Hur är det att vara hemma egentligen?

Tid för reflektion.

Hur är det att egentligen vara hemma igen?
En fråga som jag har fått svara på ett antal gånger sen i juni. Jag har själv ställt mig frågan så många gånger.
Hur är det att "komma hem igen"?

Att förstå språket är ju en stor fördel. Såklart. Allt går ju lite fortare när man förstår vad folk runt omkring säger. Eller att bli förstådd när man vill nåt själv.

Killarna har lite mer frihet här i Sverige än i vad de hade i Tallinn. De kan ta sig på egen hand på ett mycket enklare och smidigare sätt vart de vill. De är inte på samma sätt beroende av skjuts.

Det finns många fördelar.

Men det finns även det som känns lite jobbigt.
Och jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som har gnagt inuti mig. Jag har bara känt att det har varit "nåt". Men vad?

Nu tror jag att jag har kommit en bit på väg.

Vi flyttade hem till vårt gamla hus som så snällt stod kvar här hemma och väntade på oss. Låda efter låda packade jag upp. En sak i taget. Adrenalinet pumpandes i kroppen under hela tiden.

Semester. Jag började jobba. Killarna började i sin nya skola. Adrenalinet började sjunka. Vardagen kom. Maken flyttade hem.
Och det är nog nu som verkligheten kommer ikapp.

Människor runt omkring oss har också levt sina liv under dessa två år. Utan oss. Deras liv har pågått under tiden samtidigt som vårt. På deras sätt. Vi flyttade ut.
Nu är vi tillbaka.
Att efter två år hitta våran nya plats i den världen som vi lämnade för en stund. Inte så lätt. Alls. Det känns som om att börja om. Igen. 

Killarna försöker hitta tillbaka. De sliter som attan för att hitta en plattform att kunna stå på mitt i allt det här. Att stånga sig in bland vänner som redan har sina platser. Eller hitta nya vänner.
Det tar enorm kraft. Enorm energiåtgång.

Samma sak med mig. Att hitta min egen plattform igen. I livet som återinvandrare. Det är tufft även som vuxen.