Och där föräldrarna förväntas att sitta på de av förskolepersonal redan framtagna stolarna. Helt lugna med förväntan i sina glittrande ögon sitter de där och bara inväntar sin älskade lilla unge som för dagen har blivit klädd i ett långt, vitt nystruket lucialinne. Eller i en kanske hemmasydd läcker tomtedräkt dagen till ära. Eller så har Toys'rus fått sälja en pepparkaksdräkt som just nu bärs av ett av de lyckliga barnen. Barnen har förhoppningsvis fått välja själva.
Säkert är det lite mörkt. Några ljusstakar brinner i fönstret. Barnen har övat länge på sina sånger. Snart är det dags att få visa upp hela reportoaren. Alla sitter och väntar. I vissa fall har även far-och morföräldrar tagit sig tiden att komma. Stämningen är total. Det doftar en aning av lussebulle.
Just så mysigt är det för många barn och för deras föräldrar. Och det är dessa som förespråkar det här med Luciatåg på förskolor och i skolor.
Men.
Pratar man med familjer som inte hörs så mycket, familjer som inte skriker högst i debatten om luciatågets vara eller icke vara, så låter det helt annorlunda.
I många familjer är det just såna här tillställningar som är bland det jobbigaste och tuffaste på hela året.
Hos många barn är just dessa Luciatågen bara ett enda stort ångestpåslag. Från kvällen innan ända itill själva uppträdandet. Självklart Pga av olika anledningar.
Det är lätt att glömma att det som syns på utsidan bara är toppen av ett isberg. Det som händer under huden är det ingen som ser. Bara den som lever med den ångesten och dess anhöriga vet hur det känns.
Och det är de föräldrarna som sitter med ett dunkande mamma-och pappahjärta i publiken som vet hur det egna barnet har fått kämpa för att överhuvudtaget ha kommit till förskolan eller skolan den dagen eller kvällen. Det är de föräldrarna som har svettpärlor i pannan för de har förberett sitt barn så enormt att de just där och då kanske är helt slut. Det är de föräldrarna som så hett önskar att uppträdandet inte ska ge deras barn ärr för livet. Det är de föräldrarna som så gärna vill att barnet ska vara där för alla andra är ju där. Det är föräldrarna som vet att de får ta hand om ev rester av sitt barn när de kommer hem.
Barnet är det barn som kanske avskyr att klä ut sig. Barnet som kanske har fått på sig nåt som den inte alls känner sig bekväm i. Barnet som kanske kommer i sin pyjamas som ser ut som en tomte, för då är man ju inte utklädd iallafall. Det är barnet som känner en enorm stress när inte dagen ser ut som den brukar. Barnet som kanske inte kan föreställa sig hur hela den här situationen kommer att bli. Barnet som kanske avskyr stora folksamlingar och som eventuellt bröt ihop fullständigt innan det ens kom till förskolan eller skolan. Eller som bryter ihop precis när det kommer hem. Efter att ha hållit ihop sig så pass under uppträdandet.
Det är de barnen och dessa familjer som när barnen blir äldre och familjen blir klokare håller sig hemma från såna här mysiga tillställningar.
Kvarstår gör då frågan, för vems skull finns dessa luciatåg? Inte är det för att alla barn älskar det iallafall.
Och hur känns det för barnen som har föräldrar som kanske inte alls kan ta ledigt från sina jobb bara sådär för att kunna närvara en sån här dag? Barnen som får fika med fröken, vilket kan vara jättemysigt, men som ändå tittar på alla sina kompisar som fikar med sina föräldrar.
Tänker vi verkligen på alla barns bästa då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar