torsdag 26 september 2013

Ibland går det undan

När jag var 38 år besökte jag en läkare för lite koll av kropp. Den läkaren sa till mig då:
"Bara för att du är ung och vältränad ska du inte tro att du är immun!"

Nånstans kan man väl säga att det var ungefär därför jag sökte just läkare den gången. För att jag förstod att jag inte var immun.
Men men.

Igår besökte jag läkare igen. Av andra orsaker. Den läkaren sa till mig:
"När man blir lite äldre, vet du, så händer det saker och ting med kroppen."

På fyra år har jag alltså gått från "ung och vältränad" till att "bli lite äldre".

Va?
Vad hände?
På en blinkning.

onsdag 25 september 2013

Jag finns igen!

Efter att under två års tid stått helt utanför det svenska systemet what so ever med en känsla av att liksom nästan inte finnas, så var det med stor glädje jag häromdagen emottog två brev från Försäkringskassan. Ett brev för varje barn.
Jag får from nu barnbidrag igen. Jag finns i rullarna. Den känslan.

Kan kanske till och med få sjukpenning om jag av nån anledning skulle bli sjuk. Nej, förresten. Just den biten tar nog några månader till.

Jag har fått min första lön på två år. Att tjäna mina egna pengar. Att få en alldeles egen lön.
Den känslan.

Att finnas.
Den känslan.

söndag 22 september 2013

Hur är det att vara hemma egentligen?

Tid för reflektion.

Hur är det att egentligen vara hemma igen?
En fråga som jag har fått svara på ett antal gånger sen i juni. Jag har själv ställt mig frågan så många gånger.
Hur är det att "komma hem igen"?

Att förstå språket är ju en stor fördel. Såklart. Allt går ju lite fortare när man förstår vad folk runt omkring säger. Eller att bli förstådd när man vill nåt själv.

Killarna har lite mer frihet här i Sverige än i vad de hade i Tallinn. De kan ta sig på egen hand på ett mycket enklare och smidigare sätt vart de vill. De är inte på samma sätt beroende av skjuts.

Det finns många fördelar.

Men det finns även det som känns lite jobbigt.
Och jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som har gnagt inuti mig. Jag har bara känt att det har varit "nåt". Men vad?

Nu tror jag att jag har kommit en bit på väg.

Vi flyttade hem till vårt gamla hus som så snällt stod kvar här hemma och väntade på oss. Låda efter låda packade jag upp. En sak i taget. Adrenalinet pumpandes i kroppen under hela tiden.

Semester. Jag började jobba. Killarna började i sin nya skola. Adrenalinet började sjunka. Vardagen kom. Maken flyttade hem.
Och det är nog nu som verkligheten kommer ikapp.

Människor runt omkring oss har också levt sina liv under dessa två år. Utan oss. Deras liv har pågått under tiden samtidigt som vårt. På deras sätt. Vi flyttade ut.
Nu är vi tillbaka.
Att efter två år hitta våran nya plats i den världen som vi lämnade för en stund. Inte så lätt. Alls. Det känns som om att börja om. Igen. 

Killarna försöker hitta tillbaka. De sliter som attan för att hitta en plattform att kunna stå på mitt i allt det här. Att stånga sig in bland vänner som redan har sina platser. Eller hitta nya vänner.
Det tar enorm kraft. Enorm energiåtgång.

Samma sak med mig. Att hitta min egen plattform igen. I livet som återinvandrare. Det är tufft även som vuxen.



Kul vid bordet.

Så roligt det blev!


Hela familjen satt i kväll, söndag, vid bordet och åt fantastiskt goda pizzor från Venus.

Vi satt där och snackade och smaskade.
Och precis mitt i en av tuggorna så såg jag hur Calle drack ur sitt glas med vatten. Vilket inte alls var konstigt i sig. Han ställde ner glaset på bordet. Inte heller särskilt märkligt. Sen puttade han det lite diskret fram till brorsans glas, som hade vatten kvar i sitt. I nästa ögonblick hade han tagit brorsans glas till munnen och börjat dricka. Med glimten i ögat tittade han hela tiden på sin bror.

Han såg att jag hade sett. Men brorsan hade inte märkt någonting.
Brorsan tog helt sonika tillbringaren och fyllde sitt glas som ingenting hade hänt. Utan liksom en tanke på att han inte hade hunnit dricka nåt innan det var dags att fylla på. Eller så hade han märkt det men bara lät det bero och lät lillebror ta hans vatten.

När Calles glas återigen var tomt gjorde han om samma sak.
Brorsan satt och berättade om sin match och då förstod vi att han inte hade märkt nåt. Han fyllde bara på sitt glas mitt i sin mening. Och jag och Calle bytte blickar med varandra. Fnissade och log.

Så här fortskred hela måltiden. Till slut blev det liksom en sport för att se hur många ggr det skulle funka innan brorsan kom på att han hade tömt hela tillbringaren i sitt glas utan att överhuvudtaget inmundigat en enda klunk själv.

Efter fem gånger kom det och brorsan utbrast med världens garv:
"Va fan?"
Haha!
Då kunde vi inte hålla oss längre. Vilket gapskratt det slutade i.
Jag skrattade så jag nästan fick kramp i magen. Det blev så enormt festligt. Allt blev liksom så himla roligt!

Så enkelt att liva upp en helt vanlig middag. 


torsdag 19 september 2013

Två kungar

Förra fredagen fyllde vår äldsta kille 16 år.
13 september 1997 klockan 09.44 tittade han ut på Linköpings sjukhus med låten "Kung för en dag" spelandes i radion. Fem dagar senare än planerad nedkomst. Vi fick lite hjälp på traven jag och Adam, när vi låg där ömsom på britsen och ömsom på sackosäcken och kämpade och slet. Efter 12 timmars värkarbete så blev jag helt värksvag när det var dags för krystningarna. Det bestämde att det skulle bli tryck på magen av världens största barnmorska med namn Kajsa. Efter ett tag blev trycket alldeles för tungt och jag höll på att svimma. Samtidigt sjönk Adams hjärtljud alldeles för fort så läkare tillkallades. Jag har fått berättat för mig senare att när läkaren kom in i rummet så klafsade han i ett par gummistövlar som stod till vänster vid dörren, sen grabbade han tag i sugklockan och Adam hade ett blåmärke länge uppe på skulten.

Idag den 20 september fyller vår yngsta kille 14 år.
Han tittade ut klockan 21.17  1999 och var två dagar tidigare än beräknad nedkomst.
Med honom kände jag redan på morgonen, fast inte värkarna hade startat, att han skulle komma senare den dagen. Så jag packade Adams övernattningsväska, körde den till farmors jobb och lämnade den där. Fixade barnvakt till honom för eftermiddagen och fina svägerskan ställde upp. Ringde maken och sa att han nog skulle komma hem nu. Värkarna började komma och väl på sjukhuset när klockan var ca 17.30 sa jag till maken att "ska du överhuvudtaget äta nåt innan så är det nog dags nu, för snart hinner du inte". Han gick iväg och jag frustade och samlade kraft.
En timme senare var "Västerviksmetoden" lagd och ytterligare 2,5 timme senare var Calle ute. Av min egen kropps  kraft. Så enormt häftig känsla!
Sen svimmade jag på toaletten så de fick komma och plocka ihop högen av nyförlöst mamma som låg mellan toalett och vägg och lägga mig på sängen istället. Sen fick vi ligga inne på ett rum på förlossningen hela den natten. Och jag låg där helt slut, hörde alla skrik av kvinnor som i sina livs smärtor låg i rummen bredvid och kämpade för sina egna liv samt för ytterligare ett liv på väg ut ur deras egna kroppar.
Och jag vet att jag tänkte: "Kämpa tjejer!  Orka tjejer! Jag har redan gjort mitt!"


Vi kvinnor är världens tuffaste, världens modigaste, världens starkaste, världens vackraste.
Glöm aldrig det!



tisdag 17 september 2013

Skönt

Efter inlägget igår vill jag bara tala om att vi har fått det efterlängtade svaret som vi har väntat på ett tag.
Det känns otroligt bra och läget är lugnt.

Inget farligt, och det var absolut det viktigaste att få veta just nu.

Lättnaden som känns i hela kroppen.



måndag 16 september 2013

Väntan

Jag är oerhört tacksam över att få tillhöra den svenska sjukvården, tro inget annat. 

Men det gäller verkligen att så att säga, vara frisk för att orka vara sjuk. Eller ha tur att ha nån anhörig som orkar stå vid ens sida och föra ens talan när man inte orkar själv.
För vad man får jaga. Ringa. Maila. Dygnet runt. 
Att vänta på livsavgörande provsvar eller röntgenbilder är inte särskilt hälsosamt för nån.

Att ansvarig läkare gömmer sig bakom telefontider som inte ens finns. Att aldrig få prata med en mänsklig röst. Att enbart få en metallröst i luren som erbjuder tusen miljoner alternativ att trycka på. Självklart har man tillslut tryckt fel bland alla siffror med följd att man måste börja om från början. 


När man äntligen har fått tag i en mänsklig varelse på nån avdelning som man har passerat under utredningens gång så vet inte de hur andra avdelningar jobbar, "jag vet inte hur de jobbar så jag kan inte hjälpa dig". Som patient eller anhörig är detta oerhört påfrestande. Rent ut sagt uruselt faktiskt. Jag vill bara ha ett svar!

Man får stå på. Man får vara ihärdig. Man måste helt enkelt vara frisk för att orka vara sjuk.

söndag 15 september 2013

När har jag helg?

För första gången i mitt liv arbetar jag sk oregelbunden arbetstid. Det betyder ett rullande schema på fyra veckor vilket inkluderar även kvällar och helger.

Den här helgen har det varit min tur att jobba. Dessutom kväll. Både lördag och söndagskväll.

När jag har suttit i bilen på vägen hem i mörkret har jag knappt vetat vilken dag det har varit. Det kunde lika gärna ha varit en tisdagkväll eller torsdagskväll. Har ingen aning. Jag har helt enkelt blivit totalt dagvill.
Det finns ingen början och det finns liksom inget slut på veckan.

I morse gick killarna till skolan och det måste ju betyda att det är nån sorts av vardag just idag iallafall.

Otroligt märklig känsla.


söndag 8 september 2013

En sol på väg ner, gärdsgårdar och grusvägar.

När man är ute och hurtpromenarar och har kommit ut så himla långt i skog och mark och man nästan går vilse, då är det ganska så lätt att tanken kommer som tänks så här "Fy fan vad tråkigt det här är. Vad gör jag här egentligen?"

Det är när den tanken kommer som man bara behöver ändra fokus lite granna.

Man får istället helt enkelt se allt det där vackra som finns på vägen. Som är så himla lätt att bara låta passera. Utan att annars synas. Det gäller  så att säga bara att öppna sina sinnen och låta ögonen se.

Alla dessa otroliga färger som omgav mig där mitt i allt det vilsna. 
Jag hade bakom mig en sol som var på väg ner. Som har lyst över oss alla så fantastiskt och så underbart.
På båda sidorna om mig fanns det gröna, klorofyllfyllda åkrar och skogar. Hästar som vandrade lite sådär kvällströtta i sina hagar.
Knarrande gärdsgårdar.
Grusvägar. Och det var just en sån som jag missade.  Jag skulle ha gått åt höger. Men jag knallade bara på. Rakt fram.
Så klart kom jag fel.
Men fick se ännu mera av det vackra Sverige.


Alltså, vilken september vi har. Sommaren 2013 som aldrig vill ta slut.

Man kan också för att ändra lite fokus när man har gått lite fel och blir lite sen hem, tänka att "det här gör ju ingenting, då kanske middagen redan är klar när jag kommer hem".

Inget ont som inte har nåt gott med sig.