Vetemjöl

Min familj eftersökte lite Kärleksmums att fika på igårkväll.
Jag kände blickarna på mig och när jag tänkte efter så kunde jag liksom inte hitta nåt att skylla på för att slippa.
Inte tidsbrist iallafall. Lustbrist kanske hade gått. Men för sjutton! Nångång måste man ju lära sig.
Och så hörde jag mig själv säga med ert leende där jag satt i soffan igårkväll.
"Ok, jag lovar att ni ska få Kärleksmums till i morgonkväll."

Efter lämning och träning idag var det alltså dags. In på Rimis nyaste butik och inhandla lite varor. Typ vetemjöl.
Och det är inte världslätt att handla när man inte förstår vad det står på hyllor eller varor.

En enkel liten App på telefonen gör det så mycket lättare. Så smidigt. Den har räddat mig så många ggr.
Vad heter vetemjöl på estniska?
Eller kokos?

Och eftersom jag har raderat lite bilder från tidigare inlägg så kanske jag kan lägga in en liten bild idet hör inlägget.

Nu är iallafall kakan klar!
Så förträfflig! Min första Kärleksmums!

Nehä! Inga bilder. Så trist. Kan nån hjälpa mig? Nån som har erfarenhet av Blogger? Nån som har rent mjöl i påsen?

Paraplylugg

Enligt mina söner är jag duktig på att fixa till en paraplylugg. Och det får man ju vara nöjd med.
Att vara duktig på att fixa till en paraplylugg gör mig glad och lycklig.

Det är liksom alltid nåt iallafall.

Och så har jag smakat en av de godare koppen av café latte idag.
På ett nytt ställe vi provade.

Ja, det var väl det egentligen.

Hade tänkt lägga ut lite bilder oxå. Men jag kan inte.
Har visst sprängt the photo limit.
Hur kan det vara möjligt!? :)

Vad gör jag nu?

Som jag lär mig!

Under mina 41 år här på jorden har jag lärt mig massor av saker.
Och jag slutar aldrig lära mig. Varje dag stoppar jag in ny kunskap i min hårddisk och blir bara klokare och klokare. Hoppas jag iallafall. Tänk om jag var så här klok när jag var 15-25 och jag kämpade som mest med mig själv.

Som 41 åring har jag varit med om en del i livet. Det är väl det som kallas Livserfarenhet.
 Jag har lärt mig att livet bjuder på både på trevliga situationer och mindre trevliga situationer. Faser som  har passerat och som jag bara ha måstat ta mig igenom som för stunden har känts helt omöjliga, har jag faktiskt tagit mig levande ur och fixat ganska bra.

Jag har lärt mig att hur jag än gör, vad jag än säger och hur jag än beter mig så har det alltid funnits, det finns och det kommer alltid att finnas människor som har åsikter om det. Jag har lärt mig att jag aldrig kan vara alla till lags. Vilket jag ville så gärna när jag var yngre.

Under mina 41 år har jag kommit till en punkt där jag faktiskt har lärt mig att tycka om mig själv. Jag har börjat att lita på min egen känsla. En skapligt skön känsla. Jag vet att jag har fel och brister lite varstans, och det är faktiskt helt ok. Jag tom börjar att acceptera dem. För jag har även lärt mig att det finns verkligen inga perfekta människor. Med det menar jag inte att att jag gillar mina olika brister. Men jag har insett att jag har dem, och det är första steget till förändring. Vet man inte att man har brister så vet man heller inte vad att förändra.


Jag vet att jag tänker på ett annat sätt än andra. Jag vet att jag är en mer känsloorienterad människa och inte lika mycket en faktaorienterad individ.  Jag vet att jag är annorlunda än andra. Men det gör varken mig eller dig till sämre eller bättre människor. Vi är bara olika.

Jag tror även att ju mer jag accepterar mig själv och att jag har mina brister desto lättare har jag att avcceptera andra och ha förståelse för andras olikheter. As simple as that.

Det finns ett talesätt som börjar: " Walk a mile in my shoes...."

En av mina söner sa härom veckan:
"Mamma, vet du vad det bästa med mitt liv är?"
"Nej, vad är bäst med ditt liv?", svarade jag.
"Det bästa med mitt liv är jag älskar mig själv!"
"Underbart! Fortsätt att göra det!", svarade jag med en tår i ögonvrån.

 För honom en sån självklarhet och den förvåningen i hans ögon när jag sa att " det är inte alla förunnat att känna så".

"Va, gör inte alla det?"

Hoppas Gud bara luras en smula

Stora sonen och pappa gick upp i ottan, typ 06.00 för att göra sig klara för avfärd till Viljandi. Två timmars bilresa från Tallinn. Sonen skulle åka med sina lagkompisar i deras buss och pappa tog sin bil för att vara med och kolla in sista seriematchen för säsongen.
Temperaturen var -6 när de drog i morse.
Jag och lillebror tog oss en rejäl sovmorgon med en låååång härlig frukost på det.
Hur mysigt? Otroligt mysigt.

Sedan tänkte vi ta Lilla Vit ut på lite ärenden.
Startade motorn i garaget och rullade sakta ut. Väl ute på gatan utanför huset gick det bra. Men herregud sen då?
Med mina sommarsulor ska man ju inte vara ute i trafiken en sån här dag. Helt galet så jäkla halt det var. Med min egen son bredvid mig och till alla andras säkerhet ute på vägarna var det bara att vända om. Hemåt.

För er som vet var vi bor så kan jag tala om att vi kom till Utemuseet. Sen kom vi inte längre. Det är ju oändligt vackert ute. Men så livsfarligt.

Får hålla mig till att promenera istället. Tills nån har skiftat däck.

Nej, hoppas att Gud bara har lurats lite. Så här vackert önskar jag att det är i december. Inte i oktober. Jag vill liksom inte ha december i oktober. Och framför allt inte från oktober - mars.

Julsånger på flyget

Tillbaka hemma i Tallinn igen.
Snön har vräkt ner sen vi kom med inflygningen över stan.
Det har visst varit rent kaos här sen i natt. Bilar med sommardäck som snurrar runt på gatorna. Och de som inte snurrar runt åker så sakta så det hade gått fortare att gå genom stan.

Igår klippte jag gräset hemma i Linköping och idag fick jag skotta snö hemma i Tallinn.
Lite märklig känsla mitt i alltihopa.

Stewarden på flyget välkomnade oss alla på planet till detta fantastiska väder i Tallinn, "enjoy your stay here in Tallinn with this beautiful weather."

Och sen sjöng han en truddilutt på "Jingle Bells".
Det är humor!
Han fick applåder och visslingar och vi resenärer klev av med ett litet leende trots snökaoset.

Dagarna går

Medan maken öppnar butiker på löpande band hemma i Tallinn, stort "lycka till" till honom, så roar vi oss här i vårt andra hem så gott vi kan.

En son har varit i skolan med sina gamla klasskompisar som numera är nior och äldst i skolan.

Den andre sonen har bland annat kollat in sitt gamla innebandylag som hade match igårkväll. Han var med nere i omklädningsrummet innan match och hälsade på grabbarna.

Jag satt på läktaren och snackade med föräldrar. En riktig Energiboost. Samtidigt som jag kände att jag inte hann med alla så länge som jag egentligen hade velat.

Annars har jag hunnit med lite ditten och datten.

Dagarna går och i morgon tar vi den sista flighten Skavsta-Tallinn.

Hotdogs

Jag och lilleman fick låna grannens bil för att kunna åka till Smultronstället för att kolla läget. Det var hyggligt.

Det är lätt att tycka att hösten är grå och tråkig, framförallt när det regnar så galet mycket.
Men tar man sig tid att stanna upp och tittar sig omkring en smula så är det faktiskt fantastiskt vackert.

Idag närmade vi oss stugan och kom åkandes på sista vägsnutten genom skogen när havet plötsligt bara visade sig som en tavla framför oss. Helt ljuvligt spegelblank och alldeles stilla.

Tillsammans med alla vackra färger på träden blev det helt enormt magiskt.
Jag ville bara stanna bilen. Andas. Titta. Njuta.

När vi hade gjort det vi skulle i stugan, jag och sonen, så fixade vi till en riktig sommarstugelunch sådär lyxigt som det anstår en sommarstuga i slutet av oktober.

Mysigt!

Och ja, vi har lite att jobba på vad gäller våran bryggplats till nästa sommar.

På väg och framme

Resfebern gjorde sig påmind i förmiddags så jag sa åt familjen att jag ville vara på flygplatsen i tid.
I god tid!
Mina killar är vana vid min besatthet av att vara tidig så det kom inga protester direkt. Jag skulle mer kalla deras reaktioner som lite av att skaka på huvudet och himla med ögonen. Åt varandra och skrattar. Och jag skrattar åt mig själv med.
Men jag bjussar på det. Tänk så skönt det är att sitta vid gaten och bara hinna andas. Känna av stämningen. Kolla på folk. Jag gillar flygplatser.

Jag är helt enkelt där så tidigt att jag skulle kunna ha hunnit med flighten som gick igår.

Att känna stress och panik redan vid säkerhetskontrollen för att det är för mycket folk eller för lite personal och sen behöva småspringa till gaten för att direkt ställa sig i kön för att boarda är inte min kopp kaffe. Om man säger så.
Nånstans där emellan hade ju varit kanon.

Nu har vi iallafall kommit fram. Back to basic. Med det menar jag tre kanaler på tv:n och knapphändig internet. Samt utan bil och tvättmaskin.

Och när vi klev innanför dörren till villan så hade grannen dammsugit bort alla döda flugor, satt på värmen, satt på kyl och frys och ställt en blomma på köksbordet. Vad säger man?

Bredvid blomman stod ett litet kort.
"Välkomna Adam, Calle och Ingela."

Bara älskar att bli kallad Guden

Date med storsonen idag.
Vi tog en lunch och mös en stund. Medan de andra två i familjen spelade tennis. Sånt behöver man. Dela upp sig ibland.

Det här att bli kallad "Guden".

Jag bara älskar det.

Känn på ordet. Guden.

Det är fan stort!

Om två veckor är hon här, min Gudis.

Så ruggigt!

Igårkväll bjöd IWCT, International Womrns Club, in oss medlemmar som ville på en filmkväll.

Filmen hette "Purge", vilket betyder Rensa på svenska.

En film efter en bok skriven av Sofi Oksaner om tre generationer kvinnor i Tallinn från andra världskriget och fram till nutid.

Vi var väl iallafall 30 kvinnor ungefär från kvinnoklubben som hade anmält intresse av denna otäcka film.

På biografen träffade jag även några av killarnas lärare.

Tänk att bara en timmes flight från tryggheten hemma i Sverige så levde dessa kvinnor på det här sättet. 

Med rädsla över att "bli tagen av ryssen". De kunde dyka upp vilken tid på dygnet som helst och skylla på vad som helst för att sedan föra bort människor till Sibirien.

Ryssarna gjorde vad som helst för att få folk att angiva sina släktingar, vänner eller till och med de i närmaste familjen för förräderi.

Och på sättet de fick kvinnor att erkänna saker de aldrig hade gjort.....

Våldtäkter, skändningar, hot, förnedring, mord, tortyr. Den rädslan. Att bara se hur föräldrar, makar eller söner helt enkelt rycks iväg,  blir bortförda. De säger att varje familj här i Tallinn har anhöriga som har förts bort med tåg till Sibirien. För att aldrig mera återvända hem.

Otroligt jobbigt att titta på. Fruktansvärt att veta att dessa metoder fortfarande används. Dock inte här i Tallinn vad jag vet. Men i andra delar av världen där det råder krig och där kvinnor och barn används som mänskliga sköldar.

Vidrigt!

När filmen var slut satt publiken kvar på sina stolar. Ingen rörde sig. Knäpptyst.

I flera minuter.

Reflektion. Eftertanke, Chock. Tårar.

Vinglas stod uppställda på två bord med en lapp "Reserveeritud".

Inte till oss. Det var till ett annat gäng. Som gick på an annan film.

Lunchmöte

International Womens Club of Tallinn anordnar varje år en jul basar. Där absolut varje liten euro går till välgörande ändamål. Framförallt har organisationen valt att satsa på barnen i Estland som inte har det allra nödvändigaste ens.

Vi har valt tillsammans med Svenska Ambassaden att även i år ha ett bord där vi i stor uträckning kommer att sälja endast svenska varor.
Förra året var första gången som vi hade ett renodlat svenskbord och det gick så himla bra att vi valde att göra om det i år igen. Även om vi inte är lika många svenskor i år.

Planeringen har börjat och ett av våra möten hölls idag.
Vi skulle träffas klockan 12.30 på Cafe Kompott. En trappa rakt ner i källaren strax under svenska ambassaden. Om jag inte visste att det skulle vara en bra restaurang hade jag nog inte ens gått nerför trappan. Så kan man säga.

Men mysigt var det. Och sån himla skön stämning runt hela stället.

Vi hittade ett bord där vi alla fem skulle få plats.

Jag tog nån kyckling med kantarell och typ ris.

Gott och starkt så att näsan började rinna.

På väggarna hängde det rivjärn som lampskärmar.

När sonen på 15 fick se den här bilden med rivjärnet så sa han direkt:

"Wow vad coolt. Man kan ju se att det är en gång fram till en port där i mitten. Och man vet inte var man hamnar när man öppnar den porten."

Och faktiskt. Kollar man ordentligt så ser det faktiskt ut som det.

Direkt till vänster om entre dörren hängde det här. 

Alle´på vägen hem. Fin.

Och så har jag fått choklad från en mamma som har varit på semester i Georgien.

Tack snälla!

Vackra färger!

Efter min engelska lektion träffade jag mina vänner och så drog vi på marknad.
En otroligt fin och fräsch sådan!

Njut av färgernas fägring och känn den enormt friska doften.

Hej en timme på gymmet

Jag har verkligen inte varit på gymmet sen i början på juni. Fatta att det nästan är fyra månader sen. Ja, att jag inte varit på gymmet på fyra månader är inte så häpnadsväckande vill jag påpeka. Det som känns konstigt är att det känns som om det vore igår. Som om det var igår jag planerade ochbpackade för en semester i Sverige på 7 veckor.   Och Två av dessa månader har jag alltså haft gymkortet "on hold" då jag befann mig i Sverige.

Sedan kom jag tillbaka till Tallinn. Packade träningsväskan. Och så har den sett ut. Packad. Sedan den 1 september. Bra jobbat!

Men att det ska vara så himla trögt att komma iväg. Hur svårt kan det vara?

Ursäkter för att det inte "gick att träna just idag" är jag för närvarande expert på.

Den packade väskan stod först i hallen och retades. Efter ett par veckor hade jag tröttnat på att hela tiden se den stå där, så för att slippa se eländet varje morgon så tog jag med den in i bilen. Med tanken att jag skulle kunna åka till gymmet direkt efter lämningen på morgonen. Som aldrig liksom hände.

Men idag! Förkylningen är ute ur systemet. Hittade ingen ursäkt som passade what so ever. Tog på mig träningskläderna direkt på morgonen och drog iväg.

Väl på plats så såg jag faktiskt att samma människor sen i våras håller på. Med nya frisyrer bara. 

Under en timme på gymmet så ser man ganska mycket. Med stor faschination tittar och lär jag mig av andra utövare som finns. Hur spendera en timme på gymmet är ju klart olika och helt upp till var och en.

 Nån pratar i telefonen hela tiden, samtidigt som den går från maskin till maskin.  Nån vankar runt hela anläggningen utan att använda en enda maskin eller vikt. Nån kollar sig i spegeln. Några står och pratar med varandra under hela tiden.

Och så finns de som verkligen tränar så att svetten lackar. 

Tack för den här gången!

Nu är jag hemma och tagit en ducsh. Kunde knappt få upp armarna över huvudet och tvätta håret. 

 Hej darriga armar och träningsvärk!

"Please, Check the pipes"

En lördag i lugnets tecken.
Började med att titta på Fc Floras P-97 match mot Mercuur. Vårat lag vann med 14-0 och Mercuur hade nog ingen vidare värst rolig biltur på 2,5 timme framför sig.

Publiktillströmningen var sådär skulle man kunna säga denna lördagsförmiddag. Tur att hela familjen Lorentzson stod på läktaren och höll ställningarna. Det var vi och en pappa till som applåderade alla 14 målen. Motståndarlaget hade ingen med sig. 

Efter matchen hade jag planer på att få med mig min lilla familj på en utflykt till Tallinns Historiska musem.

Lite kulturpoäng är ju aldrig fel, tänkte jag och kom med förslaget. 

"Jippie" , var det ingen som utropade. De ville hellre tom göra matteläxan.

Då ligger museum inte högt på listan, förstod jag. Det hade jag iofs förstått tidigare, men iallafall. Vad är det för fel, liksom? På museum alltså.

Jag får helt enkelt samla kulturpoäng på vardagarna när jag är ensam. 

Det här huset gillar jag.

Medan maken och store sonen satt med matten fick jag istället med mig lilleman på en liten promenad.

Vi gick mellan husen här i området och det byggs väldigt mycket nytt.

Samtidigt som en del byggen har stått helt stilla sen vi flyttade hit för drygt ett år sedan.

Det här huset på hörnan har tex inte nån rört på hur länge som helst. NU plötsligt har det hänt massor iallafall på utsidan. Men pengarna verkade inte räcka till brevlådan.

I dubbelgaraget i källaren står en gul Corvette. I det här dubbelgaraget står andra bilar.

Det här är väl det största huset på hela gatan.Med havet på andra sidan. 

På andra sidan har ägaren även anlagt en egen fem manna fotbollsplan. Med riktiga mål och vita linjer.

Det står bänkar på sidan. Eftersom det är olagligt att hugga ner träd hur som helst så står det även ett träd på planen. 

Annars har vi haft lite strul med bristande varmvatten i helgen. Maken ringde till de som ansvarar för uthyrningen av huset och fick till svar:

"Please check the taps on the pipes".

Eh....ok. 

Känslan av att bestämma själv

Åh herregud!
Jag kollade på "Efter tio" igår förmiddag. Innan jag skulle in till stan och träffa Therese.
I soffan där hos Malou satt Bingo Rime'r  och Katrin Zegn...ja vafan.. hon iallafall.
De skulle prata om sitt förhållande och om hur de håller ihop trots sina enormt olika personligheter.

Jag tokfastnade framför TV:n.
Kunde inte slita mig från dem. Det kändes som om de pratade om ett helt annat par. ( Undrar vilka?)  Ett helt annat förhållande. Fast tvärtom.

Åh, det var så roligt att lyssna på dessa två där Katrin är den drivande i det här fallet. Där hon känner att om inte hon gör det här så blir det inte lika bra. Disken blir inte diskad. Ungen blir inte badad.
Och där Bingo känner att det gör ingenting om disken diskas morgon istället. Där han undrar varför ungen måste badas just när hon bestämmer det?

Under min och makens snart 17 åriga historia tillsammans har jag aldrig skrivit sk måstegöra-listor på saker jag vill att han ska göra eller utföra. En sån papperslapp skulle det aldrig falla mig in att skriva. Det skulle ta mig så emot att ge honom punkter på sysslor som jag vill och önskar att han ska göra.  Bara för att jag skulle vilja ha dessa punkter åtgärdade. För att jag anser att det ska göras. Nej, inte min kopp te alls. Och jag vet varför.

 Av det enkla lilla skälet att jag skulle absolut inte uppskatta om jag fick en sån fin lista av honom. Om jag skulle hitta en "det-här-vill-jag-att-du-gör-medan-jag-är-borta-lista" på bordet skulle jag kasta den rakt i soptunnan.
Jag klipper gräset när jag anser att det behöver klippas. Är det för sällan enligt nån annan så får den gärna klippa gräset.  Jag sätter på en tvättmaskin när jag märker att det behövs. Jag dammsuger när jag känner för det. När jag känner att dammråttorna har tagit överhanden. Eller ens då.  Jag skulle aldrig kunna ha en bestämd städdag. För tänk om nåt annat roligt skulle inträffa just på den bestämda dagen. Då skulle jag hellre vilja göra det som är roligt istället och jag skulle aldrig tillåta mig själv att ha dåligt samvete för att "nu måste jag hem och dammsuga för jag gjorde aldrig det igår". Just det har blivit lättare ju äldre jag har blivit kan tilläggas iofs.
Idag kan jag nästan strunta i disken  som står så retsamt på diskbänken med avsikt bara för att känna känslan av att jag behöver faktiskt inte diska just då. Ingen säger åt mig, jag bestämmer själv. Ibland tröttnar nån annan före mig och då är disken klar när jag kommer in till köket nästa gång. Ibland kommer vi överens om att " diskar du så förhör jag läxan" eller nåt annat. Då är vi överens och det är nåt helt annat.

Det handlar om att jag får göra det när jag själv vill. Om att jag som vuxen får bestämma själv en smula. En känsla av ren löjlig trotsighet kanske.
 Jag gillar inte helt enkelt när nån annan  kommer till mig och talar om för mig vad jag ska göra eller inte här hemma. Då hade jag  valt att bo kvar hos mamma och pappa. Tills de hade slängt ut mig.
Självklart finns det saker i livet man måste göra, fast man inte har lust. Det fattar jag med. Massor av saker. Speciellt när man har ett hus som behöver tillsyn och omvårdnad och allt vad hus innebär. Men det är inte det som det här inlägget handlar om.

Det handlar om att ibland är det bara så skönt att få bestämma själv.

Hur känner ni?
Hur gör ni där hemma alla fina människor?
Skriver ni listor till varandra?

Olympia

Idag har jag hjälpt Therese lite med jobbet av skolfotograferingen. Therese gör för övrigt ett jättejobb vad gäller detta skolfotoarbete. Ville bara säga det.
Vi träffades på Café Olympia klockan 13.00. Tog en kaffe först. Sen var det dags att börja jobba.

31 familjer i skolan har hittills beställt foton. Resten har till i morgon på sig. Varav våran är en av dem som av nån anledning ska vänta till sista dagen.
De som inte har lämnat in en order eller betalat senast imorgon har missat deadline. Och har man missat så har man missat. Helt enkelt. Och blir utan fina kort på sina barn.

Papper, papper.

Kaffe, kaffe.

En dag med tjejerna

Så här är det alltså att vara Hemmafru. Slasch Lyxhustru. Whatever. Vad man än kallar det så tas det emot på olika sätt beroende på läsare och mottagare.

Vissa dagar kan man helt enkelt bara bestämma själv vad man vill göra. Eller inte göra. Vissa dagar är det bara helt tomt i kalendern och hela dagen ledig för fria aktiviteter.

En sån dag har det varit idag. Efter att ofrivilligt ha varit hemma i två dagar var det väldigt trevligt att få komma ut och träffa mina bästa Tallinnkollegor igen.

Dagen började med att Therese kom hem till mig på en kaffe. Hon tog själv med sig goda bullar till att doppa. Regnet öste ner och vi satt i soffan med fötterna uppdragna under knäna, tända ljus på bordet och kaffekoppen i handen. Riktigt mysigt!

 Klockan gick fort och när iPhonen visade 12.00 började vi dra oss ut mot bilarna för att åka in mot stan. Där skulle vi nämligen träffa Nina och Charlotte klockan 12.30 för en liten lunch tillsammans.

Vi träffades på parkeringsplatsen och så gick vi in en möbelaffär. 

Och i möbelaffären låg det en Sushi restaurang. Vi satte oss.

Maten var super god och väldigt billig. Betalade 4 euro för en 10-bitars portion. 

Kaffet bestämde vi oss för att ta på ett annat ställe, på Cafe Bonaparte. 

Min kaffekvot var full för dagen så jag beställde en färskpressad juice istället.  Åh herregud så himla god den var.

 Med dessa fina och härliga tjejer går timmarna fort. Vi pratar. Vi skrattar. Och så bestämde vi datum för en tjejmiddag i november. Så otroligt effektiva är vi. När vi kommer ut på arbetsmarknaden snart så ska alla arbetsgivare ha helt klart för sig att vi hemmafruar alltid och fortfarande är på alerten. Här ligger ingen på latsidan. 

Jag är så oerhört tacksam över att just dessa mysiga tjejerna finns här i Tallinn samtidigt som jag finns här i Tallinn.

Inte klokt vilken tajming, kan man säga. 

Sist men inte minst denna dag hittade vi till en fin ostaffär, typ Ostkungen. Och eftersom min man är en ostälskare av rang så köpte jag med mig en lite present till maken som kommer hem från Sverige ikväll.

Juustikuningad - Ostkungen

Vilken kärlek va?