Världen har inte skådat något värre sen andra världskriget.
Och jag ryser.
Våra underbara två söner hade turen att födas av mig och deras pappa här i demokratiska Sverige. Precis samma tur som vi hade när vi föddes. I landet där barnen har fri sjukvård och tandvård. I landet där alla barn oavsett om de är pojkar eller flickor har rätt att gå i skolan och lära sig att skriva, läsa och räkna.
De har fötts i landet där de har lärt sig att de har rätt att våga uttrycka sina egna åsikter.
Våra barn föddes i landet där de aldrig behöver somna oroliga över skottlossning utanför deras sovrumsfönster. Våra barn behöver aldrig vakna oroliga med rädslan över att någon i deras närhet kan bli dödad vilken minut som helst.
Våra barn behöver aldrig vänja sig vid ljudet av kriget. Våra barn behöver aldrig vänja sig vid synen av dödade och skadade människor runt omkring dem.
Våra barn behöver aldrig känna oro över att bli hemlösa på grund av risken att deras hus kan bli sönderbombat när osm helst.
Jag och min man kommer aldrig behöva ta det hemska beslutet att fly för våra egna och våra barns liv.
Tänk om.
Tänk om det var vi.
Tänk om det var vi som inte hade tur när det bestämdes var vi skulle födas här i världen.
Tänk om det var vi som plötsligt kände skotten vina över våra huvuden. Tänk om det var våra barn som såg nära och kära bli sönderskjutna precis utanför ytterdörren. Tänk om det var våra barn som vande sig vid att se soldater marschera ute på gatan och sen göra vad som faller de in i med risken att vara den som står i vägen för deras lust och maktbegär.
Tänk om det var vi som var tvungna att ta beslutet att ta våra barn ut på en liten gummiflotte på ett djupt, böljande jäkla hav mot en okänd och farlig framtid, med känslan av att kanske aldrig mera se land samtidigt som vi krampaktigt håller våra barn i famnen med rädsla för att deras små händer ska glida oss ur greppet. Tänk om det var vi som var tvungna att det hemska beslutet bara för att alternativet att vara kvar i vårt hemland skulle vara ännu värre.
Jag ryser.
Jag blöder inombords.
Jag vill hjälpa.
Jag har swishat pengar till Ulrika Schreil. En av de privata aktörerna som har startat kampanjen #vigörvadvikan och som på ett dygn redan har fått in flera miljoner.
Och de miljonerna behövs. Till mat, till filtar, till blöjor, till tält, till sprutor, till så oändligt mycket.
Alla kan vi göra lite. Läs om deras initiativ här
Jag tänker göra det i morgon också.
De har fötts i landet där de har lärt sig att de har rätt att våga uttrycka sina egna åsikter.
Våra barn föddes i landet där de aldrig behöver somna oroliga över skottlossning utanför deras sovrumsfönster. Våra barn behöver aldrig vakna oroliga med rädslan över att någon i deras närhet kan bli dödad vilken minut som helst.
Våra barn behöver aldrig vänja sig vid ljudet av kriget. Våra barn behöver aldrig vänja sig vid synen av dödade och skadade människor runt omkring dem.
Våra barn behöver aldrig känna oro över att bli hemlösa på grund av risken att deras hus kan bli sönderbombat när osm helst.
Jag och min man kommer aldrig behöva ta det hemska beslutet att fly för våra egna och våra barns liv.
Tänk om.
Tänk om det var vi.
Tänk om det var vi som inte hade tur när det bestämdes var vi skulle födas här i världen.
Tänk om det var vi som plötsligt kände skotten vina över våra huvuden. Tänk om det var våra barn som såg nära och kära bli sönderskjutna precis utanför ytterdörren. Tänk om det var våra barn som vande sig vid att se soldater marschera ute på gatan och sen göra vad som faller de in i med risken att vara den som står i vägen för deras lust och maktbegär.
Tänk om det var vi som var tvungna att ta beslutet att ta våra barn ut på en liten gummiflotte på ett djupt, böljande jäkla hav mot en okänd och farlig framtid, med känslan av att kanske aldrig mera se land samtidigt som vi krampaktigt håller våra barn i famnen med rädsla för att deras små händer ska glida oss ur greppet. Tänk om det var vi som var tvungna att det hemska beslutet bara för att alternativet att vara kvar i vårt hemland skulle vara ännu värre.
Jag ryser.
Jag blöder inombords.
Jag vill hjälpa.
Jag har swishat pengar till Ulrika Schreil. En av de privata aktörerna som har startat kampanjen #vigörvadvikan och som på ett dygn redan har fått in flera miljoner.
Och de miljonerna behövs. Till mat, till filtar, till blöjor, till tält, till sprutor, till så oändligt mycket.
Alla kan vi göra lite. Läs om deras initiativ här
Jag tänker göra det i morgon också.
Det finns även andra hjälporganisationer.
#vigörvadvikan
Swisha du med till nummer 0702-093303, Ulrika Schreil
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar