Morgonens chock!

IJag körde killarna till skolan som vanligt. Vi hade förresten en väldigt rolig stund i bilen på vägen dit. Härligt när killarna börjar bli stora och vi kan prata och skoja om andra saker än vad vi skrattade åt när de var yngre.
Killarna hoppade av utanför skolan och jag vände hemåt igen med Lilla Vit.

Jag hade kört förbi Hipodrome, en gammal galoppbana här i stan. Jag ringde min vän Therese för att höra vad hennes planer inför denna underbara fredag var.

Plötsligt såg jag hur bilen framför försökte väja för nåt. Vilket iofs inte alls är så himla konstigt i Tallinn nu för tiden. För vägarna är i uruselt skick överallt och att vi bilister kör lite vingligt är helt helt i sin ordning för att försöka klara bilen från alla stora hål.
Så att bilen 100 meter framför mig väjde reagerade jag inte särskilt på, utan konstaterade mest att "där får jag se upp för ett hål".  Efter några hundradelar och jag hade närmat mig med Lilla Vit så såg jag att det inte alls var ett stort hål som bilen hade väjt för.

Bilen hade saktat in och jag kom snart strax bakom. Under bilen virvlade det runt nåt stort brunt som från min bil såg ut som en stor kartongbit. Den snurrade runt och jag såg hur "biten" hade passerat bilens första hjulpar.

"Asså!! Hjälp!!", skrek jag i telefonen till Therese. Sedan bara andades jag.
"Fan, Therese, det är en katt! Jag måste lägga på!"

Nu stod min bil helt stilla i mittenfilen. På med varningsblinkers.
 Mina ögon blev vittne till när denna stackars lilla bruna, vackra katt gjorde allt is in makt för att överleva. Katten försökte resa sig på alla fyra. Men det gick inte, den bara ramlade igen. Nåt av benen måste ha varit av. HJärnskakning defenitivt. När denna lilla varelse ramlade för miljonte gången så rullade den in under bilen igen. Bilen hade alltså katten under sig igen. Och föraren började köra!
Istället för att stänga av motorn och gå ut ur bilen valde alltså chauffören att fortsätta köra. Jag bara satt med händerna över huvudet och jag kände hur all färg i hela ansiktet helt enkelt försvann, samtidigt som jag hörde mina egna snabba andetag. För första gången i  mitt liv bevittnade jag nu en ren livskamp.
I filen till höger om mig stannade en till bil. Bakom stannande ytterligare en bil. Bakom den stannade en stro buss.

Allt detta hände under ett par snabba sekunder, men det kändes som en hel evighet. Katten rullade runt, försökte resa sig. Ramlade, rullade, studsade tillbaka in under bilen. Studsade ut precis framför mig. Sedan hade bilen försvunnit. Och frågar ni mig vilken bil det var, vilket märke, så har jag ingen aning. Kan inte ens gissa vilekn färg den hade. Jag såg bara denna katt i sin egen dödsångest.

Herren i bilen bredvid mig hade av nån anledning handskar i bilen, vilket var lite konstigt hann jag tänka, när det var nu för tiden är så himla varmt. Han satte iallafall på sig dessa vita handskar och klev ut ur sin bil.
Gick fram till individen på vägen som låg och sprattlade framför mig.
Han tog upp den försiktigt i sina starka armar. Jag kunde köra åt sidan. Jag försökte få ögonkontakt med mannen. Men han ägnade inte mig en enda blick. Han hade bara ögon för katten.

Sedan la han katten på vägkanten.
Den hade slutat sprattla. Antingen av ren chock och att den nu kände att den kunde slappna av. Eller så hade livet runnit ifrån honom.

Mannen lämnade den där och gick tillbaka sin bil.

Vad sjutton skulle jag göra nu?

Jag valde att åka därifrån. Med tankaran malande i huvudet.
Vem skulle jag ha ringt? Skulle jag ha ringt nån överhuvudtaget?
Vad gäller i det här landet?
Jag ringde maken som befann sig i Riga på möte. Som om han skulle kunna hjälpa mig. Eller hjälpa katten. Han svarade inte ens.

Finns det nu en familj nånstans som väntar på sin familjemedlem?
Om nu hjärtat fortfarande slog på den lille krabaten, hur länge behövde/behöver den lida?

Jag hoppas mannen ringde någon.

Nu sitter jag i soffan och tröstäter kakor.