Två kungar

Förra fredagen fyllde vår äldsta kille 16 år.
13 september 1997 klockan 09.44 tittade han ut på Linköpings sjukhus med låten "Kung för en dag" spelandes i radion. Fem dagar senare än planerad nedkomst. Vi fick lite hjälp på traven jag och Adam, när vi låg där ömsom på britsen och ömsom på sackosäcken och kämpade och slet. Efter 12 timmars värkarbete så blev jag helt värksvag när det var dags för krystningarna. Det bestämde att det skulle bli tryck på magen av världens största barnmorska med namn Kajsa. Efter ett tag blev trycket alldeles för tungt och jag höll på att svimma. Samtidigt sjönk Adams hjärtljud alldeles för fort så läkare tillkallades. Jag har fått berättat för mig senare att när läkaren kom in i rummet så klafsade han i ett par gummistövlar som stod till vänster vid dörren, sen grabbade han tag i sugklockan och Adam hade ett blåmärke länge uppe på skulten.

Idag den 20 september fyller vår yngsta kille 14 år.
Han tittade ut klockan 21.17  1999 och var två dagar tidigare än beräknad nedkomst.
Med honom kände jag redan på morgonen, fast inte värkarna hade startat, att han skulle komma senare den dagen. Så jag packade Adams övernattningsväska, körde den till farmors jobb och lämnade den där. Fixade barnvakt till honom för eftermiddagen och fina svägerskan ställde upp. Ringde maken och sa att han nog skulle komma hem nu. Värkarna började komma och väl på sjukhuset när klockan var ca 17.30 sa jag till maken att "ska du överhuvudtaget äta nåt innan så är det nog dags nu, för snart hinner du inte". Han gick iväg och jag frustade och samlade kraft.
En timme senare var "Västerviksmetoden" lagd och ytterligare 2,5 timme senare var Calle ute. Av min egen kropps  kraft. Så enormt häftig känsla!
Sen svimmade jag på toaletten så de fick komma och plocka ihop högen av nyförlöst mamma som låg mellan toalett och vägg och lägga mig på sängen istället. Sen fick vi ligga inne på ett rum på förlossningen hela den natten. Och jag låg där helt slut, hörde alla skrik av kvinnor som i sina livs smärtor låg i rummen bredvid och kämpade för sina egna liv samt för ytterligare ett liv på väg ut ur deras egna kroppar.
Och jag vet att jag tänkte: "Kämpa tjejer!  Orka tjejer! Jag har redan gjort mitt!"


Vi kvinnor är världens tuffaste, världens modigaste, världens starkaste, världens vackraste.
Glöm aldrig det!