19 åringen kom hem efter jobbet idag. Han sa hej och sen slängde han sig i soffan av ren utmattning. Jag tittade på den vita mattan bredvid soffan och tänkte "vad fan jag lägger mig på golvet där bredvid soffan". Sagt och gjort. Sonen hade kraschat i soffan och jag höll således honom lite sällskap medan jag låg på mattan.
Och såna här tillfällen.
Att ha tiden för att prata med mina tonåringar. Guld värt. Finns inget som är viktigare. I hela världen.
Efter lite prat om hur dagen hade varit för oss båda så säger 19 åringen plötsligt:
"Mamma, vad glad jag är över att du lät mig ha tråkigt ibland när jag var liten. Jag tror att det är jätteviktigt för barn att få ha lite tråkigt, för de behöver få vila. Det är inte bra för alla barn som hela tiden överstimuleras. När ska de få vila? Jag minns att du sa att det var bra för mig att ha tråkigt ibland. Det är jag glad över idag, mamma!"
"Det tyckte du inte då kan jag säga, då var du inte så glad när jag sa så", svarade jag med leende.
"Jag vet, men du hade ju rätt!"
Jag log mot honom och tänkte att jägarns vad stor han har blivit. Han fortsatte med orden:
"Och det finns en grej till som du har lärt mig som jag ska ta med mig när jag får egna barn."
"Jaha, vad spännande. Vad kan det vara för nåt?"
"Jo, du har alltid varit konsekvent. I alla lägen. Jag har hela tiden vetat var jag har haft dig. Ett nej har alltid varit ett nej. Och det har varit så skönt. Jag har inte fått göra allt jag velat, jag har inte fått allt jag har pekat på och jag har inte fått bete mig hur som helst. Det är jag glad över!"
Jösses!
Det här gläder mig så otroligt mycket. För jag vet att from den dagen som jag blev mamma för 19 år sedan, utan nån nån som helst manual om hur man gjorde, så har det varit bland annat just den biten som jag har slitit mest med. Att vara konsekvent. Det har varit oerhört tufft och slitsamt många gånger. Jag kan inte ens räkna alla timmar som har varit ren konflikthantering under åren som gått och det enklaste hade varit att just där och då bara ge mig och säga tex "jaja okey då". Samtidigt har jag således fått vara extra noga med vad det är jag har sagt tex nej till och inte rent slentrianmässigt sagt nej till allt. För att sen ändra mig. Mitt motto har hela tiden varit att "vågar/orkar/vill du inte ta en konflikt med honom när han är 4, blir det inte lättare att börja med det när han fyller 15".
För mig har det här varit jätteviktigt.
Och nu låg sonen där i soffan och faktiskt tackade mig för just detta.
Han HAR blivit stor!
Vad som är viktigt är ju självklart olika från familj till familj. Vad har varit, är viktigt, hos just er?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar