När hjärna och hjärta samarbetar

Vetskapen om att det är du själv som är ansvarig för ditt eget liv är så häftig. Och ansvaret så stort.

Det är inte alltid som hjärta och hjärna kommer till samma slutsats exakt samtidigt.
 Men när hjärta och hjärna tillsammans samspelar genuint och samstämmigt och varje andetag känns som om det flödar fritt utan nåt som står i vägen. Då vill man liksom bara fortsätta att vara där. I det positiva flödet. 

När hjärta och hjärna är tydliga med varandra och  lyssnar aktivt på vad den ena säger. Och sedan väntar in varandras val och beslut. 

När hjärta och hjärna håller ihop. 

Det är livskvalité. 

Att våga vara ärlig med sig själv. Att våga vara tydlig med sig själv. Att våga möta det som sitter där nånstans i hjärteroten och gnager. Det som eventuellt riskerar att göra lite ont om jag petar på det. Och det får göra ont. Det är inte farligt. Det är inte farligt att det gör ont. För när man har vågat möta det onda och vågat se det i vitögat, och vågat ta nya läskiga beslut, så kommer man ut på andra sidan så enormt mycket starkare. Så mycket ärligare mot sig själv. Och i exakt samma andetag som man är ärlig mot sig själv har man även gett sin omgivning en ärlig chans att kunna förstå.
Det är den svåra vägen. 

Den lättaste vägen är annars att skylla på andra när livet känns en smula tufft och oövervinnerligt emellanåt. Att lägga över ansvaret på nån annan för att man inte är ärlig mot sig själv och inte riktigt trivs med sitt eget liv, är att nånstans abdikera från sitt eget ansvar. 

Och med avsägandet av sitt eget ansvar följer sen känslan av att inte kunna påverka det som händer runtomkring en som ett brev på posten. Utan det är alla andras fel att det blev osm det blev.

Vilket är alldeles, alldeles galet. 

Det är inte alls alltid alla andras fel. Visst kan människor i min närhet både göra och säga saker som inte faller mig på läppen precis. Självklart händer det grejer runtomkring osm inte är mitt ansvar.
Men.
Börja med att våga se mitt eget bidrag till det som just nu händer i mig. Vilka beslut och val har jag tagit för att vara där jag står idag?

 Det är alltid mitt ansvar hur jag själv agerar.
Och hur jag än gör och vad jag än säger så får det alltid konsekvenser. Bra eller dåliga.

Vi är alla nästan skyldiga oss själva att lyssna på vad hjärna och hjärta försöker säga till oss. 

Lyssna. 

Känn. 

Vad vill jag. 

Agera. 

Att ta ansvar för mitt eget liv är bland det viktigaste jag kan göra för mig själv. 

Det är inte en Walk in the park. Alls. Nånsin.  Livet tar oss runt på en resa som vi lär oss nya saker på varje dag. Om man vill lära sig. 

Och när hjärna och hjärta tror sig ha hittat varandra är det bara ren och skär harmoni då?? 

Nej. Inte alls. Verkligen inte. Men med en gnutta medvetenhet blir det bra mycket enklare att hantera olika situationer som dyker upp under livets gång.  Och med vetskapen om att jag har vågat vara ärlig mot och med mig själv så känns det bra mycket lättare att andas och då infinner sig strax det där sköna flowet. Som gör att man bara vill fortsätta.