lördag 31 mars 2012

Resan ....

....från Riga till Dubai började med att vi alla fyra satte oss på våra platser på planet. Vi hade satt oss väl tillrätta när tre tjejer kom och sa på engelska att de skulle hoppa in bredvid storsonen.
Han skuttade snällt upp för att släppa in dessa och sen när han skulle tillbaka till sin plats satt en av tjejerna på hans stol.

Jag sa till att "Hörrududu, den där platsen är upptagen!".
Då sa hon på svenska att det visst var hennes plats!

Herregud!

Vi kollade alla våra biljetter och det var mycket riktigt en klar dubbelbokning.
De hade gjort ett misstag.

Som tur var mitt i all röra, som det faktiskt blev, var att de andra som oxå blev drabbade var svenskar. Så vi kunde iaf prata med varandrA och sucka ihop.

Pga detta intetmezzo blev planet försenat en kvart.
Men till slut löste sig allt och maken fick en plats längst bak bland de alla "snygga flygvärdinnor.

Så slutet gott allting gott!!

Semester!!

Nu är vi på väg!
Så himla spännande det ska bli att få uppleva Dubai!

Jag och killarna har nu landat i Riga där maken redan väntade.

Efter ett pars timmars väntan här är det snart dags att kliva ombord på planet som ska ta oss hela vägen ända till Dubai. Där väntas vi landa 02.45 lokal tid.
Vi hoppas på en smula sömn under flygningen. Men vi får väl se hur det blir med det.

Imorgon kväll klockan 19.30 har vi bokat en tur upp i världens högsta byggnad.
Så roligt!

torsdag 29 mars 2012

"Friendly Olympics"

Varje år arrangerar ISE, International School of Estonia, nåt som kallas för Friendly Olympics.
Internationella Skolan från Helsingfors, Vilnius och Riga var på plats. Där ungdomarna från Finland var flest med 45 aktiva deltagare.

Bussen från Lettland kom sent för de fastnade visst vid gränsen av nån anledning. Men allt var i sin ordning och tillslut anlände de Tallinn.



I dagarna tre ska skolorna tävla mot varandra i olika grenar. Torsdag till lördag alltså.
Skoltröjor är upptryckta med namn och nummer.



Nu första dagen var det dags för friidrott.
Grenarna idag bestod av
löpning 50 m, 200 m och 400 meter,
shotput (alltså kulstötning men jag tyckte ordet shotput lät så coolt! ),
längdhopp ( longjump, men hur coolt låter det?),
och som på alla olympiska spel så avslutades dagen med stafett, 4 x 200 m.


Nervositeten kändes i hela hallen.
Adrenalin som pumpade i allas kroppar.
Några som var riktigt allvarliga.
Några som mest sprang runt.


Alla kämpade otroligt väl och det blev väl lite spridda skurar vad gäller vinster och förluster vår våra deltagare nere på banan.


Ett sånt här event innebar även glada återseenden för några som kände igen varandra från förr. De hade gått i samma skola tidigare och så hade nån av dem flyttat.


Jag har mest sett dessa ungdomar i skolan.
Därför var det riktigt roligt att få se andra sidor hos studenterna.
Många av dem kanske aldrig har sportat tidigare.

Imorgon ska det spelas vollyboll och badminton.



Och sista dagen ska tillbringas med att spela basket.

Men hur det kommer att gå de sista dagarna kommer inte vi ha nån aning om för då är vi låååångt härifrån!!

onsdag 28 mars 2012

Ute o flyger

Tallinn- Arlanda - Landvetter - Arlanda - Tallinn - Riga - Dubai.


Makens flygschema denna veckan.

Han hinner tyvärr inte spela tennis.

"You have to turn quicker!"


Klockan var snart 09.00 och jag var redo för mitt livs första tennislektion.
Tänk att jag skulle behöva ha fyllt 40 år och flytta till Tallinn för att detta överhuvudtaget skulle kunna hända.




Den här fina och fräscha inomhus hallen ligger precis bredvid skolan. Så här har killarna alltså "PE", Physical Education, vissa lektioner.
Och mammorna spelar tennis.



Nina stod där som vilket proffs som helst, med ursnygg utrustning, och väntade.
Jag ägde inte ens ett eget rack, så jag fick låna ett av Ninas äldstas son.
Hans gamla rack stod till förfogande för mig denna timme. Tack, Snälla.





Våran tränare kom och jag berättade att jag hoppade in istället för vår kompis.
"Har du spelat förrut?", frågade hon då självklart sådär hurtigt som bara tränare kan göra.
"No, I have not", svarade jag och såg hur hon genast började tänka ut hur den här lektionen skulle utföras så att alla liksom blev nöjda. De här tjejerna har ju liksom spela ti flera år. Vad gör man med en beginner då?


Och jag kan väl säga att spela tennis var ungefär som att spela golf faktiskt.
Först var jag tvungen att lära mig att bara hålla i racket ordentligt.
Ett grepp för forehand och ett annat för backhand. Inte bara hålla som jag ville där inte.
Armbågen ska ligga intill höften vid slaget och höften ska hjälpa till att trycka fram slaget. Eftersvingen ska genomslås hela vägen och racket ska tillslut landa på axeln.

Man ska börja vända sig mot sidan redan ganska tidigt och bröstet ska vara vänt mot den sidan bollen är på väg. Samt att jag ska ha hunnit byta grepp beroende på om det är forehand eller backhand.

Herregud!
Så mycket information på så kort tid. Medan de andra två spelade som gudar på den andra halvan planen.

Precis om i golf, tänkte jag.
Grepp, höft hit och dit, försving och eftersving, inte vrida handleden,
hälen upp mot taket efter svingen och så plocka upp alla bollar efter övningarna.
En gång när jag träffade bollen ganska obra och bollen flög rakt bakåt (?)istället för framåt, skrek jag tom "fore".


Tränaren hann lägga upp bollar, kolla hur vi stod, slog och hade racket, inom loppet av samma hundradel. Och sen hann hon tom berätta det för oss mellan alla slag. Med ett gudomligt tålamod.



Det här var riktigt roligt och jag hoppas att jag får chansen att få vara med flera gånger!
Om jag blev genomsvett av att egentligen bara lära mig att slå, hur ska det då se ut när det är dags att börja springa också?

tisdag 27 mars 2012

Tennislektion nr 1

Nu är det visst omröstat och klart här i Tallinn.
Vi nästa årsskifte träder en ny lag i kraft om att som den första europeiska stad införa gratis
busskollektivtrafik.
Jag hade ingen som helst aning om att det har varit folkomröstning här i stan. Men jag lyssnade på Radio Helsingfors i morse och där berättade de att det var så. Annorlunda.I Sverige höjde de månadskortet nyss, eller?

På onsdagar klockan 09.00 har några av fruarna en stående tennistid med sin tränare.
Imorgon har en av dem lämnat återbud för en jobbsökarresa till Sverige. Hon ska nämligen börja jobba till hösten.
Vem ska fylla ut hennes tid, tror ni?
Har spelat tennis en gång i hela mitt liv. Och det var en dubbel med maken mot ett annat par.
Jag var gravid och inte särskilt lätt i steget.
Nu ska jag testa igen.
Inte gravid men ändå likosm inte så lätt i steget. Iochförsig inte så konstigt kanske, nästan 13 eller 15 år senare. Minns inte vem av killarna som låg i magen och skumpade just då.

Äger inget rack utan behöver låna ett. Vad är dresscoden på tennisbanan?
Fantastiskt kort kjol? Svettband runt huvudet?
Och så behöver jag öva på stönet. Vid varje slag. Om jag träffar bollen.

Det blir nog en kanontimme!
Får man träningsvärk?

måndag 26 mars 2012

Pinsam

Ikväll hade vi med oss en kompis till 14-åringen i bilen på väg till träningen.

Vi hämtade upp honom hemma i Tabasalo, typ 7 minuters bilväg härifrån.

Sedan hade vi en resa framför oss på ca 35 minuter. Under dessa 35 minuter kan det lätt uppstå en tystnad. Som i vissa fall kan uppfattas lite jobbig kanske.

Men inte om man börjar att prata, tänkte jag.
Hur svårt kan det vara?

Så nu har jag alltså suttit och kallpratat lite småcoolt med två tonåringar. I bilen. Där absolut ingen kan smita iväg.
På engelska. Inte en situation jag är särskilt belväm i. Med en kille vars mamma visst pratar sju olika språk. Bara en sån sak.

Den balansgången är skapligt svår att hitta, kan jag meddela.
Pinsam tystnad eller pinsam mamma.

Men nu är jag hemma på trygg mark igen.


Uppdatering: sonen kom just hem från träningen. Den andra killens mamma körde hem dem.
Hon hade pratat lika mycket som jag. Om inte lite mer!
Haha! Så roligt och så bra.

söndag 25 mars 2012

Balooser

Har kollat på "Kontoret" några söndagskvällar.
Nu är inte den serien så himla bra som jag från början hade hoppatss på. Men det är en skön avslutning på kvällen med familjen.

Ove är ju Ove.
Mycket finns ju att säga om honom.
Men det som passar bäst ändå är ordet Balooser.
Ove Sundberg är banne mig en riktig Balooser.

Vilket betyder att han lever i sin egna lilla värld där han trivs och mår bra. Han tar livet med klackspark och kör sitt eget race precis som Baloo.

Men att han samtidigt inte har någon självinsikt what so ever, och inte själv inser vilken enormt tråkig, elak looser han egentligen är.




Fruns underkläder

Nu ikväll tog jag storbilen till Rimi för att inhandla allehanda gods till familjen.

Solen sken från en kanonblå himmel.
Fortfararande dock väldigt kallt. Men vi får vara glada för det lilla.

Men solen är ju inte så liten egentligen. Eller som yngstingen här hemma sa innan jag drog:

"-Mamma, jag tycker solen ser gladare ut än snön!"
Och där kan jag inte annat än att hålla med honom.

Väl i affären gick jag där och kollade och s"trosade" lite. Vid klädavdelningen kom jag på att
jag faktiskt är i behov av lite underkläder.

"-Äsch, jag slänger ner några strumpor och underbyxor så är det klart", tänkte jag lite snabbt.

Och precis i samma sekund kom jag att tänka på att nuförtiden känner en del av kassörskorna och annan personal igen mig och liksom vet var jag hör hemma.

Plötsligt kändes tanken med nya underkläder just härifrån inte alls lika lockande.
Vill nog inte att de ska veta vad frun bär innerst inne.

lördag 24 mars 2012

Fotbollsspelare på olika platser

Det finns många fotbollspelare här i världen.
En del riktigt bra och andra lite mindre bra.

När vi satt och åt hemmagjorda revbensspjäll nu ikväll kom vi in på att maken har mött många olika fotbollspelare under årens lopp. Liksom på så random places.

Faktiskt egentligen så himla roligt att jag ville skriva om alla dessa möten.

Maken och hans lillebror var i USA, Orlando. Året var 1988 och de var där utan sina föräldrar för att hälsa på deras farbror som bodde där. Och gör för övrigt fortfarande. Eller iallafall i Florida.
De var ute på en av alla restauranger och åt på en medeltidsrestaurang. När alla var klara var hela sällskapet på väg ut.
Och vem är på väg ut precis samtidigt om inte Diego Armando Maradona. Som i det läget var världens bästa fotbollspelare. Det togs foton och var så roligt.

När fotbolls VM gick i Tyskland var min make på väg för att se Sverige-England i Köln.
Efter en ganska så tuff sponsoruppladdning med tysk surkålsbuffe, enliters seidlar, läderhousen
och bumpabumpamusik skulle de ta bussen till arenan.
Väl framme behövde en del lätta på trycket och letade efter första bästa buske.
Maken var först fram vid ett av träden och lade märke till att nån till kom smygande och ställde sig bredvid.
När han kollade upp så stod han och slog en båge tillsammans med Glenn Hysen.
-"Tjenare, Glenn." Med armarna på varandras axlar gick de sedan vidare mot arenan.

Maken var i Göteborg och bodde på Scandic Opalen. Som han alltid gjorde på den tiden när han var på besök i Göteborg.
Där bor visst även det svenska landslaget i fotboll vid deras samlingar och matcher när de spelar på Ullevi.
En kväll skulle maken ta hissen från våning åtta ner till lobbyn för att träffa sina arbetskamrater.
Hissen kom som den skulle och maken klev in. Inne i hissen stod ingen mindre än Zlatan Ibrahimovic och typ tog upp hela utrymmet. Han är skapligt stor och tar liksom allt syre som finns i rummet.
-"Tjenare, Zlatan."
Sedan åkte de vidare ner tillsammans. Under tystnad.
Just det här mötet är jag otroligt avundsjuk på, kan tilläggas. Tänk att få stå helt ensam med Zlatan. I en hiss. I flera sekunder.

Vi var på Blizzard Beach för några somrar sedan. Det är en av vattenparkerna som tillhör Disney World, Orlando. På väg till den sk skidliften bland alla vattenrutcbanor och bland alla människor som gick där i badkläder, mötte vi Leo Messi. Nuvarande världens bästa fotbollsspelare.
Han gick där i badbrallor tillsammans med sin famiilj i allsköns ro. Ända tills vi kom. Leo Messi var där på semester och hade nog valt just USA för att få vara lite i fred. I USA är fotbollen i Europa helt ointressant. Så han hade nog hoppats på att han var helt anonym.
När vi sedan hade frågat om vi fick ta foto på honom så kom det fram även tyskar och andra europeer. Hans familj satte sig på solstolarna bredvid och väntatde så snällt tills alla var klara.

Vid en av alla mellanlandningar maken har gjort så var en av dessa platser på Shipols flygplats.
Den ligger i Amsterdam och tillhör väl en av världens största flygplatser.
När han var på väg till bagageutlämningen mötte han Wesley Sneijder, en av de bästa fotbollspelarna i Holland.

Det var allt om dessa möten.
Roliga minnen för en del och helt betydelselösa för andra.

Ja, det var allt om detta.

Killen som vet hur man gör

En dag för nån vecka sen gick vi på Rocca Al Mare, jag och killarna, förutom pappan.
Det är köpcentret som ligger närmast där vi bor och ganska fräscht och många butiker att välja mellan. Så det går att göra några timmar där. Lätt.
När vi är där så händer det att vi delar på oss, jag går ensam och bröderna håller ihop. Killarna och jag har inte riktigt intresse av samma butiker, kan man säga.

Den affär som lockar dem lite mer än andra butiker är hemelektronikkedjan Euronics. Det är den som finns inom det spektrat. Så där kan jag hitta mina ungdomar när jag är färdig med mitt.

Härom sistens när jag var på Denim Jeans, eller nån annanstans, så pep det plötsligt till i min telefon.



Jag älskar honom oxå.
Det kunde ha gått.....



Samma son har till idag sovit över hos en kompis.
Han och tre killar till har umgåtts och de har nog haft roligt vad det verkar.
Jag kan bara tänka mig vilka dofter som har spridits i det rum som de har umgåtts i.
Precis som det ska med fyra blivande tonårskillar.

När jag i förmiddags skulle hämta hem honom fick jag ett sms när jag satt i bilen.
Jag skulle ta med mig sonen och en till av killarna som bor bredvid oss.





Hm.
Har de haft fest eller? ( Nu menade ju han läsken, men ändå...)

Kanske skulle ha svarat istället: "Ja, för sjutton gör det!!"

fredag 23 mars 2012

"Fatta att jag snart svälter ihjäl"

Sönerna hade idag en skolutflykt till Estlands näst största stad, Tartu.
Bussen avgick i morse 08.45 och jag stod bland alla andra föräldrar och väntade in bussen nu ikväll 19.45 vid skolan.

Alltså hade jag en eftermiddag helt ensam.
Tomt och konstigt blev det.

Med mig hem efter utflykten hade jag bara en kille i bilen.
Den yngste samt två kompisar till följde med en fjärde kille hem för en sleepover.

"-Mamma, räkna med att jag är trött imorgon!"
Japp, jag fattar läget. Undrar om familjen som killarna ska sova över hos fattar vad de har gett sig in på med fyra 12-13 åringar hemma under en natt?

Jag och 14-åringen kom hem och han utbrast nästan i panik:

"-FATTA ATT JAG NÄSTAN SVÄLTER IHJÄL!"

Eller hur, stor risk!!

Hur mycket kan en tonåring äta egentligen? Och hur ofta?
Så snabbt fram med maten och så blev han nöjd för en stund. Han kanske håller sig till imorgon, om vi har tur.






Nu är det kväll och jag o maken sippar lite på "pinnvinet". Kallt och gott.





Ok. Kan nån förklara för mig hur den här makapären funkar? Hur ska en fykantig påse hitta rätt läge i en trekantig plastbehållare liksom? Och sen stanna på plats? Det blir ju bara kladdigt. Jag kan avslöja att i den här påsen finns Estlands motsvarighet till cremefraichen, för er som undrar.

Lugnet börjar lägga sig i lägret och soffan känns otroligt skön.

Mot en husvägg!

Idag hoppade vi över träningen.
Solen sken från en alldeles klarblå himmel och vi bestämde oss för att ta en skön promenad istället.

En runda på tre kilometer i Gamla Stan var en ypperlig ide.
Sedan vi flyttade hit har jag verkligen sett fram emot att få uppleva våren här.
Och nu har den kommit hit. Solens strålar har äntligen letat sig fram till denna delen av världen. Redo att ta sig an hela Tallinn i sin famn. Med full kraft. Och med hull och hår.

Promenaden var underbar och när vi hade gått färdigt ville vi liksom inte bara gå in eller åka hem. Eller fortsätta gå.







Vi passerade Rådhustorget och där har några cafeer ställt ut sina bord redan.
Vi hittade ett bord vid husväggen där det var lä. Och med fårskinn på stolarna och med solen i ansiktet hade vi det väldigt gott där vi satt.

Rådhustorget ligger mitt i Gamla Stan vilket gör detta till en av de större turisfällorna, tyvärr.
Här kostar en latte dubbelt så mycket som en likadan gör bara några gator härifrån.
Men vad gör det när man kan sitta ute för första gången?

På borden runt oss märktes det att turisterna har börjat anlända. De finns såklart hela året, men antalet ökar drastiskt plötsligt.
Så mycket öl och rose'vin som serverades i solens sken, och uret visade endast 11.00 på förmiddagen.





Efter en stunds njutning insåg vi att på det här sättet blev ju inget nyttigt gjort.
Så vi fick allt röra på oss och tog oss hem till Therese en sväng, där hon vek tvätt, innan det var dags att träffa Nina på Kristine Keskus för en sen lunch.

Nu är klockan snart 17.00 och solen skiner fortfarande. Vårjackan har kommit på. Halsduken får hänga kvar runt halsen en stund till.
Och jag bara njuter av solen, ljuset och den annalkande värmen.


Som en liten slutknorr på hela inlägget vill jag bara säga att det lilla ordet förlåt är så stort och häftigt när det används i sitt rätta sammanhang och i sin rätta mening.

Men det visste ni säkert redan!

torsdag 22 mars 2012

Men så otroligt gott

I helgen när jag var hos brorsan bjöd de på jordgubbspaj.
Jag åt även smarrig potatissallad. Till kvällsfika och frukost fick jag äta Hönökaka.
På lördagkvällen bjussades på Påskmust.

Helt vanliga saker som finns i helt vanliga kök. Trodde du ja. Men inte i mitt nuvarande liv. Eller i mitt kök.
Som jag har saknat dessa naggande goda smaker.
Det lasset av potatissallad som jag hade på min tallrik, på dop-lunchen, var inte rimligt.
Till detta lade jag även på en hel hög med rostad lök. Inte heller det en helt sund portion.
De Hönökaks-smårgåsar jag festade på till både frulle och kvällsfika skulle inte ha platsat hos Anna Skipper.

Men så otroligt gott!!


Hittade lite frusna jordgubbar i frysen här hemma. Tog ut dem, gjorde dubbel sats med smuldag och swish in i ugnen.
Lyckade inte alls lika bra som svägerskan. Men det var gott iallafall.




Efter fyra dagars ledigt var det åter dags att ta tag i vardagen igen.
Vilket inkluderar ett förhör av estniska glosor. Inte helt lätt språk att lära sig.




Varje gång jag kommer in till mitt gym hälsas jag varmt välkommen av denna fräscha och snygga tjej, Sanna Kallur. Lite coolt ändå att hon finns på en vägg i Tallinn, tänkte jag och tog en bild. Jag skickade denna bild till henne på Twitter och berättade att hon hänger så fint här på min gymvägg. Och väldigt överraskande nog kom det lite senare ett svar från henne.

-"Haha! Jag ser lite sträng ut, men det gör kanske att ni tränar bättre."
Om hon lovar att man blir lika snygg som henne....





Jag har spelat Wordfeud under några månaders tid. Väldigt roligt är det. Vissa matcher går fort. Andra tar flera dagar.
Ibland vinner jag. Ibland förlorar jag. Big time dessutom.

Men det har väl aldrig hänt att det har slutat oavgjort?!
Hur är det möjligt?
Tack för en god match!

tisdag 20 mars 2012

Kanon

Under mina fyra dagar hemifrån har båda söner fått både nya jeans och nya sneakers av pappan.
De har haft mammafritt och det har gått alldeles lysande.

I bilen till skolan i morse frågade jag killarna vad som har varit roligast under helgen.

-"När vi lagade middagen tillsammans i lördagskväll!", svarade båda två samstämmigt. Något så enkelt och samtidigt så viktigt. En underbar stund av samhörighet för alla inblandade.

Det känns kanon att kunna vara borta några dagar och kunna släppa allt och veta att familjen är i goda händer. Med sin pappa.

Jag behöver nog åka bort lite oftare.
Det tror jag faktiskt hela familjen skulle må bra av.

Bästa brorsan ever, II

Min bror och jag.
Vi är uppväxta i en familj som inte har varit särskilt kyrklig egentligen.
Men vi är båda döpta och båda våra egna barn är numera döpta.
Vi har båda två gift oss i kyrkan. Jag och maken i Stjärnorps Kyrka för tio år sedan och brorsan och hans fru i Jukkasjärvi Iskyrka för fyra år sedan.

Så någonstans har vi ändå den tron.
Och den måste ju ha kommit nånstans ifrån.
Från vår barndom kanske.



När jag satt i Elleholms Kyrka i söndags sjöng vi denna psalm.
Och jag kunde verkligen inte låta bli att le.
Den har funnits med i min o brorsan liv ända sedan vi var små.

Vi visste ju inte då att det var en psalm. För oss var det helt enkelt en sång som mamma och pappa alltid sjöng när det var dags att somna på kvällskvisten.
Pappa tog tillochmed fram gitarren vissa kvällar och satt på sängkanten och lirade en stund.

Till mångas stora förvåning så har har jag faktiskt sjungit i kör. Faktiskt även den i Kyrkans regi, minns jag nu när jag sitter här och skriver.
Inför varje jul hade vi föreställningar med alla körer som sjöng tillsammans inför alla berörda föräldrar samt andra intresserade.
En av dessa åhörare var min brorsa. Som alla småsyskon var han ju tvungen att liksom bara hänga med.

Mitt i en av alla föreställningarna vi gav så kom vi till denna sång. Orgeln började spela melodin och då hörde jag långt där ute i det för övrigt tysta publikhavet plötsligt en söt liten pojkröst som frågade högt och ljudligt:

"-Mamma, måste jag gå och lägga mig nu?"

Det var min bror.




Det hände att vi var ensamma en del kvällar. Och jag minns en av dessa kvällar lite mer än andra. Jag var kanske 10 år och brorsan måste ju då ha varit 4 år.
Kvällen gick och jag skulle vara med och natta min lillebror.
Jag tyckte nog att det var ganska så mysigt för jag kände mig stor och duktig.

Till saken hör att
min bror då gick på något som kallades Kyrkans barntimmar några dagar i veckan.
Han var nämligen inte välkommen på det kommunala dagiset för han hade sådan enorm allergi och förskolan och kommunen kunde verkligen inte tillstå med separat kost endast till honom inte. Hur kunde bara våra föräldrar komma med det förslaget? Det var för 30 år sedan.
Otroligt. Nu finns det inte en förskola som inte har minst 10 olika rätter för att tillgodose alla barn som behöver särskild kost. Jaja, det är nåt annat...


Nu vidare...
Jag var också väldigt sällskapssjuk så jag höll mig lite längre på sängkanten i hans rum än som kanske var nödvändigt.
Jag la mig bredvid honom på hans kudde och så sjöng vi "Tryggarekan" tillsammans.

Efter detta moment sa han med näsan mot min näsa.

"-Ingela, vet du en sak?"
"-Nej, vadå?" frågade jag.
"-Gud är lika nära mig, som örat är mina lakan."

Det var min brorsa det!

Nu bara skrattar han när jag berättar om dessa två ögonblick.
Stora och ljuvliga minnen för mig och så små och betydelselösa för andra.

Bästa brorsan ever, I

Brorsans son är nu namnad för livet.



Medan lilleman sussade så sött i sin gudfars famn så passade syrran på att ha mamma o pappa för sig själv.





Brorsans dotter var så himla fint klädd och hade fint spänne i håret.
Hon kände nog på sig att det var en dag som inte riktigt var lik nån annan och vill einte vara med på bild.



lördag 17 mars 2012

Lång väg

Titta, vad jag hittade på Ica Kvantum.


Plötsligt längtade jag hem en smula. Eller väldigt förskräckligt mycket.
Även om den här yogurten inte finns i Tallinn.

Puss och kram på er, mina älskade killar där hemma.

Jag älskar er!

fredag 16 mars 2012

Framme

Framme i Blekinge hos bror.

Resan gick som på räls (!) hela vägen.
Förutom första 1,5 timmen som var på flyg.
Allt klaffade och alla biljetter funkade.
I Karlshamn mötte hela familjen bror upp. Så roligt!
Guddottern har blivit stora damen och blev nog ännu större när hon blev storasyster.
Med allt vad det innebär. Typ "kan själv", "jag vill inte" eller "jag vill".

Så himla mysigt att få komma hem till dem och umgås lite granna. Vi träffas på tok alldeles för sällan. De bjöd på köttfärslimpa och potatis. Fantastiskt gott efter ett par timmar på resande fot.

Lillebror ( inte min dock ) väger numera dubbla sin födelsevikt och är ordentligt rund om kinderna. En gosig kille som tackade för en stund i famnen
och la en härlig bebiskräksa på fasters axel. Men vad gör det? En kväll som denna?

Det finns många härliga fördelar att vara faster.
Em av dem är att när man känner att John Blund är på intågande så lämnar man snällt över en gosig liten kille till sina riktigt trötta föräldrar.
Och därefter går man helt enkelt och lägger sig.
Med öronproppar i öronen så sover man sedan som en stock.

Det är sånt som kommer om 14 år, sa jag till brorsan.




Resfeber.

Jag har resfeber.

Det var länge sedan jag var ute och flög alldeles allena.
Nu ska jag ta flyget till Kastrup.
Den lilla trippen känns helt överkomlig.
Rent av ganska mysig. Bara incheckning och säkerhetskontroll går galant. Med alla flaskor och sånt. Alltså krämer.

Sen ska jag sitta på flyget i 1½ timme och läsa. I lugn och ro.

Det är det som kommer sen jag känner lite oro inför. Eller egentligen inte det heller. Allt löser sig.
Från flygplanskroppen ska jag hitta till tågstationen. Kastrup är visst en stor flygplats, men det kan ju inte vara så värst svårt att hitta några tågbanor där nånstans.

När jag väl har hittat rälsen ska jag bara hitta rätt spår och när jag väl har hittat spåret ska jag hitta det tåg som går åt rätt håll. Jag ska inte till Köpenhamn, jag ska över bron. Ska hålla utkik efter slutdestination Karlskrona.

Väl på tåget har jag ingen platsbiljett. Jag får ta den plats som liksom är över.
När tåget anlänt Malmö är det viktigt att jag hamnar i rätt vagn för just i Malmö händer det visst grejer med vagnbyte och krångel. Och då vore det ju ytterst beklagligt att hamna typ i Kalmar eller så. Det blir lite bökigt för brorsan att möta mig då.

Beroende på vilket tåg jag hinner med från Kastrup så anländer jag Karlshamn antingen 17.22 eller 18.22.
Jag tänker som så att om min pappas sambo klarade av att flyga alldeles själv från Landvetter till Singapore med byte både i Frankfurt och Quatar, så kommer jag fixa detta oxå. Lätt som en plätt.

I telefonen igår sa jag till brorsan att de får sätta mig i arbete när jag väl är på plats. Jag kan göra vad som behövs. Jag tänkte att med dopplanering, hus, två barn samt tre hundar finns säkert nåt jag kan vara till nytta för.

"Bära bebis", svarade han fort.

"Ok, den uppgiften kan jag leva med", sa jag med ett leende som han inte såg genom telefonen. Men han hörde nog hur jag log.

torsdag 15 mars 2012

Shoping

Jag har just hämtat ut ICA-påsen med ett par byxor i med en knapp som satt där den skulle. Och jag betalade glatt 64 cent till den ännu mer glada kassörskan.
Dock utan kvitto.




Idag har jag haft en otroligt skön dag som började med en rykande het kopp kaffe i min ensamhet på morgonkulan.
När den var uppdrucken åkte jag till MyFitness. Jobbade mig ganska svettig, och den duschen man tar efter ett hårt träningspass är ju rent gudomlig. Kunde stå hur länge som helst. Men det gjorde jag ju inte.

Vidare åkte jag till Kristiine Keskus som är ett köpcenter.
När jag satt i bilen på väg dit så hade jag inga tankar om att hitta något speciellt. Alls. Hade liksom ingenting som jag var ute efter egentligen. ( Förutom att jag hade glömt att packa ner en ombyteströja att sätta på mig efter träningen, så en sån var jag ju tvungen att hitta...synd.) Meningen var att bara slå hål på några timmar och äta lunch med en god vän.
Men så fort jag kom innanför dörrarna hände något och "shoping-mode" slog på. Bara sådär. Av sig själv. Utan någon som helst övertalning. Eller förvarning.





Jag hittade en svart kjol från Esprit som bara ropade "Ingela, kom och ta med mig hem!!"
Den var så himla skön och var så himla snygg så jag tog den. Rätt upp o ner. Utan att tveka.
Den kommer jag att gå i hela våren och hela sommaren. Typ leva i.

Vårjacka - Check
Doppresent till Victor - Check
För-att-du-har-kommit-till-världen-present -Check
För-att-du-har-blivit-storasyster-present - Check

Så nu är den här fastern redo att åka till världens bästa bror imorgon!


Maken var en snabbis i skolan idag och hade ett kort ärende. I korridoren hade han i hastigheten träffat några av de yngre svenska killarna i lowerschool.
Varav en av 7-åringarna sa till mig när jag skulle hämta mina killar i eftermiddag:

"-Ingela, Rimi-chefen har varit i skolan idag!" Som om det liksom var hans namn eller nåt.


Det var roligt!

Gonatt

"-Mamma, vill du stop about me?"

Underbar kommentar från ena sonen vid läggdags igårkväll.

"-Ja, jag stop about you väldigt gärna."


Och så stoppade jag om honom och sa godnatt.

onsdag 14 mars 2012

Överraskande odyrt

Maken kom häromdagen med ett par byxor där knappen höll på att trilla av.
Hans önskan var att jag skulle kunna hjälpa honom med att sätta fast den igen. på rätt ställe.


Jag sa så klart att det gör jag ju...gärna.




Kollade in sylådan och insåg ganska snart att den såg ju inte annorlunda ut än förra gången frun i huset skulle till att sy.



Så jag fick helt enkelt byta plan.
Jag tog med byxorna i en Ica-påse ( måste ha legat i påsförvaringen i sju månader under diskbänken....),åkte till Rocca Al Mare som är en av alla köpcenter. Dock det som ligger närmast oss.

Gick in i en affär där vi har handlat kläder förr och där jag vet att de har en sömmerska som syr in och syr upp. Iallafall kläder som man köper där.
Men jag chansade. De kanske kunde hjälpa mig.

Jag gick in med min Ica-påse och sa som det var med lilla knappen.
De tog emot påsen med innehållet och sa att de hjälper mig gärna. Men att det kommer nog kosta en peng eftersom byxan inte var köpt där.

"-Yes, I understand that", svarade jag, "It's okey." Och tänkte för mig själv att jag gärna ger en liten summa för det här.

Byxan skulle vara klar imorgonkväll och jag frågade hur mycket pengar jag skulle bli skyldig.
Eftersom sömmerskan inte var på plats i butiken så tog de trevliga tjejerna bakom disken och lyfte luren och ringde upp henne.

De ställde samma fråga till henne och efter några meningar la de på.

"-It costs 0.64 euro, 64 cent."

Va??

Alltså typ 5 kronor!! Skojar de?? ( Det märker jag iofs imorgon när jag ska hämta ut brallerna.)

Det är ju inte ens värt jobbet att ta fram alla sygrejer för det priset.
Varken för henne eller mig egentligen. Och det är hennes jobb. Som hon försörjer sig på.

Det var så löjligt billigt att hon nog kommer att få en hel euro i morgon.
Om knappen sitter där den ska.

Så rätt tänkt

Läste på Twitter igårkväll.


"För mig existerar inte "barn med speciella behov". Behoven är som alla andras men insatserna för att tillgodose dem kan vara speciella."

"För mig som pedadgag finns "barn med särskilt stöd", men inte "barn med särskilt behov". Många pedagoger har svårt att se skillnaden."


Jag tyckte nånstans att det var ganska tänkvärt.
Behoven är detsamma för vilket barn som helst. Med rättigheter såsom utbildning, närhet och omvårdnad.

Men som sagt, sättet att tillgodose alla behov ser olika ut.

tisdag 13 mars 2012

Shit or sheet?

Ja, herregud!
Det är inte riktigt helt lätt att förstå one another här i Tallinn.

Det är fler än jag som struggles med att hitta rätt ord och veta hur det både stavas och uttalas.

Att lämna in sin läxa till fröken tex. Då är det inte lätt att vara från tex Ryssland i det här fallet, och inte riktigt veta.

Vad är bäst att ge läraren, egentligen?
"Answersheet"
eller
"Answershit"

Det kan verkligen bli så otroligt dråpligt, roligt ibland.

Bra solen

Det sista vi gjorde igårkväll var att ta fram kikaren och kolla in universum och himlavalvet.
Vi såg två planeter lysa starkare än vad nån annan stjärna gjorde.

För en annan som inte har sett så himla många planeter här i världen så var det skapligt häftigt att faktiskt veta att det var Venus och Jupiter som seglade omkring där uppe.
Plötsligt väldigt medveten om att vi inte alls är ensamma som svävar våra varv runt solen.

Sen pratade vi här hemma om det finns andra varelser där ute oxå.
Det är det ju ingen som vet egentligen.

Tänk om någon spännande Mars-gubbe skulle få för sig att komma hit och knacka på dörren här hemma. Skapligt förvånad skulle man nog öppna dörren. "Får det vara lite kaffe, kanske?"

Vi vågade iallafall somna gott när vi lade våra huvuden på kuddarna.
Utan att lägga baseballträt bredvid sängen.

I morse tittade jag återigen upp på himlavalvet.
Men av en helt annan orsak.
Jag vaknade innan väckarklockan började låta på ryska.



Det första som mötte min blick när jag slog upp mina blå. På väg för att väcka killarna stannade jag upp.

Vackert.

Bra solen!

måndag 12 mars 2012

Måndagsmys



Nu ska vi mysa på kokosbollar utan kokos, som lilleman snodde ihop lite enkelt alldeles nyss.

Måndag och mys passar så fint, känner jag.

Eller så festar vi lite extra för att det är pappa-fritt här hemma. Gränserna är lite vaga i just den frågan.
Ja, inte om pappan är hemma eller inte. Där är vi säkra. Däremot om varför vi myser till det en aning.



Se där. Vad som göms i snö kommer upp i tö.
Askkoppen från nyårsafton är visst återfunnen.

söndag 11 mars 2012

Alla vill lyckas

Tänk dig att du som vuxen skulle få höra att du gör fel varje gång du gör något.

Tänk om du som vuxen alltid skulle få höra från dina närmaste och andra runtomkring att du är slarvig och inte tänker dig för. Att du kan göra mer eller bättre.


Tänk om du som vuxen alltid skulle få höra att "om du bara skärper dig" så skulle allt bli bra.

Tänk att leva ett liv och alltid få höra att det jag gör inte duger. Jag är inte tillräckligt bra, inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt smart, inte tillräckligt rolig.

Tänk dig in i hur det skulle påverka dig som människa om 90% av kommunikationen från dina närmaste, chefen, arbetskompisar, vänner var negativ.
Tänk dig att det skulle fortsätta år efter år och du inte har nån möjlighet att påverka situationen eller kunna byta miljö.

Under dessa premisser lever en del barn.

Barn som lever med en funktionsnedsättning av något slag. Med ett eller flera olika sorters svårigheter som inte syns. Utåt sett ser alla dessa barn ut precis som vilket barn som helst.
Men hur mår de egentligen?

Till slut blir det de alltid hör till en sanning.
Att fast de gör sitt bästa i alla lägen så duger de inte.

Att vad de än gör så spelar det ingen roll.

För några år sedan hade vår kille syslöjd när han gick i sexan.
Man kan säga att det inte gick helt smidigt under dessa lektioner. Det var timmar med konstant skäll från lärare och "nu måste du skärpa dig" och "jag har redan sagt vad du ska göra".

Då sa plötsligt sonen en dag till mig efter ett par månaders kämpande:
"- Mamma, jag kan bli en sån som läraren tror att jag är. Men jag vill inte det. Jag vill att hon ska veta att jag faktiskt gör mitt bästa!"

Då drog vi i handbromsen. Vi släppte inte iväg honom. Han skulle inte behöva utsättas för den behandlingen nåt mer.


Men kontentan förblir densamma. Han ville inte bli en sån som han hörde att läraren trodde att han var.
Just där och då, stod våran son i ett vägskäl. Han gjorde ett val, omedvetet eller medvetet, men han hade bestämt sig.


Inget barn i världen vill misslyckas.
Alla vill lyckas.

Roligt!

Jag har nu haft min blogg igång sen i mitten av maj. Jag ville ha nånstans där tankar och händelser inför våran flytt till Tallinn kunde få plats.
Nu när flytten är avklarad är det jätteroligt att ha dessa inlägg att gå tillbaka till och läsa vad som hände. Och när saker och ting hände.

Fortfarande tycker jag om att skriva och det är mysigt att ha nånstans att samla händelser under vår tid här.


Jag tycker det är jätteroligt att ha bloggen och jag är otroligt tacksam och glad över att det finns folk som är intresserade av vad som händer i vårt liv.
Jag blir otroligt glad när ni lämnar ett och annat avtryck genom att kommentera och jag läser alla era kommentarer. Tack, snälla ni.

Den här veckan har jag haft läsare från 10 olika länder. Otroligt, men sant! roligt!





Efter att våra gäster från Sverige åkte till flygplatsen i morse tänkte jag dra en sväng till gymmet. Men jag kom inte längre än till att bara tänka den tanken.

Så om inte jag kommer till gymmet, får väl gymmet komma till mig istället.
Litet träningspass på lurvmattan i vardagsrummet tillsammans med lilleman gjorde susen.
Vad roligt !
Senare insåg vi att grannarna som pulade på sin garageuppfart hade fullkomlig insyn på vad vi höll på med. Typ kissande hunden, plankan, situps osv. Men det bjussade vi på.




På fredag drar jag på egen utflykt. Jag ska ta flyget till Köpenhamn för att där hoppa på tåget och åka över bron till Sverige, och åka vidare till brorsan som möter upp mig i Karlshamn.
Jag ska äntligen få träffa min nya brorsson. En alldeles underbar liten kille som luktar sådär gosigt, underbart bebisgott. Som bara bebisar kan.
Och så ska jag krama på min yngsta guddotter, hans storasyster, jättemycket. Kärlek!


By the way, jag är borta i fyra dagar och då är det mammafritt här hemma. Och hör och häpna, då ska det firas hos killarna som är kvar. Ett fenomen som jag har märkt förrut. Att det ska firas när mamman lämnar hemmet. Märkligt påhitt. Eller så lämnar jag hemmet kanske alldeles för sällan....?



Förresten, vi kanske ska börja fira när pappan åker bort oxå?

torsdag 8 mars 2012

Vem tog sig rätten?

Ska jag vara glad och tacksam över att det finns en dag för bara oss kvinnor?
Vad betyder det? Egentligen.

I Sverige fick vi kvinnor egen rösträtt 1921.
Innan dess hade vi ingen rätt att tycka vad vi ville. Tycka fick vi säkert, men det var ingen ( männen ) som lyssnade.
Vad halva befolkningen i landet tyckte och tänkte var innan 1921 helt ointressant ( för männen).
Vem tog sig rätten att bestämma att kvinnors tyckande inte var att räkna med?


En färsk undersökning visar att det är bäst att vara kvinna på Island just för tillfället. Och den sämsta platsen i världen att vara kvinna på är i Afganistan.

Nu är det år 2012 och än idag kämpar kvinnor fortfarande för sin egen existens. På olika sätt i olika länder.
I Afganistan får en kvinna inte lämna huset utan sin makes sällskap. De får inte visa sina ansikten för andra människor ( män). De har inte rätt till skolgång.
De blir bortgifta med helt främmande män som ofta är dubblet så gamla som de själva. Gör de inte som familjen ( maken,fadern eller brodern )tycker så blir de misshandlade eller i värsta fall dödade. Bara för att de vill ha ett eget liv!!

I Sverige kämpar vi ännu med lika lön för lika arbete. Hur kan det fortfarande vara möjligt att män tjänar mer pengar än en kvinna för likadant utfört jobb? Hur kan det vara möjligt att kvinnor får sämre vård än män?


Hur kan detta vara möjligt?
Hur kan detta få fortgå?
Att bli våldtagen i sitt eget hem? Att bli slagen i sitt eget hem? Att inte våga uttrycka sin egen åsikt i sitt eget hem? I sitt hem där man ska kunna känna trygghet och värme med människor man älskar.

Vad är det för liv?
Vem tog sig rätten att bestämma att med kvinnor gör man som man vill med?

Här i Estland verkligen Firar de denna dag åt kvinnan. Med hull och hår Delas det ut blommor och blader till alla kvinnor. Bakelser säljs som aldrig förr och de hedrar kvinnan.
Rektorn på skolan frågade mig i morse om vi firar denna dag i Sverige. Han stod som vanligt på sin plats vi grinden och hälsade alla välkomna.
Nej, svarade jag. Inte särskilt mycket.
Det gör de inte i USA heller, berättade han då.
Men det gör de här!
Så jag tar seden dit jag har kommit och säger Grattis till alla oss fantastiska kvinnor!
Samt ett grattis till min svägerska som fyller 35 idag!

Vi duger. Vi kan och vi vill. Vi tycker och vi tänker.

Vi har rätt till ett eget liv!!

onsdag 7 mars 2012

Allt är möjligt

De estniska lärarna har gått ut i strejk den här veckan.
Onsdag, torsdag och fredag finns det inga estniska lärare som arbetar.
De slåss för sin egen överlevnad.
Idag tjänar de genomsnittsliga läraren 600 euro i månaden. Typ 5500 svenska kronor.
Det ska räcka till allt. Från el till kläder. Från mat till hyra.
Det finns lärare som arbetar på två skolor och åker emellan för att få ihop mer pengar.
Jag stöttar dem till fullo. Inte till dubbelarbete, utan till att kunna leva på en lön.
Killarnas lärare tillhör inte denna strejkande skara så för våran del händer inget särskilt i skolan.

Busschaufförer inom kollektivtrafiken sympatistrejkar.
Så i morse när vi skulle till skolan trodde vi att det skulle vara proppers med bilar istället. Men det var mindre trafik än vanligt. Kanske människor stannade hemma.


Jag har varit på gymmet ett antal gånger nu.
Så pass många gånger att jag börjar känna igen folk som är där. Vi hejar inte på varandra. Vi låtsas inte om varandra alls helt enkelt. Men jag känner igen dem.

En av dem är en herre. Alltid i samma gröna t-shirt. Samma gråa shorts.



Hans närvaro gör mig så glad!
För det visar att det aldrig är för sent att sluta röra på sig.
Eller att det aldrig är för sent att börja röra på sig.

Han visar mig att vilket som är möjligt.

Även om jag måste slänga ett litet getöga på honom när han ligger på en bänk och vilar mellan sina situps. Med sina smala armar helt utsträckta vet jag nämligen inte om han lever eller inte. Då måste jag stanna upp en smula och kolla att han andas.

Men han är stark som en oxe.

tisdag 6 mars 2012

Maken som modell

Nu är vi inräknade i den estniska folkbokföringen.
Igår hade vi en kvinnlig folkräknare hemma som ställde en massa frågor. Om vart vi är födda, hur många barn vi har, om vi odlar grönsaker, var våra föräldrar bor, var vi bodde år 2000, om vi tror på Gud osv.

Självklart så kom oxå frågan om vad vi gör¨på våra jobb.
Att ge ett svar på vad jag gör på jobbet var inte så värst klurigt. Och tänk så bra att jag är hemmafru, för då slapp vi svara på en massa andra frågor bara för det.

Efter det kom frågan om vad maken gör på sitt jobb.

Och det var lite roligt att den frågan kom just igår. För just igår så frågade en av mina kompisar om jag hade sett annonsbilagan till Stockmanns. Det är en av varuhusen här i stan.
"-Nej, det har jag inte", svarade jag.
"-Din man är med där, inte visste jag att han modellar!", sa hon leende då.
Det visste inte jag heller i ärlighetens namn.


Idag hade hon med sig annonsen och visade mig.
Och jo,kanske. Med god vilja och bra glasögon är det nog banne mig han.


Så nu vet vet jag oxå vad han gör på jobbet!




Det var roligt!

måndag 5 mars 2012

Smidigt!

Ibörjan var det aallt lite småklurigt att ta ut pengar från bankomaterna. Att liksom veta vad som hände på vilka knappar.
Jag gick tom in på banken den första gången och bad en av personalen följa med ut och ge mig experthjälp direkt på plats.




Nu för tiden går det med en väldig fart och sitter i ryggmärgen hur man gör. Kortet hinner ju knappt svalna förrän det befinner sig i nån automat igen.

Idag var det äntligen dags för årets första Svenskfrukost. Det hade jag sett fram emot och åkte gärna till Viru-keskus för en fika.
Samtidigt tänkte jag lämna in Lilla Vit för outsidewash under tiden.
Jag hade nämligen hört att det går att få bilen tvättad inne i parkeringsgaraget på fjärde våningen.
Tänkt och gjort.


När jag hade kört runt där i kringelikrokarna i garaget ett par vändor hade jag fortfarande inte hittat nån biltvätt. Jag fick ställa bilen och fråga i kuren där man betalar p-avgiften om jag överhuvudtaget var i rätt p-hus.




Det var jag.

Här skulle det vara. Att jag inte hade fattat det. En stängd port och en lika stängd liten dörr bredvid. Jag gick närmare och undrade om nån skulle hitta mig om jag plötsligt bara försvann spårlöst.
Kolsvart innanför dörren. Men jag kände på handtaget och det var öppet.
Bara att knalla in.
Två unga män tittade upp mellan ett par bilar.
Ingen av dem var så häver på engelska så vi körde det gamla beprövade papparestricket.
Jag skrev på en lapp: 12.00?
Då fattade han direkt att jag dyker upp då. Han skrev 13 och jag fattade att jag skulle ha med mig 13 euro. han frågade även "outside or inside?"
Jag svarade : "Just outside."
Sen lämnade jag bilnyckeln till dessa främmande herrar - utan kvitto på att de hade mottagit dessa. Och hoppades på att bilen skulle vara både kvar och klar klockan 12.00.

Piece of cake.

söndag 4 mars 2012

Söndag

Sportlovet börjar gå mot sitt slut.
Vi har haft en skön återhämtningsvecka .
Välbehövlig sådan oxå.
Och det är inte klokt vad tyst det har varit under lovet.


Till mysfrukost idag som senare även blev en myslunch vann Jörgen Brink Vasaloppet som den äldste någonsin. En rätt hygglig prestation av en 37 åring. Och så intervjun med hans pappa, Håkan Brink, lite efteråt. Med tårarna som föll nerför kinderna. Utan att göra någon som helst antydan till att torka bort dem. Bara lät dem svämma över.

Jag tycker det är fint med pappor som gråter. Av stolthet över sin son är ett av många olika skäl som kan finnas.

Mer gråt åt pappor!



Vårat grannhus skulle visst vara inflyttningsfärdigt i september förra året.
Nu står det klart. Bara ett halvår senare. Nån av er som är intresserade?
Det har stått en Porsche Cayenne utanför grinden några dagar, så det kan vara paxat redan. Men jag vet inte riktigt.




Lycka kan defineras på olika sätt.
Jag tror det är viktigt att känna det lyckliga även i det lilla.
Även om mycket kan kännas tufft och jobbigt finns det nog något litet som är lite ljusare. Fokusera på det och lägg energin på det positiva. Klyscha? Jag vet. Men jag tror på det iallfall.

Just idag blir jag lycklig av att känna en bit torr barmark under mina fötter på promenaden, i ett solgass som verkligen börjar värma.
Kanske våren är i antågande även här i Tallinn.