Två skolor - två olika synsätt

Att börja gymnasiet. 

En milstolpe i livet.

I Linköping är det tradition att de som börjar på gymnasiet ska "nollas". 

När man börjar är man 16 år. 

Fortfarande ett  barn. Och samtidigt på väg att bli en ung vuxen. Klara sig lite själv. Stå en smula på egna ben. 

Förhoppningsvis vara så pass rustad att våga säga nej. Säga nej till det som inte känns ok. Och ändå ha så roligt som det bara är möjligt.

För självklart ska ungdomarna ha roligt när de lär känna varandra. Självklart. Det är ju ändå det som liksom är själva poängen. Men det finns olika sätt att ha roligt på. 

Tyvärr har denna tradition genom åren bjudit på en hel del tokerier. Med mycket alkohol inblandat. I allt detta nya och spännande för ungdomarna och omdömet eventuellt är en aning suddigt, är inte steget helt långt till att bli utsatt för kränkande tillmälen och behandlingar och sedan kanske det värsta av allt, bli liggandes helt ensam nånstans och inte kunna ta hand om sig själv. 

Vi har erfarenhet av två starter på gymnasium. 

Två skolor. 

Två helt olika synsätt på det här med "nollning". 

Båda två med sin egen tolkning av att ta detta med nollningen på största allvar, och båda två med sina egna sätt att stävja det tokiga. 

När Vår stora kille började på Folkungaskolan för två år sedan fick hans klass en fadderklass. Elever i trean på programmet han själv just hade valt att gå, var de som skulle ta sig an deras klass.  

På föräldrarmötet första skoldagen kom representanter från fadderklassen och visade upp sig. Vi som föräldrar fick ett ansikte och namn på några av de som skulle ta hand om våra ungdomar den första tiden på gymnasiet. De berättade om aktiviteterna de hade planerat att genomföra och vi fick till och med en planering utskrivet på papper. 

Allt detta med rektors godkännande och allt detta skulle dessutom ske under skoltid på eftermiddagarna första veckan. Aktiviteterna innehöll roliga lekar samt att klassen hade olika teman att klä ut sig till olika dagar. 

När skoldagen var slut hade de lärt könna varandra på ett lustfyllt sätt och det som sen skulle ske på kvällstid kändes då inte alls lika tvingandes att gå på eftersom de hade bondat på dagtid. Kvöllsaktiviteten blev mer av en känsla att delta frivilligt. Och vi föräldrar visste var de fanns. 

Vår yngsta kille började gymnasiet i måndags på Katedralskolan. 

På kvällen hade skolan sitt föräldrarmöte där polis och kommunens säkerhetssamordnare hade sk skräckpropaganda för oss föräldrar i aulan inför detta med nollningen. 

Och rektor poängterade med full tydlighet att nån nollning absolut inte får förekomma på hans skola. På hans skola är det Noll Tolerans som gäller.  Skolan har därför ingen som helst fadderverksamhet under skoltid. Inga roliga lekar. Ingen verksamhet mellan klasserna utan helt vanliga lektioner som går efter schema redan andra dagen, med några inslag av teambuilding i sin egen klass.

  Men vad som händer efter skoltid kan inte han ansvara för. Så klart.  Det är inte hans ansvar vad som händer efter skolan. Då är det oss föräldrar ansvaret hänger på. Med all rätt.
Men. 

Med det här tankesättet så blir alltså ettorna samlade utanför skoltid av människor i trean, som vi föräldrar inte har en aning om vilka de är eller hur de ser ut,  eller med vetskap om hur vi ska kunna få tag på dem. Inga namn eller telefonnummer. För enligt rektor så finns de inte ens. I dagens samhälle med alla sociala medier tog det ungefär en sekund efter sista lektionen typ första dagen innan alla i Calles klass hade fått all info de behövde för sin nollning på onsdags kvällen. För det här måste ske kvällstid eftersom de inte får finnas på dagtid. Med oss föräldrar således som stora frågetecken. Vad är det som ska hända?? Hur ska vi veta hur vi kan hjälpa om vi inte får nån info?

"Vi ska träffas utanför skolan kl 18. Sen vet jag inte mer. Förutom att vi ska ha på oss badbyxor, en hänglapp, simglasögon,  en vit t-shirt och ha en tandborste runt halsen!"

Ok. 

Klart som korvspad. 

Att skicka iväg min snart 16 åriga son ut på nåt som rektor bara för några dagar sedan hade skräckpropaganda inför kändes inte helt skönt i mammahjärtat kan jag säga. 

Men självklart fick han åka iväg. Klart han ska få ha kul med sina nya kompisar.

Med regler att förhålla sig till som vi här hemma hade kommit överens om innan. Och med förhoppningen om att han är så pass rustad för att våga säga nej när det inte känns bra. 

Klockan 22.00 hämtade jag honom i stan i igår onsdag, precis som resten av föräldrarna i klassen kom överens om på föräldrarmötet i måndags.

Jag förstår att det finns olika sätt att ta ansvar för saker och ting. 

Men det som mina snart 18 år som mamma har lärt mig är att förbjuden frukt smakar godast. 

Det som är förbjudet är alltid det som är mest spännande. 

Här känner jag att den ena skolan har mycket att lära av den andra. 

Även om rektor sticker huvudet i sanden och säger att det inte förekommer på hans skola. 

Utan att allt är förälderns ansvar.