Lite sådär.....skitäckligt faktiskt.

Det finns ett museum här i Tallinn som jag har velat se hur länge som helst. Men ni vet, tiden går och det har liksom aldrig blivit av.

Förrän idag. Då tog jag mig i lilla kragen och åkte iväg. Helt på egen hand ville jag nu samla lite kulturpoäng.

Museet heter Paterei. Mer info här.


En byggnad nere vid vattnet, lite vid sidan om hamnen, som under åren 1840-1867 användes som Sea Fortress.
Och mellan 1920-2002 var det Tallinns fängelse. När det stängdes, endast 11 år sedan, lämnades det helt sonika bara där i all sin skit. Med madrasser som fångarna har blödit på. Operationsrummet med sina säkert obehagliga minnen. Skor som lämnats kvar. Cellen där många fångar miste livet genom hängning. De snuskiga duschrummen. Rummet som målades brunt så att inte blodstänket skulle synas så mycket när internerna sköts.

När jag väl hade hittat en p-plats till Lilla Vit så började jag leta efter en ingång. Såg skylten längst upp till vänster och tänkte att jag går väl in där då. Men det började att kännas skapligt kusligt redan där. 

När jag kom in genom den järngrinden så kom jag ikapp en skolklass med ungdomar i kanske 14 årsåldern. Bra, jag hänger efter dem, tänkte jag. Deras lärare smet in genom den lilla dörren till höger och jag förstod att hon köpte biljetter där inne. En dörr mitt i liksom ingenting och inga skyltar nånstans. 

När de var klara så äntrade även jag den lilla dörrgluggen. Där inne var det ett skitit gammalt handfat, litet bord med tillhörande liten stol. Flaskor i olika modechanger och mitt i allt detta satt en liten gumma. Men stans piggaste blå ögon jag sett. Bredvid henne stod en träbänk. Med tre olika små fat på. I varje fat låg det olika mynt. Jag förstod att här tar hon nog inte kort. Som tur var hade jag €2 i fickan och jag var hur välkommen som helst att kolla runt. Som vanligt pratade jag engelska och damen jag pratade med svarade på ryska. Hon var så glad och jag var så glad och som vanligt förstod vi varandra galant iallafall. Så märkligt.

"Spetsialist"? I vad? 

Jag ska erkänna att jag var väldigt tacksam för denna skolklass som kom samtidigt som jag. 

Den känslan som kröp sig på längs ryggraden var inte så skojsig, kände jag. 

Det var kallt därinne. Det var fuktigt så det dröp om väggarna,  det luktade gammal skit. Det var mörkt. Då var det faktiskt skönt att inte vara helt ensam. Även om vi råkade skrämma varandra lite då och då när nån klev ut från ett mörkt rum och den andra var på väg in.

Och bara vetskapen om att det har avrättats så många hundra människor i denna byggnad fick mig att rysa när jag gick omkring på de våta kala golven. Så mycket ondska, smärta, död och rädsla på ett och samma ställe gjorde att kroppen liksom gick in på nån slags "försvarsmode" utan att jag behövde anstränga mig.

Till exempel undrar man ju vad det var för "Spetsialist" bakom den där dörren?

Och varför fanns det en gynstol i operations rummet? Vad gjorde men med patienter/interner som låg där?

Kan ni tänka er doften som måste ha varit här inne?

De levde i celler med 16 sängplatser, men de var oftast över 30 i varje cell. Där täcken med allehanda fläckar på har lämnats kvar. 

Tur de hade havsutsikt i allafall.

KOmma ut från hängningsrummet till ett fik kändes.....märkligt.

I rummet uppe till höger i bild hängdes man. Golvet till fallgropen är kvar samt lite märken i taket efter krokarna.

När jag kom ut i värmen igen gick jag runt i området. Kom ner bakom fängelset. Och där lite random placerat kan man tycka, så låg det ett litet fik. Eller en liten bar. Med solstolar, sandstrand och bord.

Där satt det folk och drack öl och kaffe. 

Kändes konstigt mitt i allt detta.

 Nu är det iallafall fredag och jag och sönerna laddar för en hotelnatt. Kan bli lite sådär....mysigt faktiskt.

Så bort med all ondska i världen och ut och ge varandra kärlek istället. 

Kram kram!

Hemvändaren

Flyttfirma bokad.
En enkelbiljett till färjan bokad.

Utvandrarmorsan är på väg att bli Hemvändaren.

Under dessa år borta, samt även lite innan vi flyttade ut, så pratade jag med andra människor som varit i samma situation som vi är nu. Jag pratade med folk som också hade varit ute ett par år och sen flyttat hem igen.

Det är ju lätt att tro att det efter två år bara är att flytta hem. Till det man en gång lämnade. Trycka på play och bara fortsätta där man slutade.
Men jag har av alla dessa samtal med andra förstått att det är verkligen inte "bara att flytta hem".
Om det var tufft och jobbigt att flytta ut, så kan det vara minst lika tufft att flytta hem.

Människor har ändrats. Saker och ting har ändrats. Känslor och värderingar har förändrats.
Allt runtomkring är inte som det har varit.
Att hitta en ny plattform kan ta tid. Och det måste få ta tid. Den tid det behöver.
Både för vuxna och ungdomar.

Och om detta kan ju Hemvändaren kanske kunna skriva om.

My kind of Saturday

Idag har Swedish Chamber of Commerce i Tallinn spelat en fotbollsturnering mot åtta andra olika länders kamrar. Finska, danska, holländska, engelska, tyska, amerikanska, spanska och estniska.
Det betyder inte att alla som representerar varje handelskammare är från det landet. Det viktigaste är att företaget man represnterar är medlem i just den kammaren. Så i det svenska laget fanns  idag killar från Frankrike, Sverige, Ryssland och Estland.

När folk samlas för ett sånt här ändamål, att ha roligt tillsammans trivs jag. Jag tycker om stämningen. Jag gillar känslan bland lagen. Jag gillar det helt enkelt.

Den svenska flaggan mot en blå himmel i strålande solsken är nog bland det vackraste ändå.

I det här tältet hade alla kammare var sitt bord där bananer, vatten och russin låg utlagda på respektive bord.

Den engelska publiken gick hem som vinnare då United Kingdom vann alltihopa. Precis som de gjort alla fyra år som turneringen har funnits.

De holländska laget kom klart sist: Men var det roligaste laget att följa. De vann en match, mot Finland. Resten var förluster. Men de vann publikens hjärta alla kategorier. 

Calle blev lite av flaggansvarig.  

Rutinerad fotbolls fru hade med sig eget liggunderlag att kunna sitta på. För det blir ju en hel del väntan en sån här dag. Men det gör verkligen inte mig nåt. Jag är ganska duktig på att just vänta.

Med fem vinster, en oavgjord och en förlust kom den svenska kammaren på en hedrande tredje plats. Well done! Bäst placering under alla dessa fyra år. 

En tredjeplats och makens sju mål är värt att fira.

Och som om inte sex timmars fotboll under dagen var tillräckligt så sitter vi nu på kvälleskvisten och kollar på Champions League mellan Dortmund och Bayern på TV. 

Men jag gillar det.

#fotbollsnördfamilj

#bloggnördmamma

Hallå, var är ni??  Det ser tomt ut.

Fast det är klart. 

En liten vin-promenad med goa vänner hade inte suttit helt fel det heller en så himla fin kväll som denna.

Det viktigaste är att ha roligt

☺Idag har jag fönsterputsare hemma.

Ni ser den lilla stegen den ena av dem står på. Hoppas de har ett trollspö eller liknande till utsidan samt andra våningen. 

De har iallafall roligt på jobbet. För de skrattar nästan hela tiden.

Och det är ju det viktigaste.

Ok. 

Så löste dem de två små fönstrena iallafall.

Hoppas de här två killarna har nån sorts försäkring. 

Uppdatering: 

Nu ett par timmar senare hör jag dem fortfarande skratta. Det är ju hur kul som helst. 

Älskar när människor skrattar sådär hjärligt.

Check Point, Tallinn

Vilken folkfest det blev!

Denna lek är för vuxna människor som har så mycket pengar att de inte riktigt vet var de ska göra av dem. 

Som det kostar i runda slängar ca 400 000 kr bara för att få delta med en bil och två personer. De flesta har även en support-bil med personal med sig och det betalar de ytterligare ca 200 000 kr för. En del av dessa leksugna människor har en egen helikopter som "flyger tandborsten från stad till stad".

Rådhustorget mitt i stan var dagens check point.

Det började som en kul grej mellan grundaren och hans vänner för många år sedan. Han var lite sugen på en sk rullande fest. Rutten var då inte i förväg känd för deltagarna, men allt eftersom det har blivit större och större så är nu färdvägen känd redan innan. Allt för att sponsorer kan synas och höras.

Klart vi var där. 

Många kändisar och många med väldigt stora plånböcker är bland de som deltar. Men vem som helst får verkligen inte vara med. Du ska ha rätt bil och du ska känna rätt personer. Staben går igenom anmälningarna och väljer sedan ut 100-120 ekipage. 

År 2008 flög de bilarna från Las Vegas till Nordkorea och de rika av de rika kunde visst passera genom det landet utan bekymmer.

Therese och Eva

När allt kommer omkring så har det visst blivit ett välgörenhetsjippo och varje deltagare måste auktionera ut något som varit med på resan och sedan ge den summan till en välgörenhetsfond. Oftast säljer de bilen. Startordnigen bland de tävlande avgörs av vilka av dem som donerar mest pengar till välgöernhetsfonden.

Den som vinner är den som genomför resan på det mest spektakulära sättet.  Och det är staben med grundaren i sptetsen som väljer ut det team som har stuckit ut mest.

Tex för några år sedan då två killar startade det årets race med en gammal Ferrari värd 50 miljoner i New York. De kom bara halvvägs när deras bil gick sönder. De tog då en taxi till Dallas där de köpre en annan veteranbil, en AC Cobra värde 25 miljoner. De drog vidare mot Las Vegas men efter ett tag gick även den sönder. Då blev det en limousin till Vegas där de köpte en ny Ferrari för att ta sig den sista biten till Los Angeles då det årets mål var.

Ur den vita bilen där bakom, klev det ut en piffig kvinna  från förarsätet med sin lilla, men ack så piffiga handväska över axeln.  

Idag går deras vådliga färd vidare mot Riga. Där ska de vara senast vid midnatt. Sedan ska de via bla Warsawa och Wien nå målet i Monte Carlo på lördag.

Jag hörde rykten om att förarna inte riktigt gillade de dåliga vägarna i Ryssland som de har färdats på det sista dygnet. Tror inte att de blev särkilt så mycket lyckligare av vägarna i Estland heller. 

Ett litet tillägg så här på kvällskvisten. I Finkand är fortkörningsböterna bestämda av vad du har för inkomst. År 2011 fick en av deltagarna över 100 000 kr i böter och bilen beslagtagen. Oopsie!

Lärpengar, som min mamma skulle ha sagt. 

Källa: Brorsan

Det finns så mycket att fira

Denna lördag hade vi så himla mycket att fira!
Det var bröllopsdagar och födelsedagar, vänskapsrekord och hockey. Och dett så roligt att kunna fira.

Vi hade planerat dagen med sol i tanken, jag och maken, en helg med gäster och sådär. Men solen  kämpade inte så vidare värst utan envisades att gömma sig där bland molnen mest hela tiden. Som tur var gick det bra att valla Herr och Fru Wååk i Gamla Stan iallafall.

"Vad är det här för smygmotion?"

Vi började vallningen vid den långa trappan upp mot de berömda utsiktsplatserna uppe på Tompea Hill. Väl uppe såg vi tyvärr inget av utsikten pga all dimma, men vi hade iallafall fått röra på benen en aning och det kändes ju ganska så bra.

Sedan gick vi av en händelse genom "Historia-gången" där Estlands historia från istiden är inristad i markstenarna. 

Kosan styrdes liksom nästan automatiskt ner mot Rådhustorget och de härliga uteserveringarna där. 

Självklart  kan man här ta nåt lite lätt att äta och dricka om man vill. Till turistpriser alltså.  Vilket betyder att just där runt torget är det otroligt mycket dyrare än vad det är om man orkar ta sig till nån av sidogatorna och där priserna då har sjunkit avsevärt.

Men vi ville sätta oss där på torget. Känna av stämningen. Känna lite stadspuls. Kolla folk. Vi hittade ett bord och beställde in nåt lite lätt att dricka. Lunchen skulle vi inta nån annanstans, tänkte jag.  Eftersom vi hade så himla mycket att fira denna dag så kände vi att det var dags att börja. Väl vid bordet började vi således vår första  firning. Mina vänner hade nämligen bröllopsdag häromdagen. Så vi skålade för deras 21 år som gifta. Och tänk,  jag var med den fina lördagen, för 21 år sedan. Och nu satt vi här, på ett torg i Tallinn, 21 år senare. 

Vi vandrade vidare mot en av de mindre gatorna och jag visade dem en liten, pittoresk italiensk restaurang med namn In Vino Veritas. En fantastisk Carbonara senare drog vi oss hemåt. 

Vid fyra var vi hemma igen för att kolla lite hockey på tv. Sverige vann mot Finland och det firades förstås med små och naggande goda charktallrikar med allehanda korvar och skinkor. 

 Vi låtsades att solen sken mellan åskskurarna och vi mös med glada skratt och bra prat.

Efter middagen firade vi att jag och Ia har varit kompisar i 30 år i år. Fatta hur lång tid det är! ( Iallafall när man liksom bara är 28. Eller inte.) Vi var alltså nästan 12 år när vi började hänga och jag minns än idag hur jag smög uppför trappan hemma hos henne när jag hälsade på för första gången och hennes mormor var hemma. Jag har aldrig tidigare haft nån relation som varat så länge nånsin.  Mina föräldrar och brorsa räknas inte. 

Faktiskt en ganska så cool känsla när det finns nån som vet så mycket om en.

Grattis till oss.

Naturen visade sig från sin mest magiska sida just för oss just där och då.

Like a bridge over trouble water.

När vi kom hem sen igen så var det dags för dagens sista firande. Vi  skulle sjunga för maken. Han fyller år idag, men vi firade med sång och paket i gårkväll istället. Till hans stora förvåning.

Tiden gick enormt fort och det var lite för tyst här hemma när gästerna hade åkt.
Som tur var så lämnade de några skvallertidningar kvar och de har jag tröstläst under eftermiddagen.

Calle undrade just:

"Mamma, kan vi inte be dem komma en gång till?"

Vilket bord vill man sitta vid?

Idag klockan 14.30 stod jag och killarna vid ankommande på Tallinna Lennujaam. Det var många flyg som kom i denna veva och många anländare kom ut genom denna dörr. Mellan alla dessa okända resenärer såg jag hur mina två vänner närmade sig. Och jag hann precis se att de var de som skulle komma nästa gång dörren öppnade sig.

Så istället för en skylt med deras namn på så fick de se en kamera flash i ansiktet det första som hände när de kom ut.

Titt ut.

Och när man får en kameraflash i ansiktet så reagerar man helt enkelt på olika sätt.

I vilket fall som helst; 
Välkomna till Tallinn! 

Solen uppskattas av nästan alla

Efter att ha kört Calle till sin match och sett lite av den hamnade vi i solstolen hemma på tomten. Eller nån hamnade i solstolen och nån hamnade i skuggstolen, kan man säga.  

Till kvällen kom taxin och hämtade upp oss alla sex och vi intog Restaurang Controvento mitt i Gamla Stan. Lite italiensk mat stod på agendan. 

Och när vi satt där bland alla bord och alla andra gäster så är det ju så himla roligt att bara iaktta folk. 

Det blev så sjukt roligt.

 Både jag och Ia gick igång. Så mycket olika människor på ett och samma ställe. Så många att titta på.

När man väl börjar titta kan man inte låta bli att fortsätta. 

Till slut satt vi där och hade skapat oss olika historier om alla runtomkring oss. 

The Party table

Vid The Party Table satt till exempel de unga, vackra tjejerna. Uppklädda till tänderna och telefonerna i högsta hugg. Fnitter och glad stämning med en kväll ute som väntade på med okänt innehåll.

The Quite Table

Vid The Quite Table satt Herr och Fru som inte pratade med varandra under hela sin middag på tu man hand. Antingen känner de varandra utan och innan eller så har de helt enkelt inget att prata om. Skönt eller tragiskt. Vi visste inte vilket riktigt.

The Single Table

Vid The Single Table satt först den ensamma damen med både rödvin och vitt vin framför sig på bordet. Till det kom sen kaffet och en drink. När hon hade gett sig av låg hennes nycklar kvar på bordet och en av kyparna sprang efter i rasande fart. 

Sedan dök hon till höger upp. Helt ensam satt hon där vid bordet ett bra tag, med sitt glas röda. Hon såg så trött ut redan när hon satte sig så vi slog nästan vad om hur länge hon kunde hålla sig vaken.

The Drinking Table

Vid The Drinking Table satt ett gäng glada ryssar. I deras vinkylare på bordet stod det inte en flaska vitt vin. I deras kylare på bordet stod en hel flaska vodka som de hällde ur och fyllde sina snapsglas med i ganska så snabb fart. Till det hade de även rödvin samt drinkar på bordet. 

The Swedish Table

Vid The Swedish Table satt ett gäng svenskar som åt lagom mycket mat. Drack lagom mycket vin. Fnissade lagom högt men hade väldigt roligt.

Nu är klockan miss i nassen och The Party Table är nog i sitt esse för tillfället. 

The Drinking Table sitter nog fartfarande kvar.

The Single Table har nog somnat.

The Quite Table har nog gått hem och sover sen länge. Fortfarande utan ett ljud till varandra.

The Swedish Table var uppe lagom länge och säger nu God natt världen!

"Du är underbar"

Klockan åtta i morse skulle vi vara i skolan idag. Eller inte "vi". Utan en av mina söner hade ett möte bokat med en av sina lärare. Vi andra blir ju då påverkade av det och måste vara där allihopa så pass.

Klockan 09.00 så skulle skolan ha sin årliga "Fine Art Show" i gympasalen. Där alla elever som har haf tnåt med drama och art att göra under denna termin skulle få chans att visa upp sina kunskaper inför de föräldrar som väljer att närvara.

Timmen mellan åtta och nio hade jag planerat väl. Tog med en kaffe hemifrån och en bra bok. 

Satte mig skönt och började min väntan.

Men herregud, så himla långtråkigt  det blev. Då såg jag nåt fladdra i rutan bredvid mig där jag satt. 

Haha, det var min luggs skugga. 

Först då såg jag hur den spretade rakt upp mot taket. 

Den vägrade helt enkelt lägga sig ner. När Nina senare också kom till parkeringen var det bara att gå mot skolan med radarn uppfälld.

Programmet för showen.

Ett välkänt namn på den här sidan av programmet.

Calles franska grupp framförde en dikt av Victor Hugo. På franska såklart.

Annars utspelade sig detta samtal hemma hos oss igår mellan två boende på våran adress:

"Vad är det för konstiga saker som växer där ute på gräsmattan, mamma?

"Ehhh... blommor?"

Kanske för mycket stadsbarn.....jag vet inte.

Kom ihåg det!

Och från det ena till det andra så vill jag bara berätta hur evinnerligt tacksam och glad jag är över att ha så många fina vänner i  mitt liv. 

Denna gosiga bild fick jag idag av en av mina finaste. "Spegel" skrev jag lite käckt tillbaka. Otroligt fantasilöst, jag vet. Men med massor av kärlek. 

Och så vill jag samtidigt passa på att sprida detta budskap till er alla. Till alla er som finns i mitt liv och som gör just mitt liv så himla mysigt att leva. 

Tack för att ni finns! Ni är underbara. Var och en av er!

Det funkar.

I den här byggnaden har killarna gått i skolan de sista två läsåren. Det är inte världens bästa bild på deras skola, det medger jag.  Men jag ville med denna bild bara poängtera att hela skolgården är inhägnad med högt staket och att man måste gå igenom denna grind varje gång man ska in eller ut från skolan.

Och för att överhuvudtaget komma in genom grinden under skoltid måste man ringa på en ringklocka för grinden är alltid låst. En heltidsanställd vakt har full koll på vilka som får passera.

Eleverna är inte tillåtna att lämna skolgården om inte förälder eller annan godkänd vuxen kommer in och hämtar barnen. Elever från grade 10 och uppåt är så pass stora så de får faktiskt lämna skolgården utan tillåtelse.

Genom Shnelli Park just nedanför den höga platån Tompea, Gamla Stan, flyter denna lilla å. Idag under vår morgonpromenad tänkte jag försöka få med den häftiga dimman som just var ovanför vattenytan., på bilden. Gick sådär kan man säga.

Här är ett litet bevis på hur en liten butik kan se ut i Tallinn. Hantverk. Och hantverk återigen. Stickat och linne. 

Den obligatoriska fikan tog vi idag på "Matilda" i Gamla Stan. Ett av deras fönster vätter in mot en innergård. Det ser så himla mysigt ut där.  Jag kan se framför mig hur ungarna kryper omkring där inne bland kullerstenarna. Med sina leksaker över hela gården. Mammorna sitter på trappan och dricker te. 

En del av husens väggar är alltså en del av Medeltidsmuren.

Och hur skönt satt vi inte här inne? 

Värsta, största kaffelattekoppen framför mig. En nygräddad, varm, härligt doftande knaelbulle på fatet.

Ett gott samtal med en god vän. 

Jo, det funkar.