Änglar finns

Vissa kvällar får man klappa sig själv på axeln lite, lite extra.
Ikväll är en sån kväll.

Och en sån kväll kommer man hem och hittar ett litet vadderat brev med sitt namn på i postlådan.

Ibland bara vet änglarna. 

Lidingöloppet

Det här att frivilligt utsätta sin egen kropp för ett löparpass på 30 km är min värld alldeles, alldeles galet. Det kan ju inte vara klokt nånstans. 

Men jag är glad över att Adde och Malin bestämde sig för att göra just detta. För annars hade jag med all säkerhet kanske aldrig fått uppleva den här enorma organisationen som detta event innebär. Världens största terränglopp. Om de här två tokarna inte hade bestämt sig där för några månader sen, så hade jag nog som sagt inte fått vara med om det här. Som publik vill jag poängtera. Som löpare kommer det aldrig att hända. Så att säga. 

På väg klockan 07.00 i morse. 

Mot Stockholm och Lidingö. Tagga.

Efter uthämtning av diverse nummerlappar och lite strosande i alla möjliga stånd så var det väldigt dags för intag av mat. 

Sånt är viktigt. Att få i sig rätt näring på rätt tidpunkt. 

Som publik är alltid kartan över det hela en perfekt tillgång. Så man kan bestämma var man kan stå och kolla in när löparnas kroppar får slita. Och inte bara deras kroppar förresten. Precis lika mycket psyke får slita.  Att göra en sån här grej skulle man aldrig klara av om hjärnans tanke hela tiden skrek: Lägg av nu! Sluta spring! Det gör ont! 

För att göra en sån här grej behöver psyket bara pumpa ut: Kör bara! Spring! Spring hela tiden! Känn inte efter! Fortsätt! Du kan! 

Här skiljer sig min och sonens hjärnor. Så kan man säga. 

Av 45000 löpare var det en och annan som behövde utföra en sk säkerhetskiss samt en eventuell nervöskiss innan. Har aldrig sett så många bajamajor på rad nånstans förut. Och inte så långa köer heller.

Strax innan start! 

Här sa vi hej då till varandra och de båda löparna intog sin startgrupp. 

Publiken var väldigt redo! 

Längst bort till vänster i bild stod de i startgrupp 6. 

13.20 smällde pistolen och hela högen sprang iväg. 

Vi tog våra cyklar och hurtade iväg till vårt första tittar-ställe. Det var efter ca 6-7 km. Då hörde vi hur Adde skrek: Det gör ont som fan! 

Ok. Och vi hade ingen aning om var det gjorde ont. För han var borta på ett ögonblink. 

Vi spurtade på genom hela Lidingö och missade dem vid en mil passeringen med bara några minuter. Attans. 

Vi vände och tog sikte  vid 20 km istället. 

Och killen fortsätter! Här är det "bara" en mil kvar. KÄMPA!! 

Här ligger startgrupp 8's alla klädpåsarpåsar på raka fina led. De har blivit uppkörda till målgärdet från starten. 

Vilket jobb för funktionärerna. 

Och så här då!

Knappa tre timmar efter starten kommer hon. I full kareta på upploppet. Efter 30 km löpning tog hon sig både tid och ork att höja armarna i skyn när hon hörde oss skrika: HEJA MALLA!! 

Och här kommer nästa! Med framförallt en ljumske som hade gjort ont vid varje lyft av högerbenet sen 5 km. 

Han hörde endast sin fars röst uppe från läktaren. "Den har jag lärt mig att höra från fotbollen!" 

Asså de här två! 

Jag blir tårögd i hela min kropp. Vilket slit. Vilket kämpa. Vilken prestation. De har båda två trotsat alla sina smärtor och båda två har på sitt eget sätt övervunnit otaliga svårigheter för att efter 30 km helt galen löpning kunna stå här i målfållan med fantastiska tider och en smula otroligt sargade kroppar. ( Att börja tala om att vi hade lite ont i fötterna och i våra ryggar kändes inte riktigt lägligt just då ). 

Jag är så sjukt imponerad. Jag är så underbart stolt över de här två. 

Och när jag vet alla förberedelser inför att kunna genomföra det här. När jag vet hur sonen har fått slita hårt bara för att överhuvudtaget kunna ställa sig i startfållan. Då blir det här ännu större. 

De gjorde det! 

Tillsammans! 

Tiden

Plötsligt är den här.
Tiden. Min egna tid. Tid som bara är min egen.
Tiden som jag kan göra egentligen vad jag vill på.
Egentid.

Världens finaste söner har blivit stora.
I mångt och mycket kan de nuförtiden klara sig ganska så mycket själva.
Det är nu det är dags att på ett eller annat sätt skörda det som vi har försökt att så under 18 års tid.
Tiden har kommit då de liksom börjar att lämna. Självständighet.
De börjar bli redo.
Att ta över världen.
Världen står redo för dem.

Min roll är fortfarande oerhört viktig. Men den är inte längre så framträdande. Jag finns lite mer i bakgrunden. För att ta emot när det behövs. För att stötta när det behövs. För att vägleda när det behövs. Som tonårsförälder får man finnas på ett helt annat sätt.
De vet det. Och jag har börjat förstå det. 

Tiden har gått så otroligt fort.
Men ändå. 18 år.
Det känns som i förrgår Adde såg dagens ljus. Och att det var igår Calle tog sitt första andetag.

Tiden när de var små kändes så oändligt lång just då. En hel evighet.
Nu. När 18 år har passerat som ett enda ögonblick, är jag så enormt tacksam över just den tiden. Tillsammans. Jag känner en enorm tacksamhet över tiden jag har kunnat tillbringa med mina favvokillar.

Alla dessa år. Alla dessa skratt. Alla roliga samtal. Alla finurliga tankar. Allt vi har gått igenom ihop. Tacksamhet.  Jag är till och med tacksam över alla tårar som har runnit nerför mina kinder och även de som har runnit nerför deras små gulliga kinder. Många stunder har varit riktigt tråkiga och väldigt tuffa. Men vi har gått igenom det också. Tillsammans.
De har fått  vara med och gjort vardagliga saker med mig, för det har jag ansett varit viktigt för det är sånt som ingår i livet, såsom att följa med mig till läkaren. De har varit med mig på banken. De har varit med i affären. De har fått hjälpa till när jag har städat. De har varit med mig när jag legat hemma och inte orkat nåt annat än just bara ligga i sängen. De har skrattat åt mig. De har skrattat med mig. De har skrikit åt mig. Jag har skrikit åt dem. De har skakat på huvudet åt mig.
Vi har kramats. Vi har kliat varandra på ryggen. Vi har sagt förlåt till varandra. Vi har upplevt så himla mycket tillsammans.
Och vi älskar att fika på kvällen.

18 år har gått fort.
Det som kändes oändligt långt bort då -  är verklighet idag.
Nu börjar de bli redo.
Helt fantastiskt egentligen.
Stoltheten som mamma. 

Som småbarns förälder är det väldigt tufft emellanåt. Jag vet det. Men med 18 år i bagaget vill jag ändå poängtera nånstans. Ta vara på den tiden. Den kommer inte tillbaka.
Ta vara på tiden att umgås med dina barn. Prata med dem, var med dem. Finns där för dem. Finns där med dem.  Ligg på sängkanten på kvällen och prata. Och framförallt lyssna. De har underbara historier att berätta. Om du lyssnar. Engagera dig i det som ditt barn tycker är roligt. Även om du ev inte anser det särskilt kul till en början, så kommer den. Glädjen över att se hur lycklig ditt barn är för att just du finns där. Ät frukost tillsammans. Gör läxorna tillsammans. Skratta ihop med ditt barn. Just skratta när man gör läxor tillhör kanske inte det vanliga iofs, men skratta andra tidpunkter. Mycket och ofta. Ta vara på den faktiskt väldigt korta tiden de vill umgås med dig. Det finns egentligen inget viktigare än att ta den tiden på allvar. Och de kommer att lära dig massor av hur livet funkar under tiden. 

Din egentid kommer fortare än du bara anar.

16 år!

21.17 för 16 år sedan föddes du!

Killen med en glimt i ögat som är få förunnat. 

Stort grattis på din födelsedag älskade barn. 

Och det är inte alla som får ynnesten att kunna fira en serieseger i sitt liv. Du fick göra det i kväll. Efter vinsten mot hjulsbro kunde du o laget fira trots att ni har en match kvar att spela. 

Så ett dubbelgrattis till dig idag! 

Åren går

Tre myndiga och tre körkort under samma tak!

Äldste sonen har fyllt 18 år och inom några dagar hade han även tagit körkort.
Plötsligt tar han kommandot när vi sitter i soffan och säger:
"Mamma, ska du med till gymmet i morgon så går bilen klockan 09.30"

Jösses.

Ombytta roller.
Vad konstigt det blev.

Grattis älskade unge!

Vilken tid det tar att vattna fyra blommor

På väg ut till brevlådan för att hämta in posten såg jag att mina blomstrande pelargoner nog behövde lite vatten.
Med breven och all reklam gick jag förbi blommorna igen och konstaterade att jo, så var nog fallet.

Jag kom in hallen med ena handen full från brevlådan. Med min lediga hand plockade jag bort två par skor som jag höll på att snubbla över på min väg in. Fortsatte min väg in och såg hur en hög med smutskläder låg precis vid översta trappsteget i väntan på att nån skulle ta dessa med sig ner i tvättstugan.
Jag la ner all post på diskbänken, vände och tog med mig tvätten nerför trappan. På vägen ner plockade jag upp en handduk som låg på en av trappstegen, säkert på väg till tvättstugan den med.

På golvet nedanför trappan stod en verktygslåda.
Den tog jag i handen tillsammans med all smutstvätt för att ställa den i förrådet som ligger bredvid tvättstugan. I tvättstugan släppte jag allt det smutsiga. Bar in verktygslådan i förrådet där det stod några tomma kartonger. Plattade till dem och tog med dem ut ur förrådet.
Gick in tvättstugan igen. Vek tvätten som hade torkat på ställningen. La in en ny tvätt i maskinen. Tog med mig ren tvätt och de platta kartongerna uppför trappan igen.
Släppte karotngerna vid dörren. Plockade med mig av kläderna som hängde på trappräcket. La in tvätten i min garderob i sovrummet och hängde upp kläderna från räcket på krokar bakom dörren.  Såg att sängen inte var bäddad från i morse då både maken och jag drog hemifrån redan innan 06.00. Bäddade sängarna.
Hittade mer smutstvätt.
La dessa vid översta trappsteget vid trappan. Gick in i köket. Sorterade posten som låg på bänken. Plockade undan disken från diskstället.
Torkade av diskbänken. Torkade samtidigt av bordet från smulor av i morse. Plockade undan papper som låg där. Tog bort en tillbringare med vatten som även stod på bordet.
Tog med tillbringaren ut i hallen där jag plockade upp kartongerna.
Gick ut i garaget med kartongerna och stängde sen garageporten. Fortsatte med tillbringaren och gav blommorna vatten.

Maken ringde och undrade vad jag gjorde.

"Äsch inte så mycket. Vattnar blommorna bara!"

Från en dam till en annan dam

Stod på Ica Maxi och valde bland massor av olika Bubbelvatten. 

Plötsligt trängde sig en i mina ögon, en dam mellan mig och hyllan. 

Medan hon trängde sig och hade näsan mot flaskorna sa hon högt:

"Nej, det får bli Hemköp istället. Ica har visst inte mitt källvatten utan kolsyra!"

Då såg jag att precis framför henne på hyllan stod just såna flaskor. Utan kolsyra. 

Jag pekade och visade henne att de fanns på hyllan. 

När hon gladeligen hade plockat med sig några Av sina favvoflaskor så gick hon mot sin gubbe som stod o väntade vid hörnet. 

Han frågade henne:

"Hittade du vad du ville ha till slut?"

Hon svarade:

"Nej. Det var inte jag som hittade dem. Det var en dam som visade var de stod!"

Sådärja! 

Från tjej till kvinna. Från kvinna till dam gick på en hundradel kan man säga. 

När hjärna och hjärta samarbetar

Vetskapen om att det är du själv som är ansvarig för ditt eget liv är så häftig. Och ansvaret så stort.

Det är inte alltid som hjärta och hjärna kommer till samma slutsats exakt samtidigt.
 Men när hjärta och hjärna tillsammans samspelar genuint och samstämmigt och varje andetag känns som om det flödar fritt utan nåt som står i vägen. Då vill man liksom bara fortsätta att vara där. I det positiva flödet. 

När hjärta och hjärna är tydliga med varandra och  lyssnar aktivt på vad den ena säger. Och sedan väntar in varandras val och beslut. 

När hjärta och hjärna håller ihop. 

Det är livskvalité. 

Att våga vara ärlig med sig själv. Att våga vara tydlig med sig själv. Att våga möta det som sitter där nånstans i hjärteroten och gnager. Det som eventuellt riskerar att göra lite ont om jag petar på det. Och det får göra ont. Det är inte farligt. Det är inte farligt att det gör ont. För när man har vågat möta det onda och vågat se det i vitögat, och vågat ta nya läskiga beslut, så kommer man ut på andra sidan så enormt mycket starkare. Så mycket ärligare mot sig själv. Och i exakt samma andetag som man är ärlig mot sig själv har man även gett sin omgivning en ärlig chans att kunna förstå.
Det är den svåra vägen. 

Den lättaste vägen är annars att skylla på andra när livet känns en smula tufft och oövervinnerligt emellanåt. Att lägga över ansvaret på nån annan för att man inte är ärlig mot sig själv och inte riktigt trivs med sitt eget liv, är att nånstans abdikera från sitt eget ansvar. 

Och med avsägandet av sitt eget ansvar följer sen känslan av att inte kunna påverka det som händer runtomkring en som ett brev på posten. Utan det är alla andras fel att det blev osm det blev.

Vilket är alldeles, alldeles galet. 

Det är inte alls alltid alla andras fel. Visst kan människor i min närhet både göra och säga saker som inte faller mig på läppen precis. Självklart händer det grejer runtomkring osm inte är mitt ansvar.
Men.
Börja med att våga se mitt eget bidrag till det som just nu händer i mig. Vilka beslut och val har jag tagit för att vara där jag står idag?

 Det är alltid mitt ansvar hur jag själv agerar.
Och hur jag än gör och vad jag än säger så får det alltid konsekvenser. Bra eller dåliga.

Vi är alla nästan skyldiga oss själva att lyssna på vad hjärna och hjärta försöker säga till oss. 

Lyssna. 

Känn. 

Vad vill jag. 

Agera. 

Att ta ansvar för mitt eget liv är bland det viktigaste jag kan göra för mig själv. 

Det är inte en Walk in the park. Alls. Nånsin.  Livet tar oss runt på en resa som vi lär oss nya saker på varje dag. Om man vill lära sig. 

Och när hjärna och hjärta tror sig ha hittat varandra är det bara ren och skär harmoni då?? 

Nej. Inte alls. Verkligen inte. Men med en gnutta medvetenhet blir det bra mycket enklare att hantera olika situationer som dyker upp under livets gång.  Och med vetskapen om att jag har vågat vara ärlig mot och med mig själv så känns det bra mycket lättare att andas och då infinner sig strax det där sköna flowet. Som gör att man bara vill fortsätta. 

#vigörvadvikan

Flyktingkatastrofen är monumental.

Världen har inte skådat något värre sen andra världskriget. 

Och jag ryser. 

Våra underbara två söner hade turen att födas av mig och deras pappa här i demokratiska Sverige. Precis samma tur som vi hade när vi föddes. I landet där barnen har fri sjukvård och tandvård. I landet där alla barn oavsett om de är pojkar eller flickor har rätt att gå i skolan och lära sig att skriva, läsa och räkna.
De har fötts i landet där de har lärt sig att de har rätt att våga uttrycka sina egna åsikter.

Våra barn föddes i landet där de aldrig behöver somna oroliga över skottlossning utanför deras sovrumsfönster. Våra barn behöver aldrig vakna oroliga med rädslan över att någon i deras närhet kan bli dödad vilken minut som helst.
Våra barn behöver aldrig vänja sig vid ljudet av kriget. Våra barn behöver aldrig vänja sig vid synen av dödade och skadade människor runt omkring dem.
Våra barn behöver aldrig känna oro över att bli hemlösa på grund av risken att deras hus kan bli sönderbombat när osm helst.
Jag och min man kommer  aldrig behöva ta det hemska beslutet att fly för våra egna och våra barns liv.

Tänk om.

Tänk om det var vi.
Tänk om det var vi som inte hade tur när det bestämdes var vi skulle födas här i världen.
Tänk om det var vi som plötsligt kände skotten vina över våra huvuden. Tänk om det var våra barn som såg nära och kära bli sönderskjutna precis utanför ytterdörren. Tänk om det var våra barn som vande sig vid att se soldater marschera ute på gatan och sen göra vad som faller de in i med risken att vara den som står i vägen för deras lust och maktbegär.

Tänk om det var vi som var tvungna att ta beslutet att ta våra barn ut på en liten gummiflotte på ett djupt, böljande jäkla hav mot en okänd och farlig framtid, med känslan av att kanske aldrig mera se land samtidigt som vi krampaktigt håller våra barn i famnen med rädsla för att deras små händer ska glida oss ur greppet. Tänk om det var vi som var tvungna att det hemska beslutet bara för att alternativet att vara kvar i vårt hemland skulle vara ännu värre.


Jag ryser.
Jag blöder inombords.
Jag vill hjälpa.

Jag har swishat pengar till Ulrika Schreil. En av de privata aktörerna som har startat kampanjen #vigörvadvikan och som på ett dygn redan har fått in flera miljoner.
Och de miljonerna behövs.  Till mat, till filtar, till blöjor, till  tält, till sprutor, till så oändligt mycket.
Alla kan vi göra lite.  Läs om deras initiativ här

Jag tänker göra det i morgon också.

Det finns även andra hjälporganisationer. 

#vigörvadvikan

Swisha du med till nummer 0702-093303, Ulrika Schreil 

Hej då båten! Ses nästa år.

Var sak har sin tid.
Ikväll har vi tagit upp båten.
Vi har plockat undan på stugans altan.
Och med det känns det som om sommaren officiellt är slut.

Det här ser så…..himla tråkigt ut.
Älskar mer en så kallad "levande altan".
Med möbler, dynor, slängda handdukar lite överallt, solkrämer på bordet, ett uppfällt parasoll, badkläder hängda på tork, droppande fiskespön, prunkande blommor och hela familjen samlad.

Det känns lite roligare att plocka fram, än att plocka bort.

Och ver ni vad vi såg i somras medan vi byggde som allra mest?

Att under grannens altan nere vid vattnet så bor det en hel minkfamilj. Med en mamma, en pappa och en flera stycken ungar. De tittade ut genom det här hålet och kollade läget innan de smet ut på sina turer. 

Soffan!

Vissa kvällar är skönare än andra att bara få ligga en stund på soffan. 

Och herregud vad skönt jag ligger just nu!