Jag tillbringade en timme av julafton i kyrkan. Tillsammans med flera andra människor ville jag ha en stund av ro och tid för eftertanke. Utan att på nåt sätt utge mig för att vara så att säga troende, så gillar jag ändå atmosfären runt omkring. Jag gillar helt enkelt känslan som ett besök i en kyrka kan ge mig.
Kyrkan brukar vara en bra plats för detta ändamål och såna önskningar.
Vid denna gudstjänst på julafton var det många barn närvarande då krubban längst fram vid altaret skulle fyllas på med Jesusbarnet och alla andra varelser med hjälp av just barnen i kyrkan.
Vilket är en fin och mysig tradition i den här kyrkan på julafton.
Och nu vet jag inte riktigt hur jag ska säga det jag har på hjärtat.
Men när ska barn få lära sig vad som passar vid vilket tillfälle?
Barn är barn och det ska de absolut få vara. Så mycket som det bara går. Det säger jag ingenting om.
Men nånstans måste vi vuxna vara just vuxna och tala om vad som gäller ute i den stora världen.
Hur ska de annars lära sig? Om inte vi som har varit med några år talar om det för dem?
Som samhället ser ut idag behöver barn tex inte följa med mamma eller pappa och handla. De blir bara avsläppta i det så kallade "barnrummet" där andra får betalt för att ta hand om mitt barn medan jag är på Ikea till exempel. Och jag kanske tänker "att gu' vad skönt, då kan jag gå och handla i lugn och ro!"
När ska de lära sig att det tillhör livet att handla? Både mat och kläder?
Hur lär sig barn hur det funkar när man går ut och äter på restaurang när det alltid finns en "barnhörna" som de kan roa sig i?
Vilka signaler ger vi våra barn när vår "egentid" är så viktig att vi inte hinner umgås med våra egna barn? Eller visa dem hur livet är? Eller att allt ska gå så himla fort?
Det kanske inte är ok att springa runt hur som helst i mittgången i en kyrka full av folk?
Eller i mittgången av en buss full med resenärer? Vem är det som ska visa våra barn vad som är ok eller inte ok? Är det alla andras ansvar att lära mitt barn hur det ser ut i världen?
Nej, jag tycker inte det.
Till syvende och sist är det alltid föräldrarnas ansvar.
Det jag vill säga är att jag känner en viss oro över att barnen idag tar för givet att livet hela tiden ska vara roligt. Eller är det föräldrarna eller omgivningen som hela tiden ser till att barnen ska ha roligt? Att det inte är ok att ha tråkigt. Att det är ok att ifrågasätta allt och alla. Och att de är uppfostrade till att "vill jag inte så tänker jag inte göra det och tvingar du mig så känner jag mig kränkt". Hur ska deras liv bli då?
Livet är verkligen inte alls roligt hela tiden, 24 timmar av dygnet. Livets hårda skola innebär många och mycket måsten som gör att livet blir just livet.
Vare sig man vill eller inte.
Faktiskt.
Och nånstans tror jag att det blir bra mycket enklare att börja tala om och ta konflikten för och med en 4 åring, än att börja tala om och ta den första konflikten för och med en 15 åring om att han eller hon inte är den enda människan i universum. Att det faktiskt finns andra människor i världen som är precis lika mycket värda och lika viktiga att visa respekt för och ta hänsyn till.
Det är inte farligt att se sitt barn gråta. Det är jobbigt, men det är inte farligt. Det tillhör liksom föräldrarskapet.
Det är inte farligt att se sitt barn gråta. Det är jobbigt, men det är inte farligt. Det tillhör liksom föräldrarskapet.
Nu har jag säkert stuckit ut hakan en hel del och gett mig ut på hal is genom det här inlägget.
Men jag står för att jag anser att det är vi vuxna och till allra största delen föräldrarnas ansvar att lära barnen att bli ansvarsfulla individer som i slutändan ska ta över det vi kommer att lämna efter oss.
