fredag 9 september 2016

Att vara medberoende

Medberoende.
Att vara med och vara den som möjliggör  att beroendet kan fortgå.  Att vara den anhöriga/vän som gör att den beroendes liv flyter på precis som vanligt. Man skyddar, man bortförklarar, man betalar, man förnekar, man blir sårad, man blir ledsen, man blir förbannad, man får ångest, man anpassar sig, man älskar och man är livrädd. Vilket beroende det än må vara.

Man tror och man hoppas att man hjälper personen i fråga. Man tror att om jag bara gör det här och det här så lyssnar hen nog. Bara jag fixar det här så kommer hen äntligen att förstå. Bara jag betalar den här räkningen så fattar hen att det är dags att skärpa sig. Men det händer ingenting. Hen berättar att hen visst har koll på läget. Hen kan visst bestämma när det är dags att sluta. Men det visar sig att hen vill inte. För beroendet är så otroligt starkt. Och förnekelsen är även den lika stark.

Personen i fråga har ingen som helst känsla för vad den utsätter andra för. För i den beroendes liv existerar endast den själv och det som individen är beroende av. Allt annat är av sekundär betydelse. Den beroende har huvudrollen i sitt eget liv och märker och bryr sig inte om nån annan. Förnekelsen är ett faktum och det är alla andras fel. 

Tills den dagen då den som är medberoende kommer till en gräns. Till den gränsen där den förstår att vad man än gör så hjälper det inte. 
Man lär sig till slut att tänka på sig själv. Att man är skyldig sig själv att leva det liv man själv vill ha. Man lär sig den hårda vägen att varje människa är ansvarig för sitt eget liv. Man lär sig att våga släppa taget. Och man lär sig att våga lämna över ansvaret till den person som föehoppningsvis tids nog får insikt och lär sig att förstå. 

"Att vara beroende är som att vara gravid. Man kan inte vara lite gravid. Antingen är man gravid eller inte. Antingen är man beroende eller inte och jag är beroende".

Insikten behöver komma från dem själva. Och först då kan läkningen börja. 


PS. Been there, done that. Har gjort mig till en jävel på att anpassa mig. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar