Tiden

Plötsligt är den här.
Tiden. Min egna tid. Tid som bara är min egen.
Tiden som jag kan göra egentligen vad jag vill på.
Egentid.

Världens finaste söner har blivit stora.
I mångt och mycket kan de nuförtiden klara sig ganska så mycket själva.
Det är nu det är dags att på ett eller annat sätt skörda det som vi har försökt att så under 18 års tid.
Tiden har kommit då de liksom börjar att lämna. Självständighet.
De börjar bli redo.
Att ta över världen.
Världen står redo för dem.

Min roll är fortfarande oerhört viktig. Men den är inte längre så framträdande. Jag finns lite mer i bakgrunden. För att ta emot när det behövs. För att stötta när det behövs. För att vägleda när det behövs. Som tonårsförälder får man finnas på ett helt annat sätt.
De vet det. Och jag har börjat förstå det. 

Tiden har gått så otroligt fort.
Men ändå. 18 år.
Det känns som i förrgår Adde såg dagens ljus. Och att det var igår Calle tog sitt första andetag.

Tiden när de var små kändes så oändligt lång just då. En hel evighet.
Nu. När 18 år har passerat som ett enda ögonblick, är jag så enormt tacksam över just den tiden. Tillsammans. Jag känner en enorm tacksamhet över tiden jag har kunnat tillbringa med mina favvokillar.

Alla dessa år. Alla dessa skratt. Alla roliga samtal. Alla finurliga tankar. Allt vi har gått igenom ihop. Tacksamhet.  Jag är till och med tacksam över alla tårar som har runnit nerför mina kinder och även de som har runnit nerför deras små gulliga kinder. Många stunder har varit riktigt tråkiga och väldigt tuffa. Men vi har gått igenom det också. Tillsammans.
De har fått  vara med och gjort vardagliga saker med mig, för det har jag ansett varit viktigt för det är sånt som ingår i livet, såsom att följa med mig till läkaren. De har varit med mig på banken. De har varit med i affären. De har fått hjälpa till när jag har städat. De har varit med mig när jag legat hemma och inte orkat nåt annat än just bara ligga i sängen. De har skrattat åt mig. De har skrattat med mig. De har skrikit åt mig. Jag har skrikit åt dem. De har skakat på huvudet åt mig.
Vi har kramats. Vi har kliat varandra på ryggen. Vi har sagt förlåt till varandra. Vi har upplevt så himla mycket tillsammans.
Och vi älskar att fika på kvällen.

18 år har gått fort.
Det som kändes oändligt långt bort då -  är verklighet idag.
Nu börjar de bli redo.
Helt fantastiskt egentligen.
Stoltheten som mamma. 

Som småbarns förälder är det väldigt tufft emellanåt. Jag vet det. Men med 18 år i bagaget vill jag ändå poängtera nånstans. Ta vara på den tiden. Den kommer inte tillbaka.
Ta vara på tiden att umgås med dina barn. Prata med dem, var med dem. Finns där för dem. Finns där med dem.  Ligg på sängkanten på kvällen och prata. Och framförallt lyssna. De har underbara historier att berätta. Om du lyssnar. Engagera dig i det som ditt barn tycker är roligt. Även om du ev inte anser det särskilt kul till en början, så kommer den. Glädjen över att se hur lycklig ditt barn är för att just du finns där. Ät frukost tillsammans. Gör läxorna tillsammans. Skratta ihop med ditt barn. Just skratta när man gör läxor tillhör kanske inte det vanliga iofs, men skratta andra tidpunkter. Mycket och ofta. Ta vara på den faktiskt väldigt korta tiden de vill umgås med dig. Det finns egentligen inget viktigare än att ta den tiden på allvar. Och de kommer att lära dig massor av hur livet funkar under tiden. 

Din egentid kommer fortare än du bara anar.