fredag 20 januari 2017

Utvandrarmorsan tackar för sig och Life Of Ingela tar över

Utvandrarmorsan tackar för sig.
Men lugn i stormen.
Hon försvinner inte helt. Hon återuppstår i en annan skepnad bara.

För att kunna fortsätta blogga genom min telefon har jag helt enkelt varit tvungen att byta plattform. Blogger har inte den tillgänglig på Appstore längre.
Och när jag nu byter plattform från Blogger till Wordpress känns det mer naturligt att lämna Utvandrarmorsan som ett fantastiskt minne bakom mig och säga hej till "Life Of Ingela".

Utvandrarmorsan har varit med sen tiden precis innan flytten till Tallin och har fingerat som en underbar dagbok sedan dess. Jag går ofta tillbaka och läser om vad som har hänt och minns de olika situationerna med både glädje, stolthet och självklart även emellanåt med sorg och rädsla.

Med dessa minnen känns livet sååå innehållsrikt och hela jag fylls med oändlig tacksamhet.

Tack alla underbara läsare för att ni har följt mig genom åren. Det har varit såå roligt att skriva, och det tänker jag verkligen inte sluta med. Det är fortfarande precis lika roligt att skriva och jag hoppas att ni som vill och är intresserade följer med mig till nästa fas i mitt bloggande.

Välkommen att följa mig här

Min nya adress  lifeofingela.wordpress.com

Återigen ett stort tack för att ni finns!



söndag 15 januari 2017

Vad pratar man om - när man inte ska prata om barnen?

Jag träffade maken på Berns Salonger för 21 år sedan. Dagen efter fick jag följa med honom och hans kompisar som var på besök i Stockholm över helgen, på en hockeymatch. AIK - Rögle. En riktig toppmatch verkligen. På Hovet.
Vad hans kompisar ansåg om att jag hängde på, på deras planerade grabbaktivitet, har inte riktigt framkommit genom årens lopp faktiskt. Men jag kan ju ana.
Under veckan som sen följde så pratade vi i telefonen varje kväll. Vi bestämde att jag skulle ta tåget ner till Linköping för att hälsa på. Lördag till söndag. Skulle det visa sig att han inte var nåt att ha var det ju bara att boka om biljetten, tänkte jag. Eller om han typ hade fått kalla fötter och inte dykt upp. Eller om han ansåg att jag inte var nåt att ha.

Jag minns iallafall att jag tänkte den lördagsmorgonen att jag minsann skulle åka helt utan smink. För jag ville att han skulle se mig som jag var. Inte påmålad och falsk som andra. Jag ville vara mig själv och så blev det.
Han stod på perrongen och tog emot mig.
Resten är historia. Behövde således inte boka om biljetten.

Efter ett år var vi gravida och ytterligare nio månader senare var vi tre. Och vi hade därmed bildat nåt som kallades för familj. Två år och en vecka efter storebrors födelse var vi plötsligt fyra i vår lilla enhet. Lillebror hade sett dagens ljus.

Sedan har livet bara rullat på. Med allt som det innebär. Där den mesta energin och kraften självklart har lagts på hur vi skulle rodda tillvaron med två små barn, som efterhand bara växte och växte. Mängder av samtal över tex köksbordet för att lägga upp planeringar inför veckan som kommer, vem hämtar, vem lämnar. Vem kör till och från träningen. Vem handlar och vem tar läxorna. Och inte minst alla samtal och diskussioner om hur vi skulle fostra dessa fina söner. Att vara överens om barnuppfostran mellan två människor som har egna ryggsäckar att bära på är knappt möjligt, så några såna jämkningar har vi hunnit med också.  Osv, osv.

20 år senare ska vi nu försöka umgås med varandra på ett helt nytt sätt. Där varje samtal inte behöver innehålla nåt om barnen. Det är helt klart en utmaning. Det är en situation som inte är helt självklar faktiskt.
Hur gör man?
Hur gör ni? Som befinner er i samma situation som vi.

Att åka till stugan är ett exempel man kan hitta på.

 

Där på järnrören låg den ena delen av våran flytbrygga för två veckor sedan. Precis bredvid sin kompis.

 

När vattnet fick för sig att höja sig ungefär 150 cm förra veckan låg allt detta under vatten. Sen bestämde sig bryggdelen för att följa med vattnet ut. Så den drog i väg. Utan att ha sönder nåt på sin väg ut. Och flöt sedan en bit bort mot grannen. Unbeliveble. Den kunde ju lika gärna ha hamnat var som helst ute i havet. Men landade just där. Så ganska mycket tur i oturen.

 

Att vara på landet innebär ett sånt skönt lugn. Om man inte behöver jaga bryggor vill säga.

 


 

Älska nya braskaminen.

 

Skaldjur från Allfisk i Tannefors.

 

Det visade sig att vi faktiskt visst hade lite att prata om. Som inte innehöll något om barnen.

 

Och det är ju tur, kan man säga.



Så vi är överens om att vi kör ett tag till.
Vi fortsätter öva på att bara vara vi.





fredag 13 januari 2017

Det finns bara en som du!





Älskade barn!
Det bästa som finns!
Det bästa jag nånsin gjort!
















Två helt unika underverk!
Mitt bidrag till världsbefolkningen.




Fredageftermiddag.
Jag har slutat tidigt. Kommer hem. Efter en stund dyker Calle upp. Efter sin dag i skolan. Vi sitter i soffan och pratar. Om ditten och datten. Vi skrattar. Han vill att jag masserar hans fötter. Självklart gör jag det. Sen har han planerat att tillbringa sin kväll med en kompis. Jag kör honom dit med orden "hör av dig om ni åker därifrån".

Adam har jobbat hela dagen. Efter jobbet har han planerat att gå på gymmet. Han kommer hem svettig och lycklig. Han mår bra av sin träning. Sen drar han och ska hjälpa sin vän att bära möbler. Kompisen flyttar till annan ort i morgon. Direkt efter är det futsal med kompisarna.

Hemmagjord pizza till middag efter futsalen.
Calle äter hos sin kompis.
En dag mitt i livet.





Älskade barn.

Ni får stå ut med att jag vill att ni hör av er om var ni befinner er. Ni får stå ut med att jag vill veta var ni är. Ni får stå ut med att jag vill veta när ni tex sitter på bussen hem efter en kväll borta. Eller om ni har missat bussen. Eller om ni tar en tidigare buss. Ni får stå ut med att jag vill ha svar när jag skickar sms. Eller när jag ringer.
Ni får stå ut med att jag i era ögon kanske är en överbeskyddande mamma.

Igårkväll väntade en annan mamma hemma i sitt hus i Malmö på sin 16 årige son. Han skulle komma hem efter sin träning. Hon väntade på att han skulle komma hem och slänga sin träningsväska i hallen. Hon väntade på svar på sina sms.
Hon fick aldrig det. Och han kom aldrig hem. Han blev skjuten precis efter han gått av bussen på vägen hem.

Tragedin.
Sorgen.
 Smärtan.
Ofattbart.

Mina fina ungar. Var rädda om er. För det finns bara ett exemplar var av er.
Ni kommer att fortsätta få stå ut.
För det är så det är.
Det är mitt jobb.













söndag 8 januari 2017

Lördag 09.00 - söndag 17.00

En liten semester kan man säga.



En helg på egen hand. 
Tog tåget norrut i två timmar. 
Bara det här att sitta på ett tåg helt själv är ju gudaskönt. Nu var jag ju inte helt allena iochförsig. Det var jag och väldigt många flera som tänkte åka tåg denna lördagmorgon visade det sig. Men i mitt eget sällskap var det bara jag. Hamnade vid en bordsplacering. Fyra personer mitt emot varandra. Och ni vet trängseln under bordet. Där man ska samsas med alla ben om det pyttelilla spacet som finns där nere. Och väskor som inte har blivit placerade på nån hylla. 
Damen bredvid mig och jag, vi fällde ner armstödet så "vi visste var gränsen gick", sa vi och log mot varandra. 

 

Här under "Ringen" på Centralen i Stockholm skulle jag vänta på mitt sällskap för helgen. Jag ställde mig längs väggen bredvid en annan tjej som också väntade på nån, för att liksom känna mig så lite som möjligt i vägen. 

Plötsligt såg jag i min högra ögonvrå att det kom en kvinna längs väggen i en rasande fart med blå kappa. Hon hade huvudet nerböjt och drog på en sån där "dramaten"-väska. Jag vände mig mot henne och utan att över huvud taget höja sin blick så sa hon till mig på skarpen kan man säga. 
   - Stå inte där i vägen! 
     -  Oj oj står min väska.....försökte jag säga. Men hann inte innan hennes kulspruta till mun fortsatte.
     - Stå inte här där man ska gå. Gå härifrån! Gå nån annanstans där du inte står i vägen!

Sen försvann hon. Fortfarande med blicken i golvet. Muttrandes. 
Och jag tittade på tjejen bredvid mig. Hon hade visst inte alls stått i vägen. Fast hon stod i samma väg som jag. 
Vi tittade på varandra och undrade vad det var som just hände. Både hon och jag gapskrattade. 

Precis då fick jag ett sms av min kompis som skrev att jag kunde vandra inåt mot tunnelbanorna. Vilket jag också gjorde. Jag vände först blicken mot tjejen bredvid mig igen med ett  leende  och med  orden att "det är bäst jag flyttar på mig så jag inte står i vägen för några fler". Hon skrattade igen och sa att det var nog bäst det. 
Min kompis kom efter nån minut och räddade sin bortkomna lantisvän på besök i storstan. 

Sen hade vi tydligen brådis. För vi skulle hinna med båten hem till henne. För hem till henne åker man båt. Mitt i huvudstaden. Vackert så bara den!

 

 

Mot Hammarby Sjöstad!

 

 


 

Efter att ha slängt in väskan i deras nya lägenhet så gick vi ut för att hitta nånstans att äta. 
Restaurang Göteborg blev vårt val. 

 

En "näve räkor" till förrätt att dela på. Ett glas vitt resp rött. Sen fisksoppa till varmrätt. Rena lyxlördagen. Herregud, så himla bra jag hade det. 

 

Hela eftermiddagen tillbringade vi sen i soffan. Och körde en variant av Skam-maraton. En serie som jag bara hade hört talas om innan. Men aldrig sett. Nu har jag sett halva. Man fastnar på nåt sätt. Och känner igen. Både från min egen tid som 16-17 åring, med tankar om att så gärna vilja tillhöra ett sammanhang. På nåt sätt. Och nu. Hur ungdomarna, en del, kanske lever idag. Båda generationerna bjuder bla på rädslan av att inte duga, att inte passa in, ätstörningar, ångest över att inte ha kontroll över vad som ev kanske har hänt, föräldrar som inte är närvarande, rädslor för oönskade graviditeter och mycket mera. Skillnaden idag är att nu finns allt på bild eller film eller i kommentarer till bilder och filmer. Hur hanterar man detta? 

Och mitt när vi satt där och mös framför tvn så kom även vackraste gudbarnet hem också. Underbart att se henne igen. Hon slängde sig framför Skam hon med. Sen satt vi där. Vi tre. Och ömsom log. Skrattade högt.  Och ömsom skämdes. Och blundade. Och kommenterade varenda scen. Så himla roligt! Och samtidigt så tragiskt. Så ledsamt och sorgligt. Vi var ju i den åldern tillsammans på vår tid.  Och har barn som är där nu. Eller var där för några år sedan. Ja jösses. Att vara tonåring då var inte världsätt. Och att vara tonåring nu är nog inte världslättare heller. 

