söndag 15 januari 2017

Vad pratar man om - när man inte ska prata om barnen?

Jag träffade maken på Berns Salonger för 21 år sedan. Dagen efter fick jag följa med honom och hans kompisar som var på besök i Stockholm över helgen, på en hockeymatch. AIK - Rögle. En riktig toppmatch verkligen. På Hovet.
Vad hans kompisar ansåg om att jag hängde på, på deras planerade grabbaktivitet, har inte riktigt framkommit genom årens lopp faktiskt. Men jag kan ju ana.
Under veckan som sen följde så pratade vi i telefonen varje kväll. Vi bestämde att jag skulle ta tåget ner till Linköping för att hälsa på. Lördag till söndag. Skulle det visa sig att han inte var nåt att ha var det ju bara att boka om biljetten, tänkte jag. Eller om han typ hade fått kalla fötter och inte dykt upp. Eller om han ansåg att jag inte var nåt att ha.

Jag minns iallafall att jag tänkte den lördagsmorgonen att jag minsann skulle åka helt utan smink. För jag ville att han skulle se mig som jag var. Inte påmålad och falsk som andra. Jag ville vara mig själv och så blev det.
Han stod på perrongen och tog emot mig.
Resten är historia. Behövde således inte boka om biljetten.

Efter ett år var vi gravida och ytterligare nio månader senare var vi tre. Och vi hade därmed bildat nåt som kallades för familj. Två år och en vecka efter storebrors födelse var vi plötsligt fyra i vår lilla enhet. Lillebror hade sett dagens ljus.

Sedan har livet bara rullat på. Med allt som det innebär. Där den mesta energin och kraften självklart har lagts på hur vi skulle rodda tillvaron med två små barn, som efterhand bara växte och växte. Mängder av samtal över tex köksbordet för att lägga upp planeringar inför veckan som kommer, vem hämtar, vem lämnar. Vem kör till och från träningen. Vem handlar och vem tar läxorna. Och inte minst alla samtal och diskussioner om hur vi skulle fostra dessa fina söner. Att vara överens om barnuppfostran mellan två människor som har egna ryggsäckar att bära på är knappt möjligt, så några såna jämkningar har vi hunnit med också.  Osv, osv.

20 år senare ska vi nu försöka umgås med varandra på ett helt nytt sätt. Där varje samtal inte behöver innehålla nåt om barnen. Det är helt klart en utmaning. Det är en situation som inte är helt självklar faktiskt.
Hur gör man?
Hur gör ni? Som befinner er i samma situation som vi.

Att åka till stugan är ett exempel man kan hitta på.

 

Där på järnrören låg den ena delen av våran flytbrygga för två veckor sedan. Precis bredvid sin kompis.

 

När vattnet fick för sig att höja sig ungefär 150 cm förra veckan låg allt detta under vatten. Sen bestämde sig bryggdelen för att följa med vattnet ut. Så den drog i väg. Utan att ha sönder nåt på sin väg ut. Och flöt sedan en bit bort mot grannen. Unbeliveble. Den kunde ju lika gärna ha hamnat var som helst ute i havet. Men landade just där. Så ganska mycket tur i oturen.

 

Att vara på landet innebär ett sånt skönt lugn. Om man inte behöver jaga bryggor vill säga.

 


 

Älska nya braskaminen.

 

Skaldjur från Allfisk i Tannefors.

 

Det visade sig att vi faktiskt visst hade lite att prata om. Som inte innehöll något om barnen.

 

Och det är ju tur, kan man säga.



Så vi är överens om att vi kör ett tag till.
Vi fortsätter öva på att bara vara vi.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar