tisdag 31 januari 2012

Önskar er en bra dag

Maken tog barnen till skolan nu på morronen.



Själv la jag mig under täcket igen.
Läser en fantastisk bok och jag bara längtade efter att få ta nästa kapitel i anspråk.

En tvätt i maskinen.

Klockan är kvart över åtta, onsdag.
Det är 20 grader kallt. Klart väder.

Mina vänner, jag önskar er alla en underbar dag!

"Gustav Klimt and His period"

En inbjudan låg i brevlådan.
Till mig och min spouse. Bara det liksom, får mig att vilja gå.



Gustav Klimt var för den som inte redan visste det, en känd konstnär som verkade i slutet av 1800 talet. Han föddes 14 juli 1862 och dog 6 februari 1918. Hans stad var Wien och han var det andra barnet av sju i familjen.
Hans konst blev tidigt påverkad av symbolismen.

Kanske ska ta med mig min spouse och gå på en liten öppningsmatine' på söndag?
Med sång och pianospel på Operan här i Tallinn?

Ljuset är här!

Imorse var jag på väg till ett frukostfik. Klockan var 09.15 och det var ett så underbart sken över himlen.

Ljuset har äntligen kommit!




Jag kände att jag var tvungen att stanna bilen och ta några bilder.





På en gästtoalett som jag beökte under dagens lopp hade denna roliga lampa i taket. Jag hann se det även om det var tvunget med en snabb visit för det var nog den kallaste gästtoa jag har varit i.
"Risk för istappasbildning" borde det ha stått på dörren.


.

När vi kom hem från skolan vid halv fem hugget var det fortfarande ett så vackert sken över himlen. Ett sorts ljus som jag nog aldrig har upplevt tidigare.


Så kom jag in i vardagsrummet. Fotboll på Tv:n.

måndag 30 januari 2012

Olika

Så många uteliggare, rejält berusade personer på öppen gata samt bilkrockar i olika former och varianter som jag har sett i Tallinn på sex månader, såg inte jag i Linköping under alla mina 16 år där.

Livet är verkligen annorlunda, kan man säga. På många olika sätt.

Tänkvärt!

En text som jag har lånat, om hur det att vara barn med NPF. Samt om att vi som vuxna runtomkring behöver se med öppna ögon och ibland kanske behöver byta glasögon lite då o då för att vi ska förstå och se ordentligt.
Ta gärna en minut eller två i anspråk och läs igenom detta.



"Jag är barnet som verkar frisk och kry. Jag föddes med tio fingrar och tår.
Men något är annorlunda, någonstans i mitt sinne, och vad det är, det vet ingen.

Jag är barnet som kämpar i skolan, fast de säger att jag är helt smart.
De säger att jag är lat, kan lära mig om jag försöker, men jag verkar inte veta var jag ska börja.

Jag är barnet som inte kommer att bära kläder som sårar mig eller irriterar mina fötter.
Jag fruktar plötsliga ljud, kan inte hantera de flesta lukter eller smaker, det finns få mat som jag äter.

Jag är barnet som inte kan fånga bollen och springer med en tafatt gång.
Jag är den som valdes sist i laget och jag vred mig när jag stod där och vänta.

Jag är barnet som ingen kommer att vilja spela med - den som blir mobbad och retad.
Jag försöker passa in och jag vill vara omtyckt, men ingenting jag gör verkar hjälpa.

Jag är barnet som får vredesutbrott över saker som verkar små och banala.
Du kommer aldrig veta hur panikslagen jag är inombords, när jag gömmer mig i min ilska och skräck.


Jag är barnet som har svårt att vara stilla även om jag är tillsagd att sitta stilla och vara tyst.
Tror du att jag väljer att vara helt utom kontroll? Vet du inte att jag skulle om jag kunde?

Jag är barnet med brustet hjärta, även om jag låtsas att jag inte egentligen bryr mig.
Kanske det finns en anledning till att jag är skapad på detta sätt – ett budskap jag är sänd för att sprida.

För jag är barnet som behöver bli älskad, accepterad och uppskattad.
Jag är barnet som är missförstådd. Jag är annorlunda .. men ser ut precis som du."

Smack! Den går rakt in i hjärtat!

Jag - en potensiell tjuv?

Min handväska gick sönder fredagen den 16 december.
Och varför jag kommer ihåg det så himla exakt beror på att vi
höll till på färjan över till Sverige.

Ända sen dess har jag gått och burit min väska som en liten säck.
Utan ett okey handtag. Har varit och kollat in lite olika varianter på väskor. Finns ju en uppsjö med sorter. I olika prisklasser såklart.

När jag var på stan för två veckor sedan hittade jag en som faktiskt passade mig. Men ändå kände jag mig tvungen att liksom tänka på saken.

Hur länge då???


Idag fick jag reda på att den affären som jag hittade väskan i även finns ute hos oss i Rocca.
Jag tog ett beslut.




Åkte dit och hängde på låset kl 10.00.
Hittade till affären och knallade in.
Helt ensam, förutom den lilla späda säljerskan som oxå fanns i affären.

Efter en liten stunds letande hittade jag samma väska.
Tog upp den. KOllade på den. Öppnade alla fack jag kunde hitta.
Klämde, kände.


Till slut hängde jag upp den lite käckt på axeln. Såg att säljerskan tittade åt mitt håll.
Jag tänkte att jag måste nog gå runt lite med den på axeln för att liksom känna hur den hänger.
Så jag började traska runt där i affären.
Utan att märka det själv hade jag närmat mig utgången.
Plötsligt.
Under en bråkdel av en sekund fick jag en sådan enorm lust att bara ta väskan och springa ut genom entren.
Jag såg mig själv springa med väskan över axeln, säcken i ett hårt greppp i handen, bort över korridoren med alla affärer. Vakten skulle komma bakom med en jäkla fart men jag skulle hinna till bilen och dra iväg. Allt detta under en bråkdel av en tanke.

Som typ en tvångstanke, jag måste bara testa!! Vad skulle hända?

Som när ena sonen var spädbarn och låg i liggvagnen och jag var i Täby Centrum och hälsade på. Stod överst på en rulltrappa och bara fick en sån lust att släppa taget om vagnen. Och jag såg framför mig hur vagnen skulle studsa upp och ner där på trappstegen med bebis och allt. Vad skulle hända?

Tur att man har en inbyggd spärr nånstans i ryggmärgen som säger åt en när det är det dags att sluta.

Jag köpte iallafall väskan!

söndag 29 januari 2012

Inte vant mig alls

I onsdags var jag på besök hos två olika vänner. Båda hade sina städerskor hemma hos sig.

Till den andra vännen var vi flera som hälsade på. Och när vi kom in i lägenheten visade det sig att städerskan som var där just då även brukar städa hos den ena kompisen som var med in.

Det känns konstigt fortfarande.
Annorlunda situation.

Har inte vant mig.

God mat och en oändlig mängd batterier

Halv nio hos oss igår gick strålande!
Det svåraste för oss amatörkockar var att få ihop allt så rätterna blev klara i den ordning vi hade tänkt äta dem.

Förrätt 1: Krämig kräftsoppa.
Förrätt 2: Krispig vårsallad med vitlöksdressing.
Varmrätt: Ugnsbakad lax med pressad potatis, romsås och citron. ( i brist på aborren som inte fanns. )
Efterrätt: Vaniljglass med varm hemmagjord kolasås samt skivade bananer.


Citronskivor uppskurna och lagda i fina högar i väntan på att laxen skulle bli klar.



Endast lite blodvite uppstod när det var dags att riva morötter till soppa och parmesan till sallad. Dock behövdes ingen sjukvård eller något plåster. BAra lite rinnande vatten.



Riven parmesanost var utsökt som topping på den krispiga salladen.




För att få salladen så krispig så lades den i en stor skål med isvatten.

Efter allt ätande hade vi en hård men rättvis röstning om varje rätt.
På plats nummer fyra: Krispig vårsallad. 25 poäng/30
På plats nummer tre: Krämig kräftsoppa, 25½ poäng/30
På plats nummer två: Ingen
På plats nummer ett: Vaniljglass med varm kola sås och ugnsbakade lax.
26 poäng/30.

En jämn och fantastiskt rolig tävling. Engagemang, kreativitet, samarbete och ingen tv. Perfekt!




I vårat sovrum har jag och maken ungefär 35 kvadratmeter fönster, låg jag och tänkte på imorse. Till alla dessa meter fönster har vi 10 persienner.

Till alla dessa tio persienner har vi en fjärrkontroll.
Utan fjärris kan vi inte använda persiennerna.
Det går åt en del batterier kan jag tala om.

Typ fyra batterier till varje persienn. Så 40 batterier får vi byta när det börjar gå lite trögt med tryckandet på fjärrisen.

Vi konsumerar nog mest batterier av alla på hela gatan.

lördag 28 januari 2012

Svåra beslut

Mitt svåraste beslut denna dag var om jag skulle skriva ett eller två inlägg om denna dagen. NU blev det två. Kanske t o m tre. Jag har inte riktigt bestämt mig.

Makens svåraste beslut denna dagen var om han skulle ta en bastu eller lägga sig på soffan. Han valde just bastun såg jag.

Manchester United kvitterade just mot Liverpool.


Ibland är livet bara gott.

Halv nio hos oss!

En dag som kännetecknas av värme.
Fast det är så himla kallt ute.

Jag hade egentligen bara tänkt skriva ett inlägg om våran matide' till kvällen.
Men vädret var så fint att jag ville ha med några vackra bilder härifrån oxå.

Tallinn har visat sig från sin allra bästa sida denna lördag.
Sol från klarblå himmel, vindstilla, glittrande snö och ca tio grader kallt.




Vi tog oss en tur in till stan med kameran och tänkte föreviga det vackra.



Samtidigt tog vi chansen och bjöd in oss på kaffe till en kompisfamilj som har sin lägenhet inne i stan. Det var tur för annars hade de gått i pyjamas hela dagen.



Detta kyrktorn användes som radioantenn under rysstiden för det var den högsta byggnaden i stan.



Ryssortodoxa kyrkan är ett enormt byggverk. Både utvändigt som invändigt.


Ikväll ska vår familj ha Halv nio hos oss. Egentligen halv åtta, men eftersom vi liksom är en timme före Sverige så blir det Halv nio hos oss.

Igårkväll lottade vi ut en rätt till varje familjemedlem.
Det ska alltså bjudas på en fyrarätters.



Lotten föll på följande sätt.




Alla har fått bestämma sin egen rätt och skriva ut recept och skriva en inhandlingslista.
Rimi besöktes och nu bara väntar vi på att börja laga mat tillsammans.

Det ska bli riktigt spännande att se vad denna kväll har att erbjuda.

fredag 27 januari 2012

Känslan

Känslan när man vet att det är fredag och all fredagshandling är avklarad.
Att de hade en "jag är ny på jobbet" i kassan en fredag höjde denna känsla till ytterligare en nivå.

Känslan när man vet att det är fredag och har fått njuta av en underbar massage under förmiddagen. Även om jag blev hur yr som helst efteråt. Men de hade iallafall inte nåt personalmöte precis utanför denna gången. Jag frågade faktiskt.

Känslan när man vet att det är fredag och alla körningar till och från träningar är avklarade. Maken skickade just ett sms om att han tar med sig lilleman på vägen hem. Och det kändes ju helt ok då jag just hade kommit innanför dörrarna med storebror efter att ha lämnat lilleman. Så jag behövde inte dra iväg på direkten igen.

Känslan när man vet att det är fredag och står vid köksfönstret och håller utkik efter resten av familjen. Som jag väntar.

Känslan när men vet att det är -15 grader ute och att man har ett hem att värma sig i.




Känslan när man vet vad det blir för mat.

torsdag 26 januari 2012

Tre killar och så jag

Jag har tre killar i min familj.
En stor, en mellan och en lite mindre.
Alla dessa tre brinner för fotboll. I alla former.
Att titta på i verkligheten, att titta på på TV, att spela, att läsa om, allt. De andas, äter, drömmer fotboll.

Den stora är en inbiten AIK-are. Kan man ju undra en del över när han är från Linköping. Men så är fallet.
Sedan sönerna var små har de alltid fått en liten svartgul sak i julklapp eller i födelsedagspresent av sin pappa.
Iår hände det nåt. Ingen AIK-sak.

För killarna har hittat egna lag att heja på. De har klippt navelsträngen en smula, om man säger så.



Båda söner hejar sen en tid tillbaka på lag från Manchester. En på United och en på City. Vi har alltså ett rum som är rött/svart och ett rum som är ljusblått.
Att heja på olika lag fast som är från samma stad är inte så smidigt. Inte för någon i familjen faktiskt. Och det kan ju oxå undra över, varför de valde dessa lag?

Alla mina killar har en fantastik förmåga att argumentera för sin sak. De har ordförråd och de har talets gåva alla tre.
Jag väljer mina krig, kan jag meddela.


I vårat hem diskuteras det ofta fotboll.
Vilka spelare som slår bäst passningar, vilka som gör snyggast mål, vem som hoppar högst vid nickdueller, vem som är snabbast. Om nån spelare får för sig att byta klubb är jag den första som får reda på det. Till min stora glädje.
Och att Manchester City har köpt spelare dyrt gillar ju inte Manchester United fan. Och så tvärtom, såklart.
Alltid finns nåt att diskuteras.

I morse fick mamman nog!
Ett enkelt, litet fint samtal på vägen till skolan, som vi alltid har, blev plötsligt en allvarlig diskussion, När detta ämne berörs hettar det gärna till lite extra liksom. Om vilket lag som är bäst eller om vilke´n tränare som är bäst. Mig frågar de om vem som är snyggast. Just nu tycker jag nog Micah Rihards i City.

Jag bad dem att dämpa tonen en aning, och jag bad dem prata om nåt annat. Inget hände.
Jag förbjöd dem helt enkelt att säga nåt om varandras lag.
Inget hände.

Till slut:
"-Den som säger ett enda ord till om fotboll eller Manchester släpper jag av NU. Och den får gå till skloan härifrån!!

Hot.
Gammal, väl beprövad metod. Som funkar om man gör slag i sitt hot. Annars rent löjligt.

I bilen blev det iallafall knäpptyst!

onsdag 25 januari 2012

Jösses, knapparna flyger!

Herregud!

Knapparna på mina jeans ploppar ut!
Måste verkligen börja med spinning.
Eller sluta fika.



Eller köpa nya jeans!

Wow, en bra dag, har jobbat!

Snart tar jag kväll efter en otroligt mysig och skön dag.

Jag började dagen med att sitta i skolans hall och vänta in en kompis.
Vi hade bestämt oss för att idag utbyta lite tjänster med varandra.
Jag har verkligen inte masserat en enda människa på sju månader. Det har känts mycket annorlunda att inte ha arbetat med detta under det senaste halvåret. Kände mig lite ringrostig men tog med mig oljan och åkte hem till henne.
När jag väl stod där vid bänken och händerna fulla med oljan kändes det som igår. Händerna visste precis och kände igen alla moves.
Jätteroligt!

Efter denna behandling var det min tur att få zonterapi av henne.
Oj, så ont det gjorde på vissa punkter. Ändå en skön stund och det är ganska mysigt att få bli omhändertagen ibland.

Vi bestämde att detta inte var sista gången.




Sedan var det dags att åka hem till en annan kompis. Vi drog vidare till stan där ytterligare två kompisar väntade.
En smarrig lunch stod på schemat och vi hade en urmysig stund.
Två av oss skulle efter maten på spinning. Inte jag.

Men tillslut var det bara en som gick på spinning för den andra hade glömt sina skor. "Vad synd", tänkte hon och följde med oss andra två tillbaka till kompisens lägenhet.

Vi tog vägen om bageriet och hade med oss hem nybakade kakor.
Spinngtjejen kom efter sitt pass och såg alldeles förskräckligt, gräsligt fräsch ut. Som fick oss andra att känna oss....ja...lite upptagna med annat viktigt här i livet...
Undrar om jag ska hänga med nästa vecka? Provade för typ 20 år sedan och höll på att dö på kuppen. Men nåt kan ju ha hänt på 20 år? Förutom att kroppen har åldrats typ 20 år....

Sedan satt vi fyra och pratade och skrattade ända tills det var dags att hämta alla barnen.
Det har varit en bra dag!
Känner mig nöjd och belåten och tillfreds.

Killarna är tom färdiga med sina läxor för dagen.
Korvstroganoffen jag bjöd på till middag hade Moberg gnuggat händerna av förtjusning till om han hade smakat.
Jag har 11 följare på Twitter.





Det går bra nu!

tisdag 24 januari 2012

Party all night

I lördags var jag och maken bjudna på en fest i Riga.
En födelsedagsfest, och vi hade farmor och farfar hemma som såg till att sönerna fick mat i magen under helgen.

Jag hade införskaffat mig en ny klänning, nya skor och en ny liten topp.
Det enda jag liksom behövde plocka fram ur garderoben och lägga i resväskan var svarta strumpbyxor. Hur simpelt som helst!

Vilket jag helt enkelt glömde att göra.

Och det kom jag på i en sporthall nånstans i Tallinn medan jag kollade på ´när sonen spelade fotbollscup. Efter den matchen skulle vi dra vidare på direkten så hela vår packning var startklar.

så när vi till slut drog söderut lämnade vi helt sonika farmor o farfar i en sporthall mitt i Tallinn. Och hoppades att de skulle hitta hem.

Tillsammans med vårt resesällskap stannade vi till på Rimi - räddaren i nöden.



Jag köpte tre par nya strumpbyxor.
Eftersom jag är en medelålders mogen kvinna i mina bästa år, så blev det sorten till höger. En sort där allt som behöver
liksom hållas på plats gör det med hjälp av denna variant.
Perfekta!!





Denna något suddiga bild är på klänningen jag hade på mig.
Bild på hela ekipaget tillsammans togs aldrig.


Aftonen blev en underbar tillställning.
En sådan där fest där jag aldrig kollade på klockan. Under hela kvällen.
Har ingen aning om vad klockan var när middagen började, vet inte hur länge den höll på. Vi åt en fantastisk middag med fyra goda rätter och med olika vackra tal där emellan samt kul underhållning.

Efter maten blev vi uppvisade på taket där vi bevittnade en enorm fyrverkerikavalkad. Med plädar på våra axlar var det rent magiskt.

När vi kom ner igen var dansgolvet klart och sen höll väl jag till där mest hela tiden.
Som små popcorn studsade vi allihopa och helt plötsligt ville bussen åka tillbaka till hotellet.
Med träningsvärk i vaderna kom jag hem söndageftermiddag till söner som även de var nöjda och belåtna över deras helg.

Tack snälla födelesdagsbarn med familj för en väldigt trevlig kväll och vi hoppas att huvudpersonen hade minst lika roligt som vi!

måndag 23 januari 2012

Om en flygplats

Att vistas på en flygplats är faktiskt ganska faschinerande.
Ska kanske tillägga att jag har avlagt ett antal visiter på just Tallinns flygplats under ett par månaders tid. Idag senast när jag vinkade adjö till fina svärmor och svärfar.

Så mycket folk i rörelse.
Så mycket känslor som känns i hela hallen.

Människor som ska iväg. KAnske för första gången i ett plan. Deras lätt fövirrade uttryck i ansikte och rädsla i kroppssåråket. Stressen vid säkerhetskontrollen, packa upp handbagaget, gör om gör rätt. Paniken när det piper när de går igenom portalen.
Förväntan, oro, glädje, och så lite sorg blandas ihop och blir till en enorm känsloplats.

Familjer med uppspelta barn, föräldrar som stressar och skäller på sina barn.
Pass ska vara i ordning, bordingcard ska fram, ungar måste kissa.

Andra mer resvana som vet precis vart dom ska och åt vilket håll säkerhetskontrollen finns. Med trygghet i blicken och handbagaget rätt packat och med vetskap om att just de inte blir stoppade i kontrollen. Deras suckar när andra före inte kan för´bereda sig i tid, inte vet "reglerna".

Männsikor som har skjutsat och lämnat av och som står och väntar tils sista sekunden innan de resande försvinner in runt hörnet efter säkerhetskontrollen.
Översvällande känslor, kramar, tårar, " ha det bra tills vi ses igen " uttryck i ansiktet.

Folk som står
och väntar vid ankommande. Antingen på anhöriga eller på sina vänner.
Blickar på klockan, "kommer de inte snart".
Blommor och blader i sina händer.
Förväntan blandas med oro, glädje och kärlek, allt på en och samma gång.

Människor som kommer in genom de självöppnande dörrarna med ögon som spananr efter just deras person som väntar. Med "att vara väntad på" blicken och känsla i kroppen. Glädjen som sprids när väntande blickar möter de ankommande. Lycka och kramar.
De som inte har nån som väntar utan ska hitta en taxi eller shuttle till stan.

En flygplats innhåller så mycket. Av allt.
En enda stor källa av känslor. Mycket av allt och hela platsen sjuder som en stor kokande gryta.


Faschinerande.

fredag 20 januari 2012

Mot Riga

Sådärja!
Min tanke om att sova sådär vansinnigt gott och länge denna natt och morgon gick om intet direkt.

Plogbil, utan smygmockasiner på fötterna, utanför fönstret vid femhugget fick mig klarvaken just då. Men ordentligt trött just nu kvart över nio.





Igårkväll gjorde jag mina naglar på min salong.
Jag önskade mörk färg och då sa hon att det ska vara korta naglar. Go for it, svarade jag.

Tjejen som hjälpte mig var så himla ung och så himla söt att det borde vara förbjudet att vara så ung och så söt. Faktiskt!

Kul för henne iofs. Ja, inte om det förbjuds såklart, men att vara så ung och så söt och ha hela livet framför sina fötter.

NU är det packningsdags.
Om man kan vara lite pirrig inför en fest, så är jag det nu.

See you all!

torsdag 19 januari 2012

Saknar er!

Satt i soffan igårkväll.

Satt där och undrade lite vad som inte är som det var i Sverige.
Nån skillnad är det och jag har inte riktigt fått fingret på vad det har varit.
Men igårkväll slog det mig.




Jag pratar aldrig i telefonen längre!

Ingen telefon som ringer och jag ringer inte till nån heller. Det händer ytterst sällan att jag slår en signal över till Sverige.
Och nu när jag känner efter så saknar jag det.
Ganska mycket faktiskt.

Kollade min telefonlista och den såg inte så häver ut.
Maken och First gate är de som får mina samtal mest.
Och First gate är för att jag överhuvudtaget ska kunna komma hemifrån och sen kunna komma hem igen.

Så alla mina vänner som jag brukade prata med i telefonen, eller som jag brukade komma hem till och fika med....

JAG SAKNAR ER!!!

Glasklart

"-Mamma, jag har ont precis vänster om fläskfilen. Det gör sådär ljust ont."

Va bra. Tack, då vet jag precis både var det gör ont och hur det känns.

onsdag 18 januari 2012

"Du får byta igår."

Idag var det dags att leta skor.
Jag har sett så många skor under ett par timmars tid. Men inte fastnat för särskilt många att prova faktiskt. Eller det var när jag först började fokusera på vad jag höll på med som jag hittade en del.

Till slut fann jag ett par som jag kände kunde duga. Ett par svarta, enkla men ändå fina och som jag kan använda fler gånger, hoppas jag.
Provade dem och de satt som en smäck.

Lite för höga klackar i min smak egentligen - men nån gång måste ju vara den första, tänkte jag och bestämde mig. Bara att slänga sig utför!




Framme i kassan stod det två tjejer i min egen ålder, bakom disken.
"-If I change my mind tonight when I come home, is it possible to change this shoes?", frågade jag innan jag betalade.

De tittade på varandra, småpratade och verkade ha varit väl överens när de samstämmigt sa till slut:
"-Yes. Yesterday."

Okey! Jag byter dem igår alltså, ditt lilla yxskaft, hann jag tänka.

Men istället för att känna så, så log jag stort och skrattade lite och tänkte att min engelska är ju rent fantastisk egentligen.

När allt kommer omkring.

tisdag 17 januari 2012

En hemmafrus tisdag

Lämnade av söner i skolan prick 08.08. De börjar 08.40.
Skönt att vara i tid tycker de och sitter färdiga i bilen klockan 07.45 varje morgon för avfärd mot skolan. Numera helt på deras eget ansvar och vilja.


Den 8 februari är det International Day i skolan. Vilket betyder att alla 28 länder som i dagsläget är representerade har chans att få visa upp nåt särskilt från just sitt eget land.
Idag har vi svenska mammor suttit och planerat detta event i två timmar. För oss svenskar alltså.
Vi kom på en riktigt bra ide!


Sen drog några av oss vidare till ett träningspass på Pilatesen.
Svettigt och jag kommer nog ha träningsvärk i morgon.

Men se det gjorde inget, för efter det åkte jag raka vägen till min härliga och underbara massör som jag träffade i fredags.
Denna gången kunde jag slappna av hela timmen och var sådär mysigt mosig och randig i ansiktet när jag gick ut från hennes rum.....och rakt ut i deras personalmöte. Eller nåt!

Herregud!
När jag kom ut ur hennes rum satt det ca 25 pers och hade möte alldeles precis där jag var tvungen att passera för att komma till garderoben där min jacka hängde ( och som jag redan har raserat en gång för dem ). De tystnade och alla vände blicken mot mig.
Jag tvärstannade mitt i steget och hade önskat att jag hade kunnat smita undan alldeles väldigt osynligt.. Men nehej!
Där fick jag minsann vandra lite vackert rakt igenom hela församlingen som satt och log och var knäpptysta.
Och vid en sån liten enkel promenad blev jag en aning löjligt medveten om mina skitiga byxor och förvirrade uttryck. Löjliga tre sekunder. Men rakryggad!

Maken var där och klippte sig härom veckan. Då sa de till honom:
"-You are married to that blond women."

Asså, hur kunde de veta det??




Och så har jag tagit den vanliga körturen till fotbollsplanen fram och tillbaka. Fullt på alla planer i alla åldrar och lätt snöfall. Dock vindstilla ikväll.

Och en lycklig kille i bilen på vägen hem.

måndag 16 januari 2012

Duktiga!

I höstas när vi kom nya till Tallinn var det mycket som var nytt för oss. Såklart!
En stor del av vårt nya liv innebar grabbarnas skola framförallt.

Jag och maken upplevde att vi som newcomers fick väldigt lite information om vad som var aktuellt i skolan och om olika aktiviteter som var på gång inom skolans väggar. Det bara kom fler och fler events och vi hängde inte med i svängarna alls, kändes det som.
Efter ett par veckor upptäckte jag att vi var fler familjer som hade upplevt samma sak som newcomers.

PÅ våra PTA-möten har vi pratat om detta och tillslut var vi tre nya mammor som tröttnade på att det diskuterades på PTA- mötena i termer om att "vi gör som vi brukar" och den korta framförhållningen. Vi tre, samt en rutinerad mamma tog på oss att sätta ihop en kalender med skolans events och göra ett typ info-blad att ge till alla nya familjer.




Vi träffades hemma hos en av tjejerna under dagen idag.
Under tiden medan vi satt där och knåpade blev vi bjudna på en fantastiskt smarrig kycklingsallad till lunch.




Så snart kan alla nya familjer känna sig varmt välkomna!

Och inte bli så chockade över alla event och aktiviteter som skolan tar för givet att föräldrar ska fixa. För då vet de vad som väntar.
För då har de ett infoblad.

Vilddjur bakifrån

Jag har kört en del svängar fram och tillbaka med söner i bilen och alla deras träningar.
Jag gör det med glädje för att jag vet att fotbollen betyder så mycket för dem. Och det gör att det har blivit en hel del mil ute på vägarna.


Av alla dessa mil har jag lärt mig att bakom ratten är det djungelns lag som gäller.
Om jag anser att nån tex tar för lång tid på sig i en korsning kan jag med lätthet bara gasa på och köra om den på insidan. I flygande fläng. I korsningen. Eller.....jag gör ju inte det så klart. Jag är ju den som har blivit omkörd.
Eller om nån anser att jag tar för lång tid på mig att åka in i en rondell kan ett vilddjur komma bakifrån och bara swicsha förbi på insidan.

Hela situationen i trafiken är galet stressigt. Esterna ligger så onödigt nära hela tiden och det värsta av allt är att jag blir likadan. Ja, inte att jag kör om på insidan i en korsning , men ändå.







Ikväll på vägen till grabbens träning hade nåt hänt med järnvägsbommarna. Ljuset lyste illrött men bommarna var uppe. Vilket gjorde att bilförarna började köra mot rött. Sakta men säkert struntade vi att det faktiskt lös rött.
Dessutom är just denna övergång som vi korsar varje gång till träning, uppe på en liten höjning där sikten är sjukt dålig.

Men jag gjorde som alla andra och hittade det lilla dragläget och smög sakta framåt - väl uppe högst uppe - tittade åt båda hållen - och så snabbt ner med gasfoten och så var vi över. Jag vill ju inte vara den som alla tutar på och skakar huvudet åt.

Dessutom måste man hålla koll för strax nedanför går det spårvagnar. Samtidigt. Och de har företräde.






Efter denna våghalsiga sträcka är det dags att svänga vänster för att komma ner till A'le Coq Arena.
Och för att kunna göra det måste jag hålla så långt till höger som möjligt i den korsningen. För på vänster sida parkerar de som bor i hyreshuset som ligger just där. Och de bilarna som egentligen skulle ha stannat för att de har hinder på sin sida bara kör på.

Och där kommer det bilar då från alla håll och kanter och alla har lika bråttom fram. Alltså kör vi som kommer från korsningen upp på trottoar och gräsmatta. Utan pardon. Jag med har lärt mig detta konststycke.

Bilden är tagen på vägen tillbaka från träningen där man tydligt kan se att vi var uppe på gräsmattan och rotade på vägen dit.

Just där blir jag lite kluven!
Riktigt nöjd över att ha en liten smidig bil för att komma fram där det är j-vligt trångt, men samtidigt är jag livrädd för att fastna ute i terrängen där en hög bil med fyrhjulsdrift liksom mer kommer till sin rätt.
Om man säger så.

Och detta är alltå en av infarterna till Estlands nationalarena.
Logistiken inför Estlands hemmamatcher känns sådär.

lördag 14 januari 2012

Skepp o hoj

Igårkväll överraskade vi killarna med en middag i Gamla Stan.
De skulle vara ombytta ochn klara för avfärd klockan 18.00 utan att veta målet.
Vissa i familjen gillar överraskningar mer än andra. Men detta gick faktiskt hem.



Väl framme!


Vi blev visade ner i källaren och in genom denna porten.


Vi gick in genom porten och kom in på ett piratskepp. Helt enkelt ett skepp.




Handfatet på toaletten var cool. Man skulle alltså tvätta sig i det som kom ut ur munnen på döskallen.




Lilleman älskar lax och detta var den godaste han någonsin har ätit.



Sönerna fick varsin liten mössa av piraterna som var ombord.








Ljusstakarna på borden. ( Eller jag efter ett par nätter med för lite sömn.)




Ankan som jag och storebror beställde var himmelskt god.




Vi satt och åt och mös och hade en helkväll i pirattema.
Allt var genomtänkt in i minsta detalj. Från tak till hur besticken låg.

Maten, servicen och hela upplevelsen är väl värt ett besök om du har vägarna förbi Talliinn. Alla sinnen fick sina behov tillgodosedda.

Hela alltet får fem döskallar av fem möjliga.

Och överraskningen blev helt över förväntan. Roligt!

14:e gillt

Nästa lördag ska jag och maken på stort galej. I Riga.

Idag har vi letat klänning till mig.
Jag lovar, jag var i alla dessa affärer och provade olika sorters varianter på dresser.



I den sista affären och efter sammanlagt ca tjugo provningar hittade jag en i den här affären. Även om den inte riktigt kom till sin rätt där i omklädningsrummet i blåa korta strumpor och utan finskor.

Nu fattas bara skor och ett par snygga strumpor. Det tar vi en annan gång. Eller nog bara jag. Då vill nog ingen annan följa med är jag rädd.


Håret blev skapligt elektriskt efter att ha dragit klädesplagg över huvudet ett antal gånger.
Riktigt fräsig friss, om jag får säga det själv.







Nu är det soffläge vid brasan och skidskytte.
Ikväll ska vi överrraska våra killar med en hemlis.

Det får ni veta imorron.

"Hortons" har hållit sig på väldigt långt håll under dagen. Bara känt av den lite sporadiskt. Otroligt skönt.