finns människor med hjärtat på det rätta stället. Som liksom är på rätt plats.
Hoppas alla skolbarn som åker buss till och från skolan varje dag kan känna sig lika trygga som de lyckliga som åker i hans buss.
Jag log med hela mig när jag fortsatte min tur hem.
Och tänkte att det är så lite ansträngning som gör så stor skillnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar