En helg på egen hand.
Tog tåget norrut i två timmar.
Bara det här att sitta på ett tåg helt själv är ju gudaskönt. Nu var jag ju inte helt allena iochförsig. Det var jag och väldigt många flera som tänkte åka tåg denna lördagmorgon visade det sig. Men i mitt eget sällskap var det bara jag. Hamnade vid en bordsplacering. Fyra personer mitt emot varandra. Och ni vet trängseln under bordet. Där man ska samsas med alla ben om det pyttelilla spacet som finns där nere. Och väskor som inte har blivit placerade på nån hylla.
Damen bredvid mig och jag, vi fällde ner armstödet så "vi visste var gränsen gick", sa vi och log mot varandra.
Här under "Ringen" på Centralen i Stockholm skulle jag vänta på mitt sällskap för helgen. Jag ställde mig längs väggen bredvid en annan tjej som också väntade på nån, för att liksom känna mig så lite som möjligt i vägen.
Plötsligt såg jag i min högra ögonvrå att det kom en kvinna längs väggen i en rasande fart med blå kappa. Hon hade huvudet nerböjt och drog på en sån där "dramaten"-väska. Jag vände mig mot henne och utan att över huvud taget höja sin blick så sa hon till mig på skarpen kan man säga.
- Stå inte där i vägen!
- Oj oj står min väska.....försökte jag säga. Men hann inte innan hennes kulspruta till mun fortsatte.
- Stå inte här där man ska gå. Gå härifrån! Gå nån annanstans där du inte står i vägen!
Sen försvann hon. Fortfarande med blicken i golvet. Muttrandes.
Och jag tittade på tjejen bredvid mig. Hon hade visst inte alls stått i vägen. Fast hon stod i samma väg som jag.
Vi tittade på varandra och undrade vad det var som just hände. Både hon och jag gapskrattade.
Precis då fick jag ett sms av min kompis som skrev att jag kunde vandra inåt mot tunnelbanorna. Vilket jag också gjorde. Jag vände först blicken mot tjejen bredvid mig igen med ett leende och med orden att "det är bäst jag flyttar på mig så jag inte står i vägen för några fler". Hon skrattade igen och sa att det var nog bäst det.
Min kompis kom efter nån minut och räddade sin bortkomna lantisvän på besök i storstan.
Sen hade vi tydligen brådis. För vi skulle hinna med båten hem till henne. För hem till henne åker man båt. Mitt i huvudstaden. Vackert så bara den!
Mot Hammarby Sjöstad!
Efter att ha slängt in väskan i deras nya lägenhet så gick vi ut för att hitta nånstans att äta.
Restaurang Göteborg blev vårt val.
En "näve räkor" till förrätt att dela på. Ett glas vitt resp rött. Sen fisksoppa till varmrätt. Rena lyxlördagen. Herregud, så himla bra jag hade det.
Hela eftermiddagen tillbringade vi sen i soffan. Och körde en variant av Skam-maraton. En serie som jag bara hade hört talas om innan. Men aldrig sett. Nu har jag sett halva. Man fastnar på nåt sätt. Och känner igen. Både från min egen tid som 16-17 åring, med tankar om att så gärna vilja tillhöra ett sammanhang. På nåt sätt. Och nu. Hur ungdomarna, en del, kanske lever idag. Båda generationerna bjuder bla på rädslan av att inte duga, att inte passa in, ätstörningar, ångest över att inte ha kontroll över vad som ev kanske har hänt, föräldrar som inte är närvarande, rädslor för oönskade graviditeter och mycket mera. Skillnaden idag är att nu finns allt på bild eller film eller i kommentarer till bilder och filmer. Hur hanterar man detta?
Och mitt när vi satt där och mös framför tvn så kom även vackraste gudbarnet hem också. Underbart att se henne igen. Hon slängde sig framför Skam hon med. Sen satt vi där. Vi tre. Och ömsom log. Skrattade högt. Och ömsom skämdes. Och blundade. Och kommenterade varenda scen. Så himla roligt! Och samtidigt så tragiskt. Så ledsamt och sorgligt. Vi var ju i den åldern tillsammans på vår tid. Och har barn som är där nu. Eller var där för några år sedan. Ja jösses. Att vara tonåring då var inte världsätt. Och att vara tonåring nu är nog inte världslättare heller.
Medan vi satt där och umgicks på vårt sköna sätt så hade vi full koll på vad Martin gjorde i köket. Han sprang runt bland bänkar och skåp och spisen. Plötsligt var allt klart och middagen var serverad. Magiskt!
Till frulle fortsatte vi en smula kollandet av Skam. Nu känns det lite som om jag känner Eva, Jonas, Nora och William, Vilde, Isak och Eskild.
Klockan elva var det bestämt en långpromenad. Det var allt lite bitit i kinderna.
Hammarby Skidbacke.
När jag skulle hem var tåget försenat pga Fordonsfel. Bokade om biljetten till ett annat tåg. Hur smidigt som helst.
Behövde bara vänta en dryg timme. Hann köpa mig ett par billiga hörlurar. Och sen fortsatte jag titta på Noora och William. Hur går det egentligen för dem? Tar de studenten? Eller vad säger man i Norge? Tar man Russen? Blir det nån buss? Och nu vet jag vad dritseck betyder.
Tack för en skön och härlig helg Ia! Många skratt. Mycket nysningar. Krya på er! Många skratt!
Kärlek i mängder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar