Årets foto

Hahaha!
Igår togs årets absolut roligaste/svåraste passfoto hos Polisen i Linköping klockan 14.30. Inför öppen ridå och alla andra kunder som satt och väntade på sin tur.

14.29 ställde jag mig enligt order på de gula fotmärkena i golvet. Tittade in i kameran och så sa kontrollanten bakom disken:
"Sänk hakan en aning och du får inte se glad ut".
 Vilket jag försökte. Tyckte jag.
Ett foto togs. Kontrollanten skrattade högt. Han fick visst skratta minsann.
"Det där måste vi ta om" sa han mitt i skrattet.

Jag gjorde sammalika en gång till. Fötterna på märkena, sänkt haka, blicken i kameran.

"Haha, nej, den där bilden går inte", fortsatte herren bakom disken.

Vi gjorde ett nytt försök.
Vi det här laget hade Calle försvunnit skrattande och satt sig en bit bort. Han skrattade lite för högt. Han med.

"Nej, det går inte. Du gör nåt konstigt. Titta på mig", sa polisen med stans leende.
Jag bytte riktning och kollade på honom istället för in i kameran.

"Jaha," sa han med blicken vandrandes runt i mitt ansikte, "vi gör ett nytt försök!". Igen.
Att jag ser ut som jag gör kan jag ju faktiskt inte göra nåt åt, tänkte jag medan jag tittade på den där mannen bakom disken.

Vi tog det sista fotot. Jag såg mig själv på skärmen och kunde inte annat än att gapflabba. Rakt ut.

Herren mitt emot, vid den andra disken, skrattade högt han med. Kvinnan på bänken bakom satt och log. Familjen snett bakom skrattade.

Håret på ända. Luggen i sin egen värld efter en hel dag på jobbet. Påsarna under ögonen spm bara visade hur trött jag egentligen kände mig. Vinterblek. Munnen som var sne och alldelels narig av kylan ute. Och så näsan. Näsan som pekade rakt upp. ( Trots att jag hade sänkt hakan, trodde jag.) Som kommer att visa alla passkontrollanter som eventuellt nånsin kommer att få se detta magnifika foto under de närmaste 10 åren, att mina näsborrar är olika stora. Att den ena borren liksom är större än den andra. Och att den stackars borre som är lite mindre, är bra mycket snedare än den andra.

Det vet jag nu.
Så kan man säga.

Har ni koll på era borrar?

Familjesaknad

En dag då jag önskade att min familj bodde en aningens närmare än vad de gör. 

En dag då saknaden efter mor, bror och far blev så väldigt stark. 

Mor bor närmast med en timmes bilresa till henne. 

Så jag valde att ta bilen och åka dit. 

Efter en timme var jag såledesframme och hon tog emot med öppna armar i hallen. 

Sen tog vi tag i hennes mattor och rullade ihop dem och tog med dem ut på gården och piskade dem så rena som de bara kan bli. 

Sen åt vi lunch. 

Sen flyttade vi lite möbler så hantverkare kan komma fram lite smidigt när de ska börja renovera hennes kök om en vecka. 

Sen tog vi en kaffe under filten i varsitt hörn i hennes soffa. 

Sen åkte jag hem. 

18 januari

18 januari är en dag som mina vänner finns i mitt hjärta lite extra än andra dagar.

Annars hade jag och Adam en dag helt för oss själva då Anders och Calle tog en tur ner till Växjö för lite fotboll. Calle skulle spela Södercupen. 

Jag har aldrig suttit i framsätet när Adam har övningskört tidigare. Jag hade bara suttit i baksätet innan.

Men idag var det dags. Han till vänster och jag till höger för första gången. Spännande.

Sen åt vi en middag på tu man hand, bara han och jag. 

När vi sitter där som bäst och småsnackar lite mellan tuggorna så säger han plötsligt:

"Mmm vad gott, du kan det här med mat du mamma!"

Hahah!

Jag höll på att ramla av stolen. Han är fostrad väl iallafall. 

Stockholmaren har talat

En kollega på jobbet idag:

"Gömmer det sig en liten 08:a i dig nånstans?"

"Jaaaa det gör det, hur visste du det?" svarade jag nästan lite stolt över hans fråga. 

"Jag hörde det när du sa smörgås."

"Smurrgås? När jag sa smurrgås menar du?"

Hahah!
Lite finns allt kvar trots 18 år bland östgötar.

En helt vanlig torsdagskväll

Efter tre dagar på nya jobbet med alla nya intryck var det fantastiskt skönt att bara få en stund för mig själv. 

Jag gick ner i vår lilla relax/tvättstuga, satte på vattnet i badkaret och lät det rinna. Till slut var det fullt av härligt varmt vatten. Jag tände alla ljus jag hittade. Tog med mig en bok samt mina glasögon och bara sjönk ner. 

Sen låg jag där. 

En bra stund. 

Kände hur mina något spända muskler kunde slappna av en smula iallafall. 

Killarna tränade på varsitt håll och maken agerade taxibil medan jag passade på och tog mig en välbehövlig paus. 

Efter ett tag ringde vardagen på igen. 

Det var bara att gå upp och fixa till maten till hela familjen. 

Längtar redan efter nästa gång. 

Nytt år, nya utmaningar, nytt jobb

Var och en behöver ta ansvar för sitt eget liv.
Så enkelt är det ju när allt kommer omkring.

Hela livet består av att ta olika beslut i olika situationer. Vi har alltid ett val.
Självklart händer det saker i livet som man inte alltid kan rå för eller påverka. Men det finns alltid ett val i hur man väljer att agera när det händer.

 Nu har jag valt.

I morgon börjar ett nytt kapitel.
Nytt jobb.
Spännande.
Nervöst.

Okunskapens makt är stor

Året är alltså från och med igår 2014.

Och fortfarande finns det människor som utan nån som helst specialistutbildning får uttala sig om diagnosers vara eller inte inom NPF. Neuropsykiatriskt funktionshinder såsom ADHD, ADD, autism spektrum tillstånd, Aspergers syndrom mm.
Det finns alltså fortfarande människor som tror sig veta att dessa diagnoser bara är ett hitte på. Nåt som föräldrar bara hittar på och tydligen VILL att deras barn ska ha. Eller att de som vuxna själva har valt att ha den diagnosen. 

Då vill jag bara förtydliga en smula.

Att nej, det här är inget som man väljer själv. Varför skulle nån ens VILJA välja det? 
Precis som med många andra funktionsnedsättningar är det nåt man föds med. Det är inget som plötsligt en dag bara dyker upp. Och det är verkligen ingenting som plötsligt en dag kommer att försvinna. 
Men med rätt verktyg till sig själv och med hjälp och stöttning från sin familj och sina vänner, samt med en förstående omgivning så kan dessa människor med en npf-diagnos leva ett riktigt bra liv.
Men det kommer inte gratis. Det är en daglig kamp för att få vardagen att fungera. Ibland behövs även medicin sättas in.


Till er som tvivlar och tänker som så att "det är bara att rycka upp sig", eller "bara man vill så kan man" vill jag säga att ni är mer än välkomna att byta liv med dessa familjer. Jag lovar att det är fritt fram.
Eller varför inte med den personen som själv lever med diagnosen.

Då får du prova på hur det känns när tex hjärnan inte kan sortera alla dina intryck du får under din vakna tid. När du hör allt lika starkt, från det att nån fnissar i ett hörn till att nån står och skriker ute på gatan. När alla sinnen tar in allt som händer samtidigt.

När du under en och samma sekund hör och ser hur kollegan drar stolen över golvet, samtidigt som din andra kollega pratar i telefonen, samtidigt som nån går på toaletten, gardinen fladdrar till, nån som skrapar pennan mot bordet, nån som öppnar fönstret, några som pratar med varandra. Och allt detta medan du förväntas lyssna på den som står framför dig och skriver på tavlan, och det förväntas även att du ska föra anteckningar under tiden. Och då ska du helst förstå också. Och komma ihåg allt.

Då är det inte så konstigt att du har missat en del av det som varit väsentligt.
 Siffror, vilka uppgifter som ska göras till när, vilka sidor som ska läsas, vilka papper som ska med hem mm.
Ångesten över att slita som ett djur men ändå inte kunna kommer då som ett brev på posten.  Ångesten över att inte känna dig tillräcklig. Och sen få höra från kollegor eller lärare att "det där har vi redan pratat om, det borde du kunna vid det här laget", det gör inte ångesten mindre. Åka hem med känslan av att återigen ha misslyckats. Somna med vetskapen av att man ska tillbaka dit nästa dag också.

Att ha det så under en hel dag kan få vem som helst utmattad.
Att ha det så varje dag under ett helt liv ÄR utmattande.
Och det betyder inte att du är lat. Det betyder inte att du inte vill. För vem vill egentligen misslyckas? Det betyder bara att du inte kan. Du har inte förmågan att sortera.


Hur kan det då finnas människor, utan specialistutbildning, som anser sig veta att den diagnosen bara finns i fantasin. Att det går att "fixa till" med rätt mat? Eller borde inte föräldrarna vara mera konsekventa? Att det bara är läkemedels företagen som vill tjäna pengar. Om medicin som Conserta kan hjälpa så att dessa människor kan få möjlighet att just sortera, är det fel att ge det då? Varför finns penicillin? Jo, för att det hjälper.

Och så kanske man är så himla duktig inom ett område och kan allt inom just det. Då kanske det blir svårare för omgivningen att förstå att man inte klarar av det lilla enkla som att städa sitt eget rum. Man är plikttrogen och vill hela tiden göra sitt bästa, men kan inte stänga av när det är dags att sluta. Man bara fortsätter. Och fortsätter. Tills hjärnan brinner upp.

När ungdomar har kommit till skolan på morgonen så har de kanske "haft stans ångest" för de har inte fått till frillan som de ville. De har en sk bad hair day.
Då finns det i deras omedelbara närhet ungdomar som verkligen har haft stans ångest på morgonen bara genom att tänka tanken att de ska ta sig till skolan med buss. Bland folk de inte känner, det är trångt och det är varmt och de vet inte vad de ska säga till människor som de garanterat kommer att stöta på under färden mot skolan. För de vet inte hur man gör. De vet inte hur man kallpratar. Det betyder inte att de är ovilliga.  Det betyder inte att de inte vill ha vänner. Det betyder bara att de inte kan. De har inte förmågan. När klockan är 08.10 och skolan ska starta har dessa barn och ungdomar redan åkt ett Vasalopp. Mentalt. Varje dag. Som ingen annan har lagt märke till. För det syns inte.

Hur kan det då finnas människor som påstår att detta inte finns?
Är det bara för att det inte syns?

Vem som helst kan inte få en diagnos. Bara sådär. Det tar tid. Precis som med andra diagnoser och tillstånd tar det tid att få rätt diagnos. Man behöver passera en mängd instanser och utredningar innan en diagnos överhuvudtaget kan sättas. Bara för att det är lite jobbigt ibland har man inte ADD.
Ofta är det en oerhörd befrielse för personen i fråga att få en diagnos. Att få svar på varför man är som man är kan vara en otrolig lättnad. Vare sig det gäller diabetes, reumatism, narkolepsi, Asperger syndrom eller nåt annat tillstånd.

Nej, jag säger bara en sak. Bort med alla fördomar.
Våga prata om det.
Det finns familjer och personer som är öppna med sin situation. Och det är toppen.

Och det finns många som inte pratar öppet om det.
Och det är nog tack vare alla er som inte tror på dem. I sammanhang där man alltid får höra "skärp dig" eller "du kan bara om du vill" så tystnar man.

Våga lyssna på dem som berättar. Våga tro på dem.

För även om det inte syns, så finns det.

Gott Nytt År

Enligt almanackan så var det den sista dagen.
Enligt vädret så kändes det mer som om det var vår.

2013 visade sig iallafall från sin allra finaste sida på Smultronstället den allra sista dagen av året.
Jag tog mig en promenad runt nejden och noterade att vi nog inte var den enda familjen i området som tänkte fira in det nya året i sin lilla stuga. Bilarna kom åkandes en efter en och jag mötte fler och fler som vandrade runt precis som jag.

Solen gjorde sitt yttersta för att visa upp sig och lyckades för en liten stund att få vattnet att blänka och glittra. 

Öppnade upp locket på poolen. 39 grader varmt. Funkar.

Tiden gick och vi fick besök av Roger och Erik som tänkte hålla oss sällskap under kvällen.

Eftersom vi aldrig har varit här under vintern tidigare så har vi heller aldrig riktigt sett hur solen går ner över havet. På sommaren står solen högre och går inte ner just så här vackert precis framför näsan på oss.

My favorite chiefs for the evening.

Humrar, havskräftor och räkor på menyn till förrätt.

Hjortfile till varmrätt. Det gick hem. 

Med tre tonåriga killar behövde vi inte säga till så många ggr att maten var klar.

Mellan varmrätten och efterrätten sprang några tokar ner till havet för att ta sig ett litet kalldopp.

Tre stycken till antalet för att vara exakt.

Sen sprang de upp till poolen som väntade med sina 39 grader.

Det var nästan svårare att hoppa i det varma än i det kalla, sa de som provade båda varianterna.

Men väl i, var det såååå skönt. 

Hur underbart?

2014 åkte vi hem. 

Och den första januari blev dagen då jag för första gången blev körd av killen som nyss låg i magen. 

God fortsättning på er kära vänner!