Because I'm worth it!

Asså.

Det här med träning. 

Och hälsa. 

Och all denna hets kring alla sorters olika dieter. Med förståsigpåare som anklagar varandra för att den andra har fel. Om man äter pasta eller inte. Om man äter varje dag eller fastar två dagar i veckan. 

Hälsa betyder olika beroende på vem du frågar. Alltså kan du få oändligt med svar på frågan om vad Hälsa egentligen är. 

För mig betyder Hälsa att kropp och själ mår bra.  Tillsammans. För mig hänger dessa två ihop. I alla väder. Mår inte själen bra så kommer kroppen automatiskt att känna av det tids nog. Det kan ta ett tag. Men det kommer. I nån form. 

 Och mår inte kroppen bra så kommer automatiskt sjölen att känna av det alldeles om en liten stund. 

All hänger liksom ihop. 

Och jag är av den tron att det mesta av all den smärta vi går omkring och bär på stavas Rädsla. Rädsla för vad som kommer att hända. Rädsla för det okända. Rädsla för att gå utanför det man är van vid. Rädsla för vad andra ska tro och tycka. Rädsla för att inte passa in. Rädsla för att vara ensam.  Rädlsla för att pengarna ska ta slut. Rädsla för att inte räcka till. Rädslan för att våga vara sig själv, mot sig själv. Rädsla för att bli sjuk. Rädsla för att stå för sig själv. 

Rädslan är otroligt stark. Och oerhört mäktig.

Listan kan göras lång. 

Jag har varit där jag med. Ibland är jag fortfarande där. Nu för tiden är jag dock mer medveten om vad mina rädslor för det mesta står för. 

Rädslan har den tunga makten att hindra oss från så mycket. Bland annat från att tillåta oss att må så bra som vi verkligen är värda att må. För det är ibland så mycket enklare att bara nöja sig. Med det som är. 

Jag är också av den tron att var sak har sin tid. Jag tror inte man kan forcera fram saker och ting, känslor eller handlingar. För ibland är man inte mogen eller mottaglig helt enkelt. Går det för fort så hinner liksom inte själen med och då blir det inte alls så bra som man från början hade tänkt sig. Utan man hamnar på ruta ett igen. Utan att man förstår varför. Eller förstår vad som hände. 

Allting kommer till en när man är redo. Och man känner sig plötsligt färdig och mogen för att ta ett beslut som inte är som vanligt. Som bryter ett mönster. Och bryter man ett mönster så påverkar det helt plötsligt andra i sin omgivning. Vare sig man vill eller inte. Vilket ger ringar på vattnet och en boll är plötsligt i rullning. 

Orkar man då stå kvar? 

Eller väljer man att gå tillbaka? Till det trygga man är van vid? Och kanske skyller sin rädsla på andra? 

Orkar ens omgivning med att man har brutit ett mönster? Står de kvar på ruta ett eller stöttar de förändringen som håller på att ske? Eller visar sig deras rädsla just exakt då? 

I 44 års present fick jag ett antal träffar med en personlig tränare av min familj. En som jag själv hade valt ut. Jag var mogen för en förändring. 

Jag har haft otroligt svårt att hitta en träningsform som har passat mig. Jag har haft otroligt svårt att hitta nån som helst motivation för att över huvud taget röra på mig. Förutom en del sköna promenader då och då. 

Jag har samtidigt inte haft den orken eller lusten att anstränga mig på det sättet. Jag har inte varit tillräckligt klar helt enkelt. 

Under en period har jag mått bäst av att bara vara.  Min återhämtning har varit att bara få vara ensam i soffan när dagen har närmat sig sitt slut. Med en kopp te och datorn eller ett bra tv program. Jag har inte velat nåt annat. Och det viktigaste var att jag lovade mig själv medan jag satt där i soffan att jag aldrig skulle ge mig själv dåligt samvete för den känslan. För det var det jag ville just då. Det var det som var mitt behov just då. Att få sitta i min hörna i soffan. Där jag ville vara. Jag var inte mottaglig för nåt annat. 

Hur mycket andra än tjatade.
 Och det är just det. Alla beslut jag tar om mig själv, behöver komma från just mig själv. Andra ska inte bestämma över vad jag ska ta för beslut. Då blir det bara tokigt. Jag lyssnar gärna. Men tar mina egna beslut. 

Bara för att jag kan. 

Att kunna utnyttja energin som världen erbjuder när man står under bar himmel är fantastiskt.

Och bland det viktigaste är att nånstans hitta balansen i livet. 

Balans

En balans där jag tillåter mig att må bra. På mitt sätt. Där jag vågar vara tydlig med och mot mig själv. Där jag har fria händer att göra vad jag vill. Där jag tillåter mig själv att äta vad jag vill och dricka vad jag vill. Jag rör på mig när jag vill och för att jag vill göra det just då. 

Jag förbjuder inte mig själv nånting. 

Because I'm worth it! 

Och det är du med!