 

Medan vi satt där och umgicks på vårt sköna sätt så hade vi full koll på vad Martin gjorde i köket. Han sprang runt bland bänkar och skåp och spisen. Plötsligt var allt klart och middagen var serverad. Magiskt!

 

Till frulle fortsatte vi en smula kollandet av Skam. Nu känns det lite som om jag känner Eva, Jonas, Nora och William, Vilde, Isak och Eskild. 

 

Klockan elva var det bestämt en långpromenad. Det var allt lite bitit i kinderna. 

 

Hammarby Skidbacke. 

 

När jag skulle hem var tåget försenat pga Fordonsfel. Bokade om biljetten till ett annat tåg. Hur smidigt som helst. 


 

Behövde bara vänta en dryg timme. Hann köpa mig ett par billiga hörlurar. Och sen fortsatte jag titta på Noora och William. Hur går det egentligen för dem? Tar de studenten? Eller vad säger man i Norge? Tar man Russen? Blir det nån buss? Och nu vet jag vad dritseck betyder. 

 


Tack för en skön och härlig helg Ia! Många skratt. Mycket nysningar. Krya på er! Många skratt! 

Kärlek i mängder!



fredag 6 januari 2017

Behöver lite hjälp

Kära bloggvänner!

Jag använder mig av av portalen Blogger när jag bloggar.
Den har fungerat mycket bra och har varit väldigt enkel att använda. Både på datorn och på telefonen.
Jag gillar att lägga ut bilder samtidigt som jag skriver och då har det varit otroligt smidigt att blogga genom mobilen. Har funkat klockrent.

Under mellandagarna köpte jag en ny telefon. Min gamla råkades tappas på ett klinkergolv på gymmet nån gång i september och skärmen sprack då i ena hörnet. Otroligt nog har den ändå hållt i flera månader efter det. Men nu var det dags för den att ta farväl.

Alla mina appar följde med till den nya telefonen. Alla utom just Blogger-appen. Ingen fara, tänkte jag. Jag kan ju bara ladda ner den igen från App Store. Men nehe. Gick inte alls. Finns inte på App Store över huvud taget längre.

Hittade nåt som heter Manager for Blogger, men den är totalt värdelös.

Nu undrar jag, alla mina vänner där ute.
Finns det nån som kan hjälpa mig?

Är det nån av er som använder Blogger på mobilen?
Jag vet inte hur jag kan göra annars.
Behöver jag öppna en ny blogg på en helt ny portal i så fall?

Tacksam för all hjälp jag kan få.

torsdag 5 januari 2017

Några tankar den 5 januari 2017

Ett helt nytt år gör entré.
Ett helt år har redan passerat.
Det känns som om tiden bara går fortare och fortare för varje år som går.

Solen går upp. Solen går ner. Hela jorden snurrar. Och däremellan är det meningen att vi ska leva våra liv.

Hej då 2016.
Hej hej 2017.

Jag har inte avlagt några större nyårslöften. Om ens nåt faktiskt. Det känns som om nu när jag är 45 är jag mer sams med mig själv än nånsin. Erfarenhet, mognad och visdom har intagit en hel del av mitt system. Ett skönt lugn har lagt sig över mig. Jag har lärt mig av mina tidigare misstag och jag har nog aldrig varit så tillfreds med mig själv som jag är just nu. En erfarenhet och mognad som till och med visar sig på utsidan i form av små, härliga sprickor runt ögonen.
Jag gör fortfarande misstag, både stora och små. Men jag har insett att det inte är så farligt. Det gör liksom inget. Jag ser det som ytterligare en lärdom. Livet behöver verkligen inte vara perfekt för att det ska kännas helt ok.

Däremot känns det en aning skakigt utanför den lilla bubbla som jag lever i. Som min familj lever i.
Det som händer ute i världen känns en aningens mer skakigt just nu.
Nattklubbar blir attackerade av galningar. En julmarknad blir massakerad av lastbil. En strandpromenad i Nice blir massakerad av lastbil. Människor som springer för sina liv. Syrien har snart inte ett enda helt hus kvar. Enbart ruiner med oskyldiga människor som ska försöka överleva. Antingen försöker de överleva på plats. Eller så försöker de att fly. Fly för sina liv. Med sina barn i famnen. Eller så är barnen så pass stora att de får springa för egen maskin. Så gott de kan. Och så sätter de sig i en liten gummibåt. En båt som drivs ut, rakt ut i ingenstans, Vattnet övergår i vågor. Vågor så stora att båten överrumplas. Alla ombord ramlar i vattnet. Föräldrar ser sina egna barn drunkna. Spolas upp på land. Helt livlösa.
Det här är så fruktansvärt.
Tänk om det hade varit vi. Tänk om det hade varit mina barn som hade spolats upp på land. Helt livlösa. Dina barn. Tänk om det hade varit du och jag som hade lämnat allt, verkligen allt. För att på det enda sätt vi kunde skydda våra barn, var att försöka fly.

Det skulle vara mitt nyårslöfte i så fall.
Att göra lite mer för dessa människor. Och inte bara sitta på min svenska, välgödda, skyddade rumpa och tro att det inte angår mig. För det gör det. Det angår verkligen mig. Och dig. Jag menar inte att vi ska göra allt. Men lite. Lite granna, på nåt litet sätt kanske vi kan hjälpa nån. I handling kanske, med kläder, med möbler som jag inte behöver. Eller på annat sätt.

Och så har engelsmännen röstat ur sig rakt ut ur EU under året som har gått. Vad betyder det? Vad händer med det?

Och så har amerikanerna röstat fram en företagsman som heter Trump till att leda deras land de närmaste fyra åren. En man som det känns kan göra precis vad som helst för sin egen vinnings skull som inte har nån  som helst erfarenhet inom politiken, som den 22 januari blir världens mäktigaste man. En man som anser att det är kineserna som har hittat på klimatförändringarna. En man som vill bygga en mur mot Mexico. En man som är emot aborter och Obama-care. Bland annat.

Kanske ska stanna i min egen bubbla förresten.
Och hoppas på det bästa.

Välkommen 2017 - bring it on!












söndag 25 december 2016

När julen kom till gården

Hoppas ni alla har haft en varm och skön julhelg. Att ni har kunnat äta gott och kanske kunnat umgås med nära och kära. Förhoppningsvis hunnit ladda batteriet en aning inför kommande utmaningar. 
För den som vill, kommer här ett låååångt inlägg om våran jul. Om när julen kom till en gård i Blekinge. 

När brorsan och hans fru var på första visningen av vad det visade sig vara deras blivande hem, så tänkte de båda två när de stod där mitt i den stora salen att 
        - Här! Precis här ska våran julgran stå! 

Ett och ett halvt år har gått sen dess. Och nu står deras julgran precis där. Efter ett år med en otrolig renovering, och efter samma år där de har hjälpt till med att öka befolkningen här i världen med en ljuvlig liten kille, ja de har haft lite att stå i det sista året kan man säga, så står nu deras gran för första gången där i den stora salen. 

Vi packade bilen proppfull med paket, två tonåringar, gubbröra och en mormor för att få fira julen hemma på deras gård. 


Förstå lyckan att efter 240 minuter packad som en sill i baksätet äntligen få återse denna lilla ljuvliga unge. Så värt varenda minut i bilen. 


Fasters yngsta juvel. 


Brorsan hälsade oss varmt välkommen in i värmen. Och när han öppnade ytterdörren så var det första vi såg, genom hallen och in i den stora salen, just granen. Så grön och så grann där inne i "stugan". 


Uppesittarkvällen. 
Ett bord fullt med allehanda gosaker. Och en soffa full med en massa värme och kärlek. 


Kusinmys. 


En uppesittarkväll som varade ända till 21 för vissa. Då ville den här söta alven självmant gå och lägga sig. 
   - Faster, kan du natta mig?
Självklart gjorde faster det då. 


Efter att ha vunnit 100kr på Bingolotto så var det även min tur att få gå och lägga mig. I bäddsoffan i Celestes rum där hon hade bäddat så fint åt mig. 


När vi vaknade var det julafton. 
Inte klokt egentligen. Äntligen var dagen här. Så mycket planering, handling, så mycket tankar och känslor, så mycket energi som läggs för en enda dag. Och så var den dagen plötsligt här. 

Och är det julafton så ska självklart även fåren få julklappar. Lyllos de som fick så mycket knäcke till frukost. Celeste matade Chewbacca och dennes kompisar som om hon inte gjort annat. Själv höll jag mig en smula i bakgrunden tillsammans med Calle när de kom sättandes över hagen. 


Sen var det hästarnas tur. De fick åxå extra knäcke. 
Förresten är det min brorsa som tillsammans med sin svärfar har byggt det där huset som hästarna kan ställa sig under. 


Klockan 11.00 serverades värmande glögg och läskande julmust i köket. Då hade även min svägerskas familj dykt upp. 
Hennes föräldrar, hennes mormor och en av hennes bröder med sambo. Tyvärr hade hennes andre bror med familj blivit sjuka så de fick stanna hemma hos sig. 


Lugnet före stormen i den stora salen. 



Och så de här två. Som gjorda för varandra. 


Den lille och paketen. 
Vilket paradis. Hans första julafton. Och som han försökte blåsa ut ljusen i ljusslingan som hängde i granen. Utan att lyckas. Stackarn. Mission impossible. 


Efter ett dignande julbord var det oerhört skönt med en liten promenad. 


För att tomten skulle hitta hit senare i mörkret. När våra grabbar var små och vi firade jul på bortaplan så satte vi alltid en lapp på dörren till tomten. Så han skulle veta var vi fanns. För tänk om han skulle ha glömt  bort oss annars. I år tyckte killarna inte att det behövdes. Märkligt. Tänkte göra det iallafall. Bara för att. Jag ville det. För tiden går för fort. 


Gröten ställdes självklart ut på trappen kvällen innan. Och den hade han ätit upp när vi vaknade. 


Och tänk!
Tull slut dök han upp!
Med lyktan svajandes i sin vänstra hand så kom han gåendes upp på gårdsplanen. Han kom bara närmare och närmare. 
Herregud!
 Glädjen! Rädslan! Lyckan! Ljudet! Förväntningarna!! Jösses! Finns han? Är det han? 


Kom in! Kom in! 


Och när den röde hade gett sig av till nästa gård. 
Kaoset! 



Och när alla typ hundra paket var öppnade. När man hade hunnit äta ännu en gång. När så många öppnade projekt var påbörjade för att lekas med eller byggas på. När klanen äntligen hade satt sig i soffan för att skratta åt Allan Svensson med familj. Då tog man bara sin nya Star Wars kudde. Och la sig mitt på mattan framför tvn. Med sin nya robot bredvid sig. Och somnade. Det fick avsluta julafton 2016. 


Min utsikt från Celestes rum. 



Tack finaste bror med allra finaste familjen för en mysig julhelg! God fortsättning till er alla. 
Sen åkte vi och som vanligt blev mina ögon tårfyllda under de första minutrarna under bilresan hemåt. Av tacksamhet. Av lycka. 
Och med en tanke om att julen handlar så mycket om att ge. Inte presenter eller pengar. Utan av mig själv. En tanke och en känsla av hur jag som individ har nånting att ge. I mötet med både mig själv och andra. Att nånstans få känslan av betydelse. Samhörighet. 

Att säga hej då är inte min starkaste sida. Inte nånstans.
God fortsättning!