På en bänk i Ljungsbroskolan

Sitter på en bänk i en korridor i Ljungsbroskolan. Jag väntar på att få komma in i det stora konferensrummet för ett möte som är jobbrelaterat. På fötterna har jag blåa tossor för att skydda golvet från mina ytterskor då Ljungsbroskolan är en skofri skola.

Klockan är strax efter 08.00 en måndagsmorgon. Kylan har slagit till och det är ordentligt kallt där ute.
Jag sitter där.
Barnen, slash ungdomarna går förbi mig på vägen mot sina skåp som finns på andra sidan byggnaden.
De vet inte riktigt var de ska titta. De vet inte var de ska fästa sina osäkra blickar. De flackar. Deras axlar sjunker. Jag försöker att le mot dem. Vill säga att jag inte är farlig.

Lite senare. Några tjejer går förbi. De är för upptagna med sig själva eller med varandra för att ens lägga märke till mig som sitter där.

Så kommer det ett gäng killar. Kanske går i åttan. Eller nian. Jag åldersbestämmer de som snart 15. De viker inte undan med sina blickar. De tittar rakt på mig. Jag tittar tillbaka. De viskar och tittar en gång till.

Två tjejer, går nog i nian, går också förbi. De diskuterar vinterjackans vara eller inte vara.
"Nej, jag kan inte ha min vinterjacka, jag ser ut som en köttbulle i den!!!"
Hennes kompis svarar först lugnt:
"Klart du kan! Du ser inte tjockare ut än nån annan i sin vinterjacka."
"Nej, det går inte. Jag kan inte använda den!"
"SLUTA prata sådär", ryter plötsligt kompisen tillbaka.

Korridoren är tom.
Bara jag sitter kvar där på bänken.
Och på bara några minuter har jag återupplevt precis alla känslorna jag hade när jag gick på högstadiet, på Skolhagenskolan i Täby. Flashbacken är total. Den överrumplar mig fullständigt.

Utsattheten i korridoren. På flera olika sätt. Där de vuxna aldrig såg. Där de vuxna aldrig visade sig. För de satt alltid i personalrummet som stank kaffe.

Känslan av att ibland vara helt osynlig. Inte synas. Inte finnas.
Känslan av att inte vara tillräcklig. Att vara utanför. Riskera utanförskapet.
Osäkerheten. Viljan att vara nån som räknades.
Lyckan ändå att ha några riktiga vänner.
Känna med de som var ännu räddare. Se de som aldrig sträckte på sina axlar. Se de som gick omvägar. Vetskapen om att på toan satt det tjejer som inte vågade sig ut.
Rädslan när de tuffa och coola kom i närheten. Tänk om de skulle säga nåt? Tänk om de skulle göra nåt?
Minnet av att vara den som gick förbi de äldre som gick i nian när de satt stora och breda på golvet i korridoren med benen rakt ut mot mitten. Och det bara var att försöka hoppa över deras läskiga, långa ben. Beroende på vilket humör de var på, så höjde de ibland benen i samma ögonblick som jag gjorde själva hoppet och det enda alternativet då var att snubbla. Och ramla. Hemskt.
Och det här att vara rädd för att se ut som en köttbulle i sin vinterjacka. Självkänslan. Det ständiga arbetet med att våga vara mig själv.
Att hela tiden kämpa med att inuti känna att jag faktiskt dög. Att jag var ok.

Just det här går mina egna barn igenom precis nu. Fast på sina sätt. 

Tänk att på bara några minuter kunde 30 års känslor tillbaka.
I en korridor.
På en bänk i Ljungsbroskolan.