Det finns en eller två Jimmy i varje klass

För 25 år sedan fanns det en liten Jimmy.
En liten Jimmy som var 7 år och gick i ettan på en av de kommunala skolorna i Täby. En av alla ettagluttare som som just hade klivit in i skolvärlden och som hade hela världen framför sina fötter.

Jag var på den tiden en 20 årig, ung nyutexaminerad barnskötare. Det kan ha varit mitt allra första jobb. Överlycklig hade jag där och då fått anställning som assistent under skoltid åt en liten pojke som visade sig ha enorma utmaningar i livet.

Jag kom till jobbet min första dag. Säkert en måndag. Och säkert var jag urnervös.
Jag blev presenterad för den klasslärare som hade ansvaret för Jimmy. Det var en 1-3 klass där några gick i ettan, några i tvåan och några i trean. Under tiden läraren hade genomgång med treorna var tanken att de andra eleverna skulle klara sig på egen hand med de uppgifter de hade blivit tilldelade.

Klockan var 08.10 och det var dags för alla elever att komma in. Det blev snabbt ett väldans liv i tamburen. Elever ömsom pratade och skrek till varandra. De ömsom sprang och gick. Jackor hängdes upp på krokar och några slängdes på bänken under krokarna. Det var trångt och alla gick på varandra. Till slut hade alla kommit in klassrummet. Alla utom en.
Kvar utomhus stod en liten pojke och höll sin mamma i handen. Jag förstod att det var Jimmy. Och jag minns att jag tänkte, vad gör  jag nu? Vad gör en assistent i den här situationen? Vad är en assistent?
Jag gick ut. Tog både son och mamma i handen. Vi pratade en stund. Mamman berättade att hon hade svårigheter att få sin son till skolan på morgonen. Till slut följde han med mig in i skolan. När vi kom in i klassrummet hade alla andra redan hunnit sätta sig vid sina bänkar.
Så började våran relation.
Dagarna gick och jag försökte att lära känna både barn och klassläraren som hette Lena. Jimmy var en tyst, försiktig liten pojke. Han var ensam på rasterna och han hade ingen direkt kompis. Det blev svårare och svårare för mamman att få Jimmy till skolan. Hon var ledsen och det kändes som om hon var  trött och helt uppgiven.
Jag hade sett och reflekterat över hur dagarna såg ut för Jimmy. Jag såg hur rädd han var för att bli lämnad ensam på skolgården bland alla andra på morgonen. Jag såg hur orolig han blev när det var dags att gå in den trånga tamburen. Hela han blev som en enda stor ångestladdning. Väl vid bänken så jobbade han på bra. Men blev trött väldigt fort. Jag såg att han behövde ta pauser ibland. Jag förstod att han inte alltid hade uppfattat det Lena just hade gått igenom på lektionen.

Eftersom ingen hade berättat för mig hur de förväntade sig hur jag skulle arbeta med Jimmy så tog jag egna initiativ. Helt utan nån som helst erfarenhet vad gällde barn med särskilda behov så tog jag mig an Jimmy på det sätt som kändes rätt i min mage just där och då. Och jag hade fått fria händer av Lena.

Efter ett par veckor vägrade Jimmy att överhuvudtaget komma till skolan. Jag hade då blivit en smula varm i kläderna, så jag sa till mamman när jag fick reda på att de bodde endast ca 500 meter från skolan:
- Vet du, på måndagsmorgon kommer jag hem till er och hämtar Jimmy. Så går vi tillsammans till skolan han och jag. Så får vi se hur det går.

Minns inte alls mammans respons på det förslaget. Men sagt och gjort. Nästa måndagsmorgon stod jag utanför hans dörr. Plingade på, och pojken som öppnade dörren lös med båda sina ögon. Jag fick hjälpa honom på med sin jacka. Jag tog honom i handen. Vi sa hej då till mamma och sen gick vi. Ut över övergångsstället och så vidare mot skolan.
När vi kom fram till skolan så viskade jag till honom i örat att han och jag skulle ta en helt annan väg in i klassrummet from nu. Vadå, svarade han, och blev genast en aning orolig.
Jo, du och jag ska ta bakvägen. Vi hänger din jacka på ett annat ställe och och går in där det bara är du och jag.
Ok, sa han.
Så vi gick in bakvägen. Han tog av sig skor och jacka och klev rakt in i klassrummet. Fram till sin bänk. Och satt på sin plats redan när alla andra kom in. Vilket genombrott!
Så höll vi på bra länge.
Efter ett tag stod han redo varje morgon hemma i hallen med jackan på sig och var klar att gå när jag kom. Ännu lite senare kom han till skolan med mamman igen.

Under lektionstid tog vi pauser. Ibland lånade vi lekrummet på fritids. Ibland bara låg vi bland kuddarna och chillade och pratade. Ibland kastade vi Gris och övade bokstäver. Min tanke var fortfarande, vad gör en assistent? Hur jobbar en assistent egentligen? Vad borde jag göra nu? Oftare och oftare klarade han hela lektioner.

På rasterna var jag med vilket uppskattades bland alla elever. Det fanns ett rastschema bland lärarna som jag upplevde sällan sattes i verket.

När terminen började lida mot sitt slut och julen nalkades med stormsteg fick jag reda på att jag inte fick vara kvar som assistent längre. Efter halva ettan skulle han helt enkelt klara sig på egen hand.
Mamman började gråta.
Hur Jimmy reagerade minns jag inte. Han förstod nog ingenting av det beslutet egentligen.
På skolavslutningen fick jag en julklapp av familjen. Då grät jag.

Kandelabern har fått hänga med sen dess. I 25 år har den funnits i mitt liv.
Och mina tankar går ibland till Jimmy när jag tänder ljusen. Ikväll är en sån kväll. Vad hände med honom? Vad gör han idag? Hur gick skolan för honom? Har han jobb? Familj?

Jimmy, om du ser det här, jag tänker på dig!

Min tanke nuförtiden är inte längre vad en assistent gör.
 Min tanke nuförtiden är att varför tas resurser bort när det äntligen börjar att fungera? Det är ju tack vare assistent och resurs som det faktiskt börjar att fungera. Och när det väl har börjat att fungera, ja, då försvinner stödet? Och så blir alla förvånade efter ett tag och säger:
- Vad konstigt, det som funkade alldeles nyss!!??

Jag tror att det är viktigt för barn att ha tråkigt ibland

19 åringen kom hem efter jobbet idag. Han sa hej och sen slängde han sig i soffan av ren utmattning. Jag tittade på den vita mattan bredvid soffan och tänkte "vad fan jag lägger mig på golvet där bredvid soffan". Sagt och gjort. Sonen hade kraschat i soffan och jag höll således honom lite sällskap medan jag låg på mattan.

Och såna här tillfällen.
Att ha tiden för att prata med mina tonåringar. Guld värt. Finns inget som är viktigare. I hela världen.
Efter lite prat om hur dagen hade varit för oss båda så säger 19 åringen plötsligt:

"Mamma, vad glad jag är över att du lät mig ha tråkigt ibland när jag var liten. Jag tror att det är jätteviktigt för barn att få ha lite tråkigt, för de behöver få vila. Det är inte bra för alla barn som hela tiden överstimuleras. När ska de få vila? Jag minns att du sa att det var bra för mig att ha tråkigt ibland. Det är jag glad över idag, mamma!"

"Det tyckte du inte då kan jag säga, då var du inte så glad när jag sa så", svarade jag med leende.

"Jag vet, men du hade ju rätt!"

Jag log mot honom och tänkte att jägarns vad stor han har blivit. Han fortsatte med orden:

"Och det finns en grej till som du har lärt mig som jag ska ta med mig när jag får egna barn."
"Jaha, vad spännande. Vad kan det vara för nåt?"
"Jo, du har alltid varit konsekvent. I alla lägen. Jag har hela tiden vetat var jag har haft dig. Ett nej har alltid varit ett nej. Och det har varit så skönt. Jag har inte fått göra allt jag velat, jag har inte fått allt jag har pekat på och jag har inte fått bete mig hur som helst. Det är jag glad över!"

Jösses!
Det här gläder mig så otroligt mycket. För jag vet att from den dagen som jag blev mamma för 19 år sedan, utan nån nån som helst manual om hur man gjorde, så har det varit bland annat just den biten som jag har slitit mest med. Att vara konsekvent. Det har varit oerhört tufft och slitsamt många gånger. Jag kan inte ens räkna alla timmar som har varit ren konflikthantering under åren som gått och det enklaste hade varit att just där och då bara ge mig och säga tex "jaja okey då". Samtidigt har jag således fått vara extra noga med vad det är jag har sagt tex nej till och inte rent slentrianmässigt sagt nej till allt. För att sen ändra mig. Mitt motto har hela tiden varit att "vågar/orkar/vill du inte ta en konflikt med honom när han är 4, blir det inte lättare att börja med det när han fyller 15".

För mig har det här varit jätteviktigt.
Och nu låg sonen där i soffan och faktiskt tackade mig för just detta.
Han HAR blivit stor!

Vad som är viktigt är ju självklart olika från familj till familj. Vad har varit, är viktigt,  hos just er?

Förlåt, det var inte alls min menig att skrämma er

Igår var jag ute på ett ärende här i vårt lilla samhälle. Jag hade hittat nåt på blocket som jag hade tänkt ge våran son i födelsedagspresent. Jag skulle hem till en adress och väl på den adressen skulle jag titta efter en bod där mannen i huset satt och jobbade.
Sagt och gjort.
Jag hittade gatan hur lätt och smidigt som helst. Jag parkerade bilen mellan två hus och gick in på ena garageuppfarten. Eftersom jag visste att jag skulle leta efter en bod runt hörnet så tittade jag mig omkring. Min blick for upp på husgaveln och då upptäckte jag att jag var på fel nummer. Jag skulle till huset bredvid.
Jag lämnade den garageuppfarten och gick in på den bredvid.

Där stod mannen jag skulle möta och vi gick tillsammans in på hans tomt. Jag uträttade mitt ärende och lämnade huset och satte mig glad i hågen i min lilla bil. I bilen snapshatade jag med glädje min man och var hur nöjd som helst med vårt paket till sonen.

Jag startade bilen och började köra ut ur området. I en snäv sväng mötte jag en Saab som åkte i en alldeles för hög fart. Jag såg hur föraren i Saaben glodde på mig och jag hannglo tillbaka. För jag tyckte att han hade valt en förskräcklig hastighet inne på området.

Jag kom till ett rödljus och såg i backspegeln plötsligt hur Saaben stod bakom mig. Hur i hela friden hade han hunnit vända för att sen ligga bakom mig på den korta biten? Va?
I backspegeln såg jag hur hans Saab svängde höger precis som jag. Jag fortsatte på vägen och han låg otäckt nära mig i baken. För säkerhetsskull valde jag att sakta ner farten och började känna en rätt stor irritation över denna förares beteende. Vad höll han på med egentligen? Hade jag glott för länge på honom där borta i svängen?

Jag svängde igen och jag svängde igen. Våra blickar möttes när jag tittade i backspegeln. Han var efter. Jag parkerade i en parkeringsruta och Saaben ställde sig bakom mig så att han blockerade min utfart. Herregud! Började bli en aningens livrädd. Vad var det här för nåt? Var hade jag min telefon?

Föraren gick ut ur sin bil och började gå mot min. Livrädd och väldigt förvånad märkte jag hur jag hissade ner min bilruta med vänster hand och höll telefonen i min högra.
Herren böjde sig fram och la sina båda armbågar på min bildörr och kom obehagligt nära med sitt ansikte. Och så kom det i en stressad ton:

"Vad gjorde du på XXXXX-vägen alldeles nyss?"
Hann tänka att det hade ju inte han med att göra, men valde inte den attityden. Utan han hann fortsätta:
"Det var dig jag mötte i svängen på den gatan, eller hur, och du ska veta att jag har tagit ditt registreringsnummer så jag vet vem du är!"

Jösses! Vad håller på att hända? Kallsvetten rann nerför ryggen.
"Jag var på den gatan för att jag hade ett ärende dit..."

"Vad hade du i vår trädgård att göra? Där ska inte du vara! Mina barnbarn ringde och sa att det smög omkring okända människor på tomten! Och det var du!!"

"Jag har inte smugit runt i några trädgårdar", försökte jag, "men däremot gick jag fel en gång och lämnade ganska snabbt den uppfarten när jag upptäckte att jag var på fel nummer. Sen gick jag till rätt nummer. Om du vill kan du fråga grannen Henrik för att kolla att jag talar sanning".

Han gav sig inte utan fortsatte i samma  ton och jag bad så hemskt mycket om ursäkt. Flera gånger. Till slut gav han med sig och tog bort  sina armar från min dörr. Han backade och jag kunde öppna bildörren.
"Kolla med Henrik" sa jag en gång till.

Sen klev jag ur. Stängde min dörr och vände ryggen mot honom. Sen gick jag utan att vända mig om och undrade om det här just hade hänt på riktigt. Hade jag just blivit misstänkt som en potentiell inbrottstjuv? Och hade jag just blivit förföljd genom hela samhället av en person som hade tagit mitt registreringsnummer? För att jag av misstag klev in på fel garageuppfart? Herregud! Värre än värsta Agatha Christie-deckaren.
Jag ringde den här Henrik från Blocket och berättade vad som hade hänt. Och jag frågade om han inte  hade tid och lust och gå in till sin granne och förklara en gång för alla hur det låg till och återigen be om ursäkt från mitt håll till de stackars skrämda barnen.  Han var snäll och gjorde det.
Efter några minuter fick jag ett sms om att allt var uträtt.

Sen gick jag in på Apoteket dit jag var på väg från början. När det var min tur sjönk jag ner på stolen och det första jag hörde mig själv säga var:
"Jag har just blivit misstänkt för att vara en inbrottstjuv av en morfar som ville skydda sina barnbarn. Jag behöver bara andas en smula. Vänta....pust....pust....Nu kan  jag beställa."

Så jag gör det igen. Jag vill säga förlåt.
Förlåt för att jag skrämde er! Det var verkligen inte min mening. Jag ber så väldigt mycket om ursäkt och jag kan bara tänka mig hur rädda ni blev.
All heder åt er morfar som gjorde allt han kunde för att skydda sina barnbarn.

Och jag kan tala om att jag blev skapligt skakis själv på kuppen.
Det här såg jag inte komma alls kan jag säga när jag lämnade den gatan med mitt finfina paket till min son som fyllde 19 år.
Tänk att man kan hinna med så många olika känslor på så kort tid.

Att vara medberoende

Medberoende.
Att vara med och vara den som möjliggör  att beroendet kan fortgå.  Att vara den anhöriga/vän som gör att den beroendes liv flyter på precis som vanligt. Man skyddar, man bortförklarar, man betalar, man förnekar, man blir sårad, man blir ledsen, man blir förbannad, man får ångest, man anpassar sig, man älskar och man är livrädd. Vilket beroende det än må vara.

Man tror och man hoppas att man hjälper personen i fråga. Man tror att om jag bara gör det här och det här så lyssnar hen nog. Bara jag fixar det här så kommer hen äntligen att förstå. Bara jag betalar den här räkningen så fattar hen att det är dags att skärpa sig. Men det händer ingenting. Hen berättar att hen visst har koll på läget. Hen kan visst bestämma när det är dags att sluta. Men det visar sig att hen vill inte. För beroendet är så otroligt starkt. Och förnekelsen är även den lika stark.

Personen i fråga har ingen som helst känsla för vad den utsätter andra för. För i den beroendes liv existerar endast den själv och det som individen är beroende av. Allt annat är av sekundär betydelse. Den beroende har huvudrollen i sitt eget liv och märker och bryr sig inte om nån annan. Förnekelsen är ett faktum och det är alla andras fel. 

Tills den dagen då den som är medberoende kommer till en gräns. Till den gränsen där den förstår att vad man än gör så hjälper det inte. 

Man lär sig till slut att tänka på sig själv. Att man är skyldig sig själv att leva det liv man själv vill ha. Man lär sig den hårda vägen att varje människa är ansvarig för sitt eget liv. Man lär sig att våga släppa taget. Och man lär sig att våga lämna över ansvaret till den person som föehoppningsvis tids nog får insikt och lär sig att förstå. 

"Att vara beroende är som att vara gravid. Man kan inte vara lite gravid. Antingen är man gravid eller inte. Antingen är man beroende eller inte och jag är beroende".

Insikten behöver komma från dem själva. Och först då kan läkningen börja. 

PS. Been there, done that. Har gjort mig till en jävel på att anpassa mig. 

Från att ha sprungit runt planen när pappa spelade

Idag stod jag på Cloettavallen och kollade på fotboll. Det var BK Ljungsbros A-lag som hade match mot Skeninge. En toppmatch i division 5. 

Vid sidan av planen sprang en väldigt liten människa omkring. En väldigt liten människa på ca 12 månader. Han hade en urcool keps på sig och var säkert där för att kolla in sin pappa spela. 

Nu såg han inte särskilt mycket av matchen egentligen. Och inte hans mamma heller om jag ska vara ärlig. För det fanns väldigt mycket annat att utforska enligt denna lilla pojk medan pappa spelade fotboll. 

Och när jag såg denna lilla människa springa omkring där vid sidan av planen så slängdes jag plötsligt tillbaka ungefär 18 år i tiden. 

18 år sedan. Till den tiden då det var våran äldsta kille som sprang där på sidan av planen. Och det var hans pappa som spelade match. Jösses vad med matcher sonen och jag har varit på plats för att försöka se. För det blev ju ärligt talat inte så mycket att just se på pappa. Varken för barn eller mamma. Det blev mest ha koll på son och göra allt i min makt för att ungen inte skulle springa in på planen. 

Och sen jaga runt så han inte sprang nån annanstans. Herregud som jag har jagat barn runt fotbollsplaner. 

Just idag har jag inte jagat särskilt många barn. Inte nåt barn faktiskt. För idag på matchen stod min unge på andra sidan av planen mitt emot publiken. Den här gången som inringd asstränare då en av ord tränare var utomlands. 

Och när jag idag stod där och såg denna lilla pojke med sin jagande mamma efter sig så drabbades jag av en enorm insikt. 

Att jag har blivit jättegammal. 

Nerå. Eller jo, det också. 

 Men. 

Att var sak har verkligen sin tid. Tiden går så oerhört fort. Och plötsligt har ens unge gått och blivit vuxen. 

Jag försöker andas.