Grattis på 15 årsdagen finaste Calle!
Två dagar innan beräknad förlossning hade han bestämt sig för att det var dags att inta världen.
Han var redo. Och vi var redo.
När klockan var 21.15 samma kväll började jag krysta och endast två krystningar senare tog samma barnmorska emot son nummer två, hon som två år och en vecka tidigare hade tagit emot son nummer ett. Märkligt så det kan bli. Hon fick jobba två minuter övertid den här måndagen då hennes skift egentligen slutade 21.15. Det hela tog allt som allt två och en halv timme. Med gemensamma krafter från både liten bebis och mig så var han ute på ett litet kick.
Jag, pappan och Calle blev liggande kvar på förlossnings avdelningen den natten. För jag var med om ett litet missöde på toaletten när jag senare på kvällen försökte att tvätta av mig samt försökte kasta vatten. Jag kände hur hela världen snurrade en aning lite för fort. Vilket medförde att medan jag satt där på toaringen tänkte som en kalasbra ide' att "jag kan ju vila huvudet en smula mot väggen här tills det har slutat snurra". Sen minns jag inget mer förutom att jag hörde maken ropa ut i korridoren: "Hallå - det händer nåt här inne!" Sen blev allt svart.
Jag vaknade på en brits och det bestämdes snabbt att vi fick ligga kvar ett dygn.
Under den natten kunde jag inte sova. Jag hörde genom de ekande väggarna hur kvinnor i de andra rummen kämpade för sina egna liv för att kunna ge liv åt en helt annan liten individ.
Samtidigt tittade jag på vår lilla kille som låg där mitt emellan oss och jag tänkte tacksamt: Jag är klar! Jag har gjort mitt! Kämpa på alla kvinnor där ute! Ni kan!
Jag och Calle låg kvar några dygn på BB. Det var otroligt skönt att få de dagarna bara han och jag. Vi fick chans att kolla in varandra lite extra. Jag kunde vila när han sov. Vardagen skulle komma tids nog iallafall.
Under den första dagen på BB var det ett otroligt spring av barnmorskor i vårt rum hela tiden.
De skulle kolla om mjölken rann till ordentligt. Om Calle kunde "ta tag ordentligt". Medan en av sjuksystrarna och jag stod och pratade med varandra så kräktes Calle helt plötsligt i sin lilla plastlåda.
Jag såg det, men gjorde ingenting åt det. Lät honom vara. Förstod att han inte skulle svälta ihjäl. Och det kladdiga var ju bara att ta bort sen, efter samtalet.
"Det här 'är inte ditt första barn va?", frågade hon och log.
"Nej", sa jag, "det är mitt andra".
"Jag förstod det", svarade hon helt lätt. "Hade det varit ditt första hade du blivit ordentligt orolig av att han kräktes, men du är ju coollugn!"
Hon hade rätt!
Jag var inte ett dugg orolig.
Jag var hur lugn som helst.
Och besöken av barnmorskor avtog rejält.
Det lilla hon sa var inte så mycket i världen.
Men blev så enormt stort för mig.
Jag var lugn.
15 år!
Tack älskade unge för att du valde att komma till oss!
