Att som turist vara på Dominikanska Republiken var fantastiskt. Ett paradis helt enkelt för oss nordbor som är i stort behov av solen och värmen den här årstiden. Vita stränder och ett korallblått hav. Palmer och smarriga drinkar och förhoppningsvis en blå himmel.
Men tittade jag med andra ögon såg jag nåt annat. Också. En fattigdom som jag självklart har vetskap om. Men aldrig varit så nära.
Bidrog jag med nåt bra genom att semestra just där? Eller stjälpte jag mest?
Tankarna var många.
Befolkningen på Domikanska Rebubliken tjänar ett par tusenlappar i månaden. Fortfarande tvättar kvinnorna alla kläder i närmast liggande å. De blöta kläderna hänger de sedan på tork där de har möjlighet. På stenmuren intill huset, eller på ett plåttak om det finns i närheten. Köket har de utomhus och de går på toa utomhus.
Inomhus finns det nästan endast sängplatser. På verandan utanför ytterdörren står några stolar.
Mellan 30-60 talet levde människorna under en diktator som förbjöd en hel del saker för dem. Men för att omvärlden skulle tro att de hade det jättebra tvingade han alla att måla sina hus i färgglada färger. För det var ju trevligt.
Och skrönan säger än i dag att i de hus som målades blåa bestämde mannen. Och i de hus som målades rosa bestämde kvinnan. De flesta husen är rosa.
Vi valde att ha semester i ett land där körkort blev ett måste bara för några år sedan. Men i ett land där de som har lite extra pengar kan köpa sig ett körkort iallafall, även om de inte kan köra.
För att köra motorcykel krävs inget körkort alls.
Vi valde att ha semester i ett land där man helt sonika kan gå in på kommunhuset och be om en gul reflexväst och därmed ha rätt att köra motorcykeltaxi. Fast man inte har körkort.
Fattigdomen är så bred att en del familjer inte registrerar sina nyfödda bebisar för att det är för dyrt. Vilket betyder att de enda som vet om dessa barns existens är föräldrarna. Och detta skapar enorma problem för barnen när de växer upp.
De säljer sin egen odlade frukt precis vid vägkanten.
Det är otroligt smutsigt överallt och de återvinner ingenting. Mellan husen ligger det högar med skräp som ingen tar hand om.
Mellan 30-60 talet levde människorna under en diktator som förbjöd en hel del saker för dem. Men för att omvärlden skulle tro att de hade det jättebra tvingade han alla att måla sina hus i färgglada färger. För det var ju trevligt.
Och skrönan säger än i dag att i de hus som målades blåa bestämde mannen. Och i de hus som målades rosa bestämde kvinnan. De flesta husen är rosa.
Vi valde att ha semester i ett land där körkort blev ett måste bara för några år sedan. Men i ett land där de som har lite extra pengar kan köpa sig ett körkort iallafall, även om de inte kan köra.
För att köra motorcykel krävs inget körkort alls.
Vi valde att ha semester i ett land där man helt sonika kan gå in på kommunhuset och be om en gul reflexväst och därmed ha rätt att köra motorcykeltaxi. Fast man inte har körkort.
Fattigdomen är så bred att en del familjer inte registrerar sina nyfödda bebisar för att det är för dyrt. Vilket betyder att de enda som vet om dessa barns existens är föräldrarna. Och detta skapar enorma problem för barnen när de växer upp.
De säljer sin egen odlade frukt precis vid vägkanten.
Det är otroligt smutsigt överallt och de återvinner ingenting. Mellan husen ligger det högar med skräp som ingen tar hand om.
I den här lilla ladan sålde de cigarrer som de hade gjort själva. Som fanns i flera olika smaker.
Och för att vi turister skulle kunna vara där överhuvudtaget hade de fixat en vattentoalett. Fogar och sånt är inte så noga mellan kran och handfat, kakel och handfat eller att röran ska sitta någorlunda fast. Men en toa var det. Och pappret man använder får ej slängas i toaletten utan i en behållare alldeles bredvid.
En bar mellan några hus längs gatan.
Där vi åt vår goda lunch under våran ljuvliga båttur fanns naturligtvis en toalett åt oss turister. Tittade vi åt ena hållet var det Paradiset. Vände vi på huvudet såg det ut så här.
De som har det bäst ställt är de som arbetar inom turistnäringen i nån form. De lever för sin livsviktiga dricks som de får av alla genom sin enorma generositet och fantastiska serviceanda. Vi turister är medvetna om just detta och är villiga att ge. Åt exempelvis städerskan på hotellet som endast har som ansvar att se till att toaletterna i lobbyn ska vara rena. Och som byter påse i behållaren bredvid toan efter varje gäst. Som hon sköter exemplariskt. Hotellen är kliniskt rena.
Åt han som står och steker omeletten varje morgon.
Eller han som serverar vatten runt alla borden under måltiderna.
Åt kaptenen som körde båten åt oss hela onsdagen.
Eller han som kom simmandes ut i vattnet med baren som flöt.
Gästerna lämnar kvar kläder, hygienartiklar, handdukar, skor och annat smått och gott på rummet vid utcheckning som personalen kan ha större nytta av.
Så ja, på så sätt har vi bidragit ändå.
Vi har hjälpt till genom att några få människor på några få dagar har fått det lite lättare. Och vi turister ser till att tusentals människor har ett bra jobb att gå till.
Att semestra så nära andras liv gav mig en tankeställare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar