Bara vet

 På Hemköp.
Jag stod i kön till kassan. Bakom en äldre dam som hade lagt en bit fransyska på bandet, tillsammans med lite lök och några lådor med färska bär. En med blåbär, en hallon och en med jordgubbar.

Då tänkte jag så här:
"Du har alldeles för lite blåbär. Du behöver köpa en låda till!"

Och precis när hon ska betala hör jag henne säga till kassörskan:
"Slå in en låda blåbär till. Jag behöver en till. Så kan jag gå in och hämta den när jag har betalat?"

Sån är jag.
Ofta.

Att se med andra glasögon

Att välja att semestra på andra sidan jorden och välja att ta ett flyg som tar ca 11 timmar var ett aktivt val.
Att som turist vara på Dominikanska Republiken var fantastiskt. Ett paradis helt enkelt för oss nordbor som är i stort behov av solen och värmen den här årstiden. Vita stränder och ett korallblått hav. Palmer och smarriga drinkar och förhoppningsvis en blå himmel.

Men tittade jag med andra ögon såg jag nåt annat. Också. En fattigdom som jag självklart har vetskap om. Men aldrig varit så nära.

Bidrog jag med nåt bra genom att semestra just där? Eller stjälpte jag mest?
Tankarna var många.

Befolkningen på Domikanska Rebubliken tjänar ett par tusenlappar i månaden. Fortfarande tvättar kvinnorna alla kläder i närmast liggande å. De blöta kläderna hänger de sedan på tork där de har möjlighet. På stenmuren intill huset, eller på ett plåttak om det finns i närheten. Köket har de utomhus och de går på toa utomhus.

Inomhus finns det nästan endast sängplatser. På verandan utanför ytterdörren står några stolar. 

Mellan 30-60 talet levde människorna under en diktator som förbjöd en hel del saker för dem. Men för att omvärlden skulle tro att de hade det jättebra tvingade han alla att måla sina hus i färgglada färger. För det var ju trevligt.
Och skrönan säger än i dag att i de hus som målades blåa bestämde mannen. Och i de hus som målades rosa bestämde kvinnan. De flesta husen är rosa.

Vi valde att ha semester i ett land där körkort blev ett måste bara för några år sedan. Men i ett land där de som har lite extra pengar kan köpa sig ett körkort iallafall, även om de inte kan köra.
För att köra motorcykel krävs inget körkort alls.

Vi valde att ha semester i ett land där man helt sonika kan gå in på kommunhuset och be om en gul reflexväst och därmed ha rätt att köra motorcykeltaxi. Fast man inte har körkort.

Fattigdomen är så bred att en del familjer inte registrerar sina nyfödda bebisar för att det är för dyrt. Vilket betyder att de enda som vet om dessa barns existens är föräldrarna. Och detta skapar enorma problem för barnen när de växer upp.

De säljer sin egen odlade frukt precis vid vägkanten.
Det är otroligt smutsigt överallt och de återvinner ingenting. Mellan husen ligger det högar med skräp som ingen tar hand om.

I den här lilla ladan sålde de cigarrer som de hade gjort själva. Som fanns i flera olika smaker.

Och för att vi turister skulle kunna vara där överhuvudtaget hade de fixat en vattentoalett. Fogar och sånt är inte så noga mellan kran och handfat, kakel och handfat eller att röran ska sitta någorlunda fast. Men en toa var det. Och pappret man använder får ej slängas i toaletten utan i en behållare alldeles bredvid. 

En bar mellan några hus längs gatan.

Där vi åt vår goda lunch under våran ljuvliga båttur fanns naturligtvis en toalett åt oss turister. Tittade vi åt ena hållet var det Paradiset. Vände vi på huvudet såg det ut så här. 

De som har det bäst ställt är de som arbetar inom turistnäringen i  nån form. De lever för sin livsviktiga dricks som de får av alla genom sin enorma generositet och fantastiska serviceanda. Vi turister är medvetna om just detta och är villiga att ge. Åt exempelvis städerskan på hotellet som endast har som ansvar att se till att toaletterna i lobbyn ska vara rena. Och som byter påse i behållaren bredvid toan efter varje gäst. Som hon sköter exemplariskt. Hotellen är kliniskt rena. 

Åt han som står och steker omeletten varje morgon.

Eller han som serverar vatten runt alla borden under måltiderna. 

Åt kaptenen som körde båten åt oss hela onsdagen. 

Eller han som kom simmandes ut i vattnet med baren som flöt.

Gästerna lämnar kvar kläder, hygienartiklar, handdukar, skor och annat smått och gott på rummet vid utcheckning som personalen kan ha större nytta av.

Så ja, på så sätt har vi bidragit ändå.

Vi har hjälpt till genom att några få människor på några få dagar har fått det lite lättare. Och vi turister ser till att tusentals människor har ett bra jobb att gå till. 

Att semestra så nära andras liv gav mig en tankeställare.

Du gjorde min dag!

Vaknade som vanligt i morse. 

Kollade telefonen. 

Och fick mig ett gapskratt. 

Skrollade neråt. 

Underbart ju! Skrattar fortfarande. 

Tack fining för dagens roligaste! 

Vi drog!

Tvärs över hela jorden.
När båda söner hade sitt klart för sina sportlov passade vi på.

En veckas semester utan barn för första gången sen Cypern 1996.
19 år sen!
Helt overkligt.

Hej då Sverige!

Förväntansfulla och med en 11 timmars flight framför oss klev vi på planet  på terminal 5 på Arlanda, lördagen den 14 februari klockan 14.00. Alla hjärtans dag och allt. Eva Röse skulle visst också iväg nånstans. Dock inte dit vi skulle. Samt utan sällskap. Iförd långt nerdragen keps och illrött läppstift. Hon köpte vin i taxfreen.

Hej Dominkanska Republiken!

Vi landade i ösregn på flygplatsen i Puerto Plata. Ni förstår den lilla, knappt kännbara ( ? ) besvikelsen över att se detta ösregn slå mot marken och alla fönster. Men vilken värme! Jösses, som slog emot oss när vi bleka vikingar lämnade kabinen. Helt ofattbart skönt.

 Jacka av!

Vi hade ett eget dansgolv i vårt hotellrum.

Morgonpromenaden längs stranden.
Norrut Kuba/ Florida. Västerut Haiti som ligger på samma ö. Österut Atlanten.

Poolområdet var fantastiskt.

Det visade sig att vi hade kommit till hotellet som aldrig sov. Det var alltid fullt med liv och rörelse oavsett vad klockan var. Det fanns alltid nån vaken. Nån som antingen självvalt inte ville sova. Eller de som faktiskt inte alls kunde sova pga olika anledningar.

Och vaknade man riktigt tidigt så kunde man snabbt som attan lägga ut sin fuktiga handduk och paxa solstolarna. Redan klockan 07.00 såg det ut så här runt poolen. Och allt var verkligen fuktigt. Hela tiden. Med 98% luftfuktighet hann kläder och handdukar aldrig att torka.

Den observante läsaren ser att det står en liten termos på bordet. Såna gick alla amerikaner och kanadensare med i handen hela tiden, i olika storlekar. Och fulla med valfri dryck. 90% av gästerna var just därifrån. Så termosarna var många kan jag säga.

I mitten på veckan hade vi bokat in oss på en båtutflykt. Till ett ställe som hette Paradise Island.
Vi blev hämtade på hotellet 07.20 och hade en heldag framför oss.
Livrädd var jag innerst inne.  För det oändliga djupet och både för det som finns, och det som inte finns där under ytan. Och hur vågigt skulle det vara? Det är riktigt läskigt.
Och så denna sjösjuka. Men sånt finns ju hjälpmedel för. Så i med en Postafen bara. Guds gåva till mig.

En liten promis från bussen till båten som låg och väntade på oss.

Captain of the day.

Efter 45 minuter tog vi ett litet badstopp i det klarblåa vattnet. Med en liten "flytpinne" var så flöt vi omkring allihopa där i vattnet. Hur mysigt egentligen?
Vi slapp till och med gå ur vattnet för att gå till baren. Baren kom nämligen ut till oss i vattnet.
På en liten blå flottbricka kom servitören utsimmandes till oss flytandes där på våra pinnar.

Lunchstopp.
Vid en helt fantastiskt liten strand stod några hyddor på rad.
Där skulle vi hoppa i land och äta vid den uppdukade buffén som stod i skuggan.

Och självklart fanns där en liten bar. Det var bara att gå och beställa vad vi ville.

Var ska man dricka en kokosdrink om inte här, tänkte jag. Och beställde en. En hel kokosnöt. Med massor av rom i visade det sig visst. Men vad gjorde det? Vi hade ju semester.

Sen anlände vi äntligen denna lilla Paradise Island.
En kritvit sandtopp på 100 meter åt ena hållet och ca 40 meter på åt andra hållet. Runt omkring bara detta otroliga hav. Vilka färger! Helt ärligt, finns såna här platser på riktigt?

Det kändes faktiskt inte helt omöjligt om Jack Sparrows skepp Black Pearl hade lagt till just bredvid oss, och han själv plötsligt skulle komma inspringades i egen hög person. Så overklig kändes hela platsen.

You and me

Snorkla. Det hade jag peppat mig själv hela båtturen att jag skulle testa. Med stresspåslag i hela mitt system vid varje tanke på att stoppa in en klump i munnen som har ett litet rör som jag sen ska andas igenom. För att sen sätta på mig ett cyklop som ska täcka halva ansiktet, därav näsan så det ska bli helt omöjligt att använda den under vattnet. Och sen det värsta av allt…..sen ska jag huvudet ner under vattnet. Men det där röret ska hålla sig ovanför. Och sen är det meningen att man ska kunna stanna där nere ett tag. Tänk er! Paniken!

Jag försökte verkligen. Satte på mig allt det där. Ut i det korallvackra vattnet. Med såna där simfötter som man inte kan gå i. Stoppade ner huvudet ett par gånger under vattnet. Började till slut försiktigt att andas genom munnen. Försökte samtidigt titta mig runt där i vattnet. Men hallå!! Vart tog alla andra vägen? Såg ju bara vattnet och en och annan fisk. Upp igen! Andas. Kollade var de andra i gruppen fanns. Jodå, de var i närheten. Ner igen. Koncentrerade mig på att endast andas lugnt och fint. Struntade blankt i de jäkla fiskarna. Plötsligt såg jag ett par bruna ben komma gåendes. Och bredvid benen kom de ju simmandes. Fiskarna. Dykledaren var så himla hygglig och "matade" fiskarna för oss som inte var så tuffa där under vattnet. Så de kom faktiskt fram och visade sig för oss också.

Jag följde alltså inte med ut i det djupa blå som många andra gjorde. Men jag testade. Och jag fick iallafall se några färgglada fiskar.

Maken var ute hur länge som helst.

Cigarrtillverkning såg vi på vägen hem då bussen stannade mitt i en av de lokala byarna. Det är ett riktigt hantverk kan man säga.

Här satt de och gjorde sina cigarrer. 

Poolområdet var kalasfint. Och kände man för en liten drink när man var i vattnet var det bara att simma till poolbaren.

Och "Hörven" finns visst överallt. Detta gäng var 24 stycken från Kanada. Med Big Papa i mitten. De tog en avskedbild innan de drog hemåt igen med varsin cowboyhatt i handen.

Poolhäng.

Nuförtiden behövs visst dubbla glasögon när man ska läsa sin braiga bok.

Sista morgonen.
Färska ananasskivor och varm French Toast på tallriken till frukost. En mixad smoothie på färsk ananas och melon, samt ananasjuice.

Dags för hemfärd. Om cirka ett dygn ska vi
äntligen få krama om våra fina killar och få höra om deras upplevelser från veckan som gått.

Borta bra, men hemma bäst!

Hos mammi

Att komma hem till mamma är som att slängas bakåt i tiden ca 35 år.

Hösterminen syslöjd. Vårterminen träsöljd. Sexan.

På spiselhällen står den här finfina lampan och lyser upp tillvaron en smula för de som finns i närheten.

Att den fortfarande är i bruk efter dryga 30 år tyder på en ytterst bra kvalitet måste erkännas. Ett toppenmaterial först och främst och sen har producenten av varan gjort ett mycket digert arbete.

Trean.

Går man vidare i lägenheten hittar man detta konstverk på väggen bredvid mammas säng.

Kommer till och med ihåg hur nöjd jag var över denna skapelse.

Brorsans fina tavla hänger just bredvid min. Hans intresse var lastbilar. Vilket fortfarande fyller hans intresse något. Eller iallafall bilar. Han verkade vara lite nättare i sitt jobb med verktygen. Noggrann. 

Mitt intresse var inte blommor, kan tilläggas. Inte då heller. Undrar varför jag inte gjorde en fotboll?