Det finns så mycket att fira

Denna lördag hade vi så himla mycket att fira!
Det var bröllopsdagar och födelsedagar, vänskapsrekord och hockey. Och dett så roligt att kunna fira.

Vi hade planerat dagen med sol i tanken, jag och maken, en helg med gäster och sådär. Men solen  kämpade inte så vidare värst utan envisades att gömma sig där bland molnen mest hela tiden. Som tur var gick det bra att valla Herr och Fru Wååk i Gamla Stan iallafall.

"Vad är det här för smygmotion?"

Vi började vallningen vid den långa trappan upp mot de berömda utsiktsplatserna uppe på Tompea Hill. Väl uppe såg vi tyvärr inget av utsikten pga all dimma, men vi hade iallafall fått röra på benen en aning och det kändes ju ganska så bra.

Sedan gick vi av en händelse genom "Historia-gången" där Estlands historia från istiden är inristad i markstenarna. 

Kosan styrdes liksom nästan automatiskt ner mot Rådhustorget och de härliga uteserveringarna där. 

Självklart  kan man här ta nåt lite lätt att äta och dricka om man vill. Till turistpriser alltså.  Vilket betyder att just där runt torget är det otroligt mycket dyrare än vad det är om man orkar ta sig till nån av sidogatorna och där priserna då har sjunkit avsevärt.

Men vi ville sätta oss där på torget. Känna av stämningen. Känna lite stadspuls. Kolla folk. Vi hittade ett bord och beställde in nåt lite lätt att dricka. Lunchen skulle vi inta nån annanstans, tänkte jag.  Eftersom vi hade så himla mycket att fira denna dag så kände vi att det var dags att börja. Väl vid bordet började vi således vår första  firning. Mina vänner hade nämligen bröllopsdag häromdagen. Så vi skålade för deras 21 år som gifta. Och tänk,  jag var med den fina lördagen, för 21 år sedan. Och nu satt vi här, på ett torg i Tallinn, 21 år senare. 

Vi vandrade vidare mot en av de mindre gatorna och jag visade dem en liten, pittoresk italiensk restaurang med namn In Vino Veritas. En fantastisk Carbonara senare drog vi oss hemåt. 

Vid fyra var vi hemma igen för att kolla lite hockey på tv. Sverige vann mot Finland och det firades förstås med små och naggande goda charktallrikar med allehanda korvar och skinkor. 

 Vi låtsades att solen sken mellan åskskurarna och vi mös med glada skratt och bra prat.

Efter middagen firade vi att jag och Ia har varit kompisar i 30 år i år. Fatta hur lång tid det är! ( Iallafall när man liksom bara är 28. Eller inte.) Vi var alltså nästan 12 år när vi började hänga och jag minns än idag hur jag smög uppför trappan hemma hos henne när jag hälsade på för första gången och hennes mormor var hemma. Jag har aldrig tidigare haft nån relation som varat så länge nånsin.  Mina föräldrar och brorsa räknas inte. 

Faktiskt en ganska så cool känsla när det finns nån som vet så mycket om en.

Grattis till oss.

Naturen visade sig från sin mest magiska sida just för oss just där och då.

Like a bridge over trouble water.

När vi kom hem sen igen så var det dags för dagens sista firande. Vi  skulle sjunga för maken. Han fyller år idag, men vi firade med sång och paket i gårkväll istället. Till hans stora förvåning.

Tiden gick enormt fort och det var lite för tyst här hemma när gästerna hade åkt.
Som tur var så lämnade de några skvallertidningar kvar och de har jag tröstläst under eftermiddagen.

Calle undrade just:

"Mamma, kan vi inte be dem komma en gång till?"