torsdag 26 november 2015

Alla barn vill inte alls vara med på Luciatåget

Åh så himla mysigt det är. Det där Luciatåget. Som barnen förväntas att älska.

Och där föräldrarna förväntas att sitta på de av förskolepersonal redan framtagna stolarna. Helt lugna med förväntan i sina glittrande ögon sitter de där och bara inväntar sin älskade lilla unge som för dagen har blivit klädd i ett långt, vitt nystruket lucialinne. Eller i en kanske hemmasydd läcker tomtedräkt dagen till ära. Eller så har Toys'rus fått sälja en pepparkaksdräkt som just nu bärs av ett av de lyckliga barnen. Barnen har förhoppningsvis fått välja själva.

Säkert är det lite mörkt. Några ljusstakar brinner i fönstret. Barnen har övat länge på sina sånger. Snart är det dags att få visa upp hela reportoaren. Alla sitter och väntar. I vissa fall har även far-och morföräldrar tagit sig tiden att komma. Stämningen är total. Det doftar en aning av lussebulle.

Just så mysigt är det för många barn och för deras föräldrar. Och det är dessa som förespråkar det här med Luciatåg på förskolor och i skolor.

Men.
Pratar man med familjer som inte hörs så mycket, familjer som inte skriker högst i debatten om luciatågets vara eller icke vara, så låter det helt annorlunda.
I många familjer är det just såna här tillställningar som är bland det jobbigaste och tuffaste på hela året.
Hos många barn är just dessa Luciatågen bara ett enda stort ångestpåslag. Från kvällen innan ända itill själva uppträdandet.  Självklart Pga av olika anledningar.
Det är lätt att glömma att det som syns på utsidan bara är toppen av ett isberg. Det som händer under huden är det ingen som ser. Bara den som lever med den ångesten och dess anhöriga vet hur det känns.
Och det är de föräldrarna som sitter med ett dunkande mamma-och pappahjärta i publiken som vet hur det egna barnet har fått kämpa för att överhuvudtaget ha kommit till förskolan eller skolan den dagen eller kvällen. Det är de föräldrarna som har svettpärlor i pannan för de har förberett sitt barn så enormt att de just där och då kanske är helt slut.  Det är de föräldrarna som så hett önskar att uppträdandet inte ska ge deras barn ärr för livet. Det är de föräldrarna som så gärna vill att barnet ska vara där för alla andra är ju där. Det är föräldrarna som vet att de får ta hand om ev rester av sitt barn när de kommer hem. 

Barnet är det barn som kanske avskyr att klä ut sig. Barnet som kanske har fått på sig nåt som den inte alls känner sig bekväm i. Barnet som kanske kommer i sin pyjamas som ser ut som en tomte, för då är man ju inte utklädd iallafall. Det är barnet som känner en enorm stress när inte dagen ser ut som den brukar.  Barnet som kanske inte kan föreställa sig hur hela den här situationen kommer att bli. Barnet som kanske avskyr stora folksamlingar och som eventuellt bröt ihop fullständigt innan det ens kom till förskolan eller skolan. Eller som bryter ihop precis när det kommer hem. Efter att ha hållit ihop sig så pass under uppträdandet. 

Det är de barnen och dessa familjer som när barnen blir äldre och familjen blir klokare håller sig hemma från såna här mysiga tillställningar.

Kvarstår gör då frågan, för vems skull finns dessa luciatåg? Inte är det för att alla barn älskar det iallafall. 
Och hur känns det för barnen som har föräldrar som kanske inte alls kan ta ledigt från sina jobb bara sådär för att kunna närvara en sån här dag? Barnen som får fika med fröken, vilket kan vara jättemysigt, men som ändå tittar på alla sina kompisar som fikar med sina föräldrar. 

Tänker vi verkligen på alla barns bästa då? 

måndag 23 november 2015

På en bänk i Ljungsbroskolan

Sitter på en bänk i en korridor i Ljungsbroskolan. Jag väntar på att få komma in i det stora konferensrummet för ett möte som är jobbrelaterat. På fötterna har jag blåa tossor för att skydda golvet från mina ytterskor då Ljungsbroskolan är en skofri skola.

Klockan är strax efter 08.00 en måndagsmorgon. Kylan har slagit till och det är ordentligt kallt där ute.
Jag sitter där.
Barnen, slash ungdomarna går förbi mig på vägen mot sina skåp som finns på andra sidan byggnaden.
De vet inte riktigt var de ska titta. De vet inte var de ska fästa sina osäkra blickar. De flackar. Deras axlar sjunker. Jag försöker att le mot dem. Vill säga att jag inte är farlig.

Lite senare. Några tjejer går förbi. De är för upptagna med sig själva eller med varandra för att ens lägga märke till mig som sitter där.

Så kommer det ett gäng killar. Kanske går i åttan. Eller nian. Jag åldersbestämmer de som snart 15. De viker inte undan med sina blickar. De tittar rakt på mig. Jag tittar tillbaka. De viskar och tittar en gång till.

Två tjejer, går nog i nian, går också förbi. De diskuterar vinterjackans vara eller inte vara.
"Nej, jag kan inte ha min vinterjacka, jag ser ut som en köttbulle i den!!!"
Hennes kompis svarar först lugnt:
"Klart du kan! Du ser inte tjockare ut än nån annan i sin vinterjacka."
"Nej, det går inte. Jag kan inte använda den!"
"SLUTA prata sådär", ryter plötsligt kompisen tillbaka.

Korridoren är tom.
Bara jag sitter kvar där på bänken.
Och på bara några minuter har jag återupplevt precis alla känslorna jag hade när jag gick på högstadiet, på Skolhagenskolan i Täby. Flashbacken är total. Den överrumplar mig fullständigt.

Utsattheten i korridoren. På flera olika sätt. Där de vuxna aldrig såg. Där de vuxna aldrig visade sig. För de satt alltid i personalrummet som stank kaffe.

Känslan av att ibland vara helt osynlig. Inte synas. Inte finnas.
Känslan av att inte vara tillräcklig. Att vara utanför. Riskera utanförskapet.
Osäkerheten. Viljan att vara nån som räknades.
Lyckan ändå att ha några riktiga vänner.
Känna med de som var ännu räddare. Se de som aldrig sträckte på sina axlar. Se de som gick omvägar. Vetskapen om att på toan satt det tjejer som inte vågade sig ut.
Rädslan när de tuffa och coola kom i närheten. Tänk om de skulle säga nåt? Tänk om de skulle göra nåt?
Minnet av att vara den som gick förbi de äldre som gick i nian när de satt stora och breda på golvet i korridoren med benen rakt ut mot mitten. Och det bara var att försöka hoppa över deras läskiga, långa ben. Beroende på vilket humör de var på, så höjde de ibland benen i samma ögonblick som jag gjorde själva hoppet och det enda alternativet då var att snubbla. Och ramla. Hemskt.
Och det här att vara rädd för att se ut som en köttbulle i sin vinterjacka. Självkänslan. Det ständiga arbetet med att våga vara mig själv.
Att hela tiden kämpa med att inuti känna att jag faktiskt dög. Att jag var ok.

Just det här går mina egna barn igenom precis nu. Fast på sina sätt. 

Tänk att på bara några minuter kunde 30 års känslor tillbaka.
I en korridor.
På en bänk i Ljungsbroskolan.





lördag 21 november 2015

Medmänskligheten övervinner allt

Har i dag varit på Intersport och inhandlat lite saker.
Jag spatserade runt där mellan hyllor och galgar. Tittade och klämde på plaggen ism hängde så fint.

Plötsligt la jag märke till ett större sällskap som stod med en av personalen och samspråkade. Det var en mamma, en pappa och en son. Som det visade sig vara två flyktingar. En lite yngre kille och en ung man. De två provade vinterjackor.

Jag gick ner för att kolla lite på mössorna. Efter en stund kom även det här sällskapet ner. De skulle också ha mössor och vantar.

Till slut stod vi allihopa i kassan. De stod framför mig i kön.
Och när jag stod där på golvet mitt inne på Intersport så blev jag plötsligt så överväldigad av den medmänsklighet som den här familjen spred runt omkring sig . Den goda givmildheten, den varma känslan som spred sig över hela atmosfären fick mig att på stående fot nästan att börja gråta.
Min blanka blick gled över disken till kassörskan. Våra ögon möttes och jag såg att även hon var tagen av hela situationen som spelades upp framför henne.

När pappan hade betalat och de unga männen tackat så himla mycket sa han:
"Well, you have to carry your bags by your self".

Och som de bar. Med stolthet och med tacksamhet gick de ut ut affären med en påse i vardera hand redo att möta den svenska vintern. Och tack vare den här familjen kommer det att gå bra för just det här två killarna.

söndag 15 november 2015

Där rök Gekåsoskulden

Mitt i allt de hemska som händer runt omkring mig i världen går trots det livet liksom vidare. Hur märkligt det än känns.
Efter att slaviskt följt nyheterna under lördagen tog jag mig en dagstur åt sydväst under söndagen. 

Ett sms dök nämligen upp i lördags mitt i ett reportage om när människor i panik slängde sig ut ur konserthuset Bataclan, om en förfrågan om att dra till Ullared. 

Jag som aldrig i hela mitt liv nånsin har satt min fot inne på det varuhuset tackade nu ja till det erbjudandet. 
Av skräck och rädsla för vad som händer i världen är det lätt att bli en smula handlingsförlamad. 
Men med Margot Wallströms ord klingande i öronen om att vi inte får låta hopplösheten ta över tackade jag såldes ja till nåt jag aldrig tidigare upplevt. 



Efter en natt där jag hämtade lilleman efter sin fest vid halv två hugget blev jag själv hämtad av min kompis på söndagmorgon vid 05.30. 
Med matsäck i väskan och förväntan i kroppen satte jag mig i bilen och vi drog iväg i mörkret. 


Så himla mysigt det var. I Värnamo tog vi oss en välbehövlig paus. Lite toabesök och lite kaffe, choklad och mackor.

Och sen var vi framme. 
Jag fick alltså se det i verkligheten. 
Folket. Köerna. De gula stora huset. Den enorma parkeringen. 

Jag fick även möjligheten att se de stackars människorna som har svårt med det här att förstå att just de ska behöva stå i samma kö som oss alla andra och som försökte tränga in sina stora vagnar redan vid entrén. Så otroligt synd det var om dem när de sen fick backa med sitt skägg sittandes ordentligt fast i brevlådan. Tror ni att de som stod i kön sedan villigt släppte in dem? Haha! 
Gör om gör rätt! 


Men det rullade på bra, enligt proffset jag åkte med. 
Vi stod  aldrig stilla och efter några minuter var vi faktiskt inne. I med en blå kundkorg i vagnen för lite diverse småplock. 


Min vagn hette 6259 Svart. 
"Kom ihåg ditt vagnsnummer. Ta kort på det för nu ska du hålla reda på den hela dagen!"
Tips från coachen. 

Sen var det bara att hänga på. Och som jag hängde på. Jösses vad det gick!

 Det här att bli av med sin oskuld kan ju ske på lite olika sätt kan man säga. Och det bästa då när man är alldeles grön är ju att bli av med sin oskuld med nån som varit med förr. Nån som har gjort det tidigare. Nån som kan visa hur man gör. 
Jag såg och jag lärde. 
Min Gekåsoskuld rök med ett superproffs på området.


Jag är ingen större shoppingmänniska. Har aldrig varit. 
När jag sa till maken kvällen innan att jag hoppades att det fanns pengar på kontot så svarade han med glimten i ögat att det finns nog nån hundring där, för mer brukar det ju inte gå åt när jag shoppar. Sån är jag. 

Det är ingen hobby för mig att shoppa och därför hade jag till en början lite svårt med det här att "lägg i vagnen bara så går vi igenom allting sen när vi ska äta lunch".
 Efter en stund förstod jag även allvaret i att hålla reda på min vagn för i högtalarna så hörde man ungefär var femte minut: "Ett kundmeddelande! Vagn nr 3333 Gul som försvann på lekavdelningen kan nu hämtas i kassan". 

Och att vagnarna hade lätt att försvinna förstår jag. För den ställde man bara lite varstans. Så man enkelt kunde springa runt mellan hyllorna och ta det man ville ha. 


Vi fyllde på energi med fika och så körde vi ett par timmar till. 
Sen var det lunch. Som tur var hade jag och Ann-Sofie exakt samma fas i våra blodsockerfall. 
Vagnen parkerades på parkeringen en trappa upp. 
Där gick vi då igenom våra vagnar och plockade undan lite som tog onödig plats och la grejerna i korgarna för just ändamålet att "lämna det ni inte vill ha här". 


När vi hade ätit hade vi ännu mera ork att plocka på oss det som vi inte hade fått ner innan lunch. Och sånt vi var lite osäkra på fortfarande. Vid det här laget hade jag anammat rådet att bara plocka och lägga i vagnen. Rookien hade sett och lärt. 
Efter ytterligare några timmars vandrande i dessa lokaler var det till slut dags att ställa oss i kön. Vi valde kassa nr 50. Av 63 kassor. Lika många människor i varje kö. Helt otroligt. Och hur fulla var inte alla vagnar? Vilka pengar det är i omlopp. 

Där stod jag i kassakön. Fortfarande med ett leende på läpparna. Med samma leende som jag hade gått med hela dagen. För det var så roligt. Men med en ond korsrygg och med trötta fötter. Fast jag hade valt mina allra skönaste gåskor för dagen. 


Trots alla dessa människor. Trots trängsel och vagnar till förbannelse så blev jag väldigt imponerad av själva lugnet. Det var liksom inget stress. Det kändes som om alla som var där visste vad de hade gett sig in på. Och då  tagit med sig allt tålamod som de bara kunde uppbringa. 
Och personalen sen. 
Vilket tålamod måste inte dessa ha. Som drar alla dessa varulass kors och tvärs bland tusentals människor. 


Vi fyllde Volvon. 


Satte oss i bilen igen. 
Jag tog av mig skorna. Bad om ursäkt för eventuell biverkning av det tilltaget. Sååå skönt det var. 
Ann-Sofie körde hem oss lika tryggt och säkert som hon hade kört dit oss. Mörkret föll återigen. 
Och tänk att det finns så mycket att prata om under sex timmars bilåkande! 



Hemma. 
Plocka upp allt. 
Så himla roligt! 
Det var inte särskilt svårt att placera ut alla pengar jag hade gjort av med så att säga.
Det var inte sista gången jag var i Ullared. Behöver kanske inte vänta 44 år tills nästa gång bara. 

Tack snälla Ann-Sofie för en riktigt rolig dag! 




lördag 14 november 2015

🇫🇷 Fredagen den 13 2015

Pray for Paris!


Vaknar upp till nyheter som inte går att ta in. 
Saknar ord. 
Saknar ord, men frågorna är desto fler. 

Ca 150 döda. 200 skadade. Helt oskyldiga människor som hade tänkt att fira in sin fredagkväll på olika härliga sätt. 

Några hade valt att tillbringa några timmar på en bar i goda vänners lag. 
Några satt i sköna stolar och hade valt att lyssna på en konsert i konserthuset. 
Några hade klätt sig i blått, rött ich vitt och ville se underbar fotboll mellan sitt eget landslag mot  Tyskland. 

Många av dessa kom aldrig hem. Familjer som aldrig får uppleva en endaste liten minut till tillsammans igen. 

Många av de som faktiskt överlevde har upplevt rent chockartade timmar. Och i deras innersta rum finns nu hemska minnen som för alltid kommer att vara inetsat. 

Mina tankar går oavkortat till familjer och anhöriga som just har förlorat sina älskade i ett attentat som faktiskt sätter hela demokratin i svajning. 

Och rädslan.
Rädslan över vad som håller på att hända i världen som vi har satt våra barn till? 
Vad är det för framtid som väntar runt hörnet? 

#prayforparisandtherestoftheworld 


onsdag 11 november 2015

Sliten

Ibland är det bara att acceptera och inse att man inte har full kontroll över saker och ting som sker runt omkring en.

Då gäller det "bara" att försöka hitta strategier och sätt att hantera livet på så gott man kan.
Hur jag väljer att göra och tänka är helt mitt eget ansvar. Men det gör det inte lättare precis. Det skulle vara skönt att ha nån att skylla på eller ta fram nån som bara skulle kunna tala om att "så här gör du".

Livet går förbi och dagarna rullar på.
Jag försöker att däremellan andas och vara här och nu.

Andas.
Andas.
Andas.