Okunskapens makt är stor

Året är alltså från och med igår 2014.

Och fortfarande finns det människor som utan nån som helst specialistutbildning får uttala sig om diagnosers vara eller inte inom NPF. Neuropsykiatriskt funktionshinder såsom ADHD, ADD, autism spektrum tillstånd, Aspergers syndrom mm.
Det finns alltså fortfarande människor som tror sig veta att dessa diagnoser bara är ett hitte på. Nåt som föräldrar bara hittar på och tydligen VILL att deras barn ska ha. Eller att de som vuxna själva har valt att ha den diagnosen. 

Då vill jag bara förtydliga en smula.

Att nej, det här är inget som man väljer själv. Varför skulle nån ens VILJA välja det? 
Precis som med många andra funktionsnedsättningar är det nåt man föds med. Det är inget som plötsligt en dag bara dyker upp. Och det är verkligen ingenting som plötsligt en dag kommer att försvinna. 
Men med rätt verktyg till sig själv och med hjälp och stöttning från sin familj och sina vänner, samt med en förstående omgivning så kan dessa människor med en npf-diagnos leva ett riktigt bra liv.
Men det kommer inte gratis. Det är en daglig kamp för att få vardagen att fungera. Ibland behövs även medicin sättas in.


Till er som tvivlar och tänker som så att "det är bara att rycka upp sig", eller "bara man vill så kan man" vill jag säga att ni är mer än välkomna att byta liv med dessa familjer. Jag lovar att det är fritt fram.
Eller varför inte med den personen som själv lever med diagnosen.

Då får du prova på hur det känns när tex hjärnan inte kan sortera alla dina intryck du får under din vakna tid. När du hör allt lika starkt, från det att nån fnissar i ett hörn till att nån står och skriker ute på gatan. När alla sinnen tar in allt som händer samtidigt.

När du under en och samma sekund hör och ser hur kollegan drar stolen över golvet, samtidigt som din andra kollega pratar i telefonen, samtidigt som nån går på toaletten, gardinen fladdrar till, nån som skrapar pennan mot bordet, nån som öppnar fönstret, några som pratar med varandra. Och allt detta medan du förväntas lyssna på den som står framför dig och skriver på tavlan, och det förväntas även att du ska föra anteckningar under tiden. Och då ska du helst förstå också. Och komma ihåg allt.

Då är det inte så konstigt att du har missat en del av det som varit väsentligt.
 Siffror, vilka uppgifter som ska göras till när, vilka sidor som ska läsas, vilka papper som ska med hem mm.
Ångesten över att slita som ett djur men ändå inte kunna kommer då som ett brev på posten.  Ångesten över att inte känna dig tillräcklig. Och sen få höra från kollegor eller lärare att "det där har vi redan pratat om, det borde du kunna vid det här laget", det gör inte ångesten mindre. Åka hem med känslan av att återigen ha misslyckats. Somna med vetskapen av att man ska tillbaka dit nästa dag också.

Att ha det så under en hel dag kan få vem som helst utmattad.
Att ha det så varje dag under ett helt liv ÄR utmattande.
Och det betyder inte att du är lat. Det betyder inte att du inte vill. För vem vill egentligen misslyckas? Det betyder bara att du inte kan. Du har inte förmågan att sortera.


Hur kan det då finnas människor, utan specialistutbildning, som anser sig veta att den diagnosen bara finns i fantasin. Att det går att "fixa till" med rätt mat? Eller borde inte föräldrarna vara mera konsekventa? Att det bara är läkemedels företagen som vill tjäna pengar. Om medicin som Conserta kan hjälpa så att dessa människor kan få möjlighet att just sortera, är det fel att ge det då? Varför finns penicillin? Jo, för att det hjälper.

Och så kanske man är så himla duktig inom ett område och kan allt inom just det. Då kanske det blir svårare för omgivningen att förstå att man inte klarar av det lilla enkla som att städa sitt eget rum. Man är plikttrogen och vill hela tiden göra sitt bästa, men kan inte stänga av när det är dags att sluta. Man bara fortsätter. Och fortsätter. Tills hjärnan brinner upp.

När ungdomar har kommit till skolan på morgonen så har de kanske "haft stans ångest" för de har inte fått till frillan som de ville. De har en sk bad hair day.
Då finns det i deras omedelbara närhet ungdomar som verkligen har haft stans ångest på morgonen bara genom att tänka tanken att de ska ta sig till skolan med buss. Bland folk de inte känner, det är trångt och det är varmt och de vet inte vad de ska säga till människor som de garanterat kommer att stöta på under färden mot skolan. För de vet inte hur man gör. De vet inte hur man kallpratar. Det betyder inte att de är ovilliga.  Det betyder inte att de inte vill ha vänner. Det betyder bara att de inte kan. De har inte förmågan. När klockan är 08.10 och skolan ska starta har dessa barn och ungdomar redan åkt ett Vasalopp. Mentalt. Varje dag. Som ingen annan har lagt märke till. För det syns inte.

Hur kan det då finnas människor som påstår att detta inte finns?
Är det bara för att det inte syns?

Vem som helst kan inte få en diagnos. Bara sådär. Det tar tid. Precis som med andra diagnoser och tillstånd tar det tid att få rätt diagnos. Man behöver passera en mängd instanser och utredningar innan en diagnos överhuvudtaget kan sättas. Bara för att det är lite jobbigt ibland har man inte ADD.
Ofta är det en oerhörd befrielse för personen i fråga att få en diagnos. Att få svar på varför man är som man är kan vara en otrolig lättnad. Vare sig det gäller diabetes, reumatism, narkolepsi, Asperger syndrom eller nåt annat tillstånd.

Nej, jag säger bara en sak. Bort med alla fördomar.
Våga prata om det.
Det finns familjer och personer som är öppna med sin situation. Och det är toppen.

Och det finns många som inte pratar öppet om det.
Och det är nog tack vare alla er som inte tror på dem. I sammanhang där man alltid får höra "skärp dig" eller "du kan bara om du vill" så tystnar man.

Våga lyssna på dem som berättar. Våga tro på dem.

För även om det inte syns, så finns det.