Circle of life. Igen.

Livet är ju bra märkligt ibland. 

Jag har en gudmor, Maggan. Hon har en storebror i himlen som är gudfar åt min bror, som min bror dessutom i april/maj 1977 fick sitt namn ifrån. De heter Staffan. 

Våra gudföräldrars pappa Egon har sin födelsedag den 11 januari. 

Min gudmor har genom alla år jag har känt henne älskat David Bowie. Jag minns hennes affischer på väggarna i hennes lägenhet. Jag minns hur hon spelade hans musik på stereon. 

Igår dog David Bowie. Min gudmor hade sorg. 

Igår föddes min brors andra son. Han presenterade sig som en David. Utan att min brors familj visste om min gudmors idol. 

Allihopa på pappa Egons födelsedag. 

Circle of life. 

The circle of life

12 dagar efter beräknad förlossning. Så länge ville han ligga och gosa lite extra i sin mammas mage. 30 december var dagen D egentligen. Idag den 11 januari 2016 kände han att det var dags att ge sig till känna för hela världen. 

I 12 dagar höll han oss alla en smula på sträckbänken kan man säga. Mest sina föräldrar iochförsig. Först tanken om att han skulle bli en 2015? Eller en 2016? Sen mer, hur länge orkar han ligga där inne egentligen? Och sen ytterligare lite senare, hur länge orkar mamman? 

Jag åkte ner till dem i Blekinge förra veckan under att par dagar för att vara lite standby om det hade behövts. Men nej. Det ville han inte. 

Däremot kunde jag under tiden jag var där se hur just denna lilla krabat höll full rulle i magen. Inte en lugn sekund. 

Magen gick som i vågor. 

Och idag när en av världens största sångare valde att ta sin livsresa till en helt annan nivå så valde en ny David att börja sin resa för att ta över världen. 

Och jag har blivit faster. För tredje gången. Celeste och Victor har båda blivit storasyskon. Min bror och hans bästa fru har blivit föräldrar igen. 

Att det är samma kille som för en vecka sen levde rövare i Maries mage som nu ligger där i sin plastbalja på ett BB i Blekinge. 

Det är så häftigt att jag nästan spricker. 

Välkommen till världen David! 

Jag älskar dig redan. 

#RIP David Bowie 

Killar. Rondeller. Vinterväglag.

En dag för oss själva. 

Vi drog till stugan. 

Vi packade bilen full med motorsåg, kylväska, snöskyfflar, kläder, motorsågsbensin mm. 

Vid en sista titt i bagageluckan innan avfärd skulle man kunna ha trott att vi skulle vara borta lite längre än de få timmarna som var planerade. Hur kan en bil bli så full för en dags aktivitet? Otroligt. 

Vi drog i väg. Kom till rondellen vid Blåsvädret efter fem minuters körning. Och nu mina vänner händer det som bara händer när man åker bil med killar. Har alltid varit och det är så än idag. I vinterväglag.

 Har aldrig varit med i en bil där en tjej har suttit vid ratten och där hon plötsligt utbrister i ren lycka: 

"Var med nu! Håll i dig!", för att samtidigt som hon skriker detta dra i det som i en del bilar heter handbroms, i andra bilar trycker man visst på en knapp som avaktiverar anti-sladd systemet. 

Och sen snurra med ratten så in i Norden  så att svetten lackar i pannan. Med stans största leende på läpparna. 

Vad är det för nåt? 

Vad är det som gör att män/ killar känner ett sånt otroligt behov av att manövrera ett fordon på detta sätt?  

Är det känslan kanske av att kunna visa just det? Att de har kontrollen över bilen? Eller? Jag kan inte tänka mig att det är liksom själva sladden de är ute efter....

Förklara gärna för mig. 

Vä framme på landet åkte motorsågen fram. 

Och den som känner min man vet också att har han väl börjat. Så slutar han inte. 

För två veckor sedan var vattnet över grannens brygga. Och ingen snö. 

....och maken, han fortsätte slita. 

Och jag. Jag längtar inte alls till det är sommar och sol och jag kan sitta på den här bryggan och sola och sippa iskallt rosé. Inte ett dugg faktiskt. 

....och han fortsätte jobba. 

Lunch. 

...och han fortsätte.  

Vårt lilla paradis i vinterskrud. 

Söner börjar växa till sig. De har egna agendor visar det sig. 

Jag o maken får helt plötsligt tid att hitta på egna saker att göra tillsammans. Vi behöver nånstans lära oss att vi inte enbart är föräldrar. Inte bara en mamma och en pappa. 

Efter 18 år är det dags. 

Bara vara vi.  

Med skräckblandad förtjusning undrar  jag försiktigt: Vad sjutton ska vi prata om nu? 

På ett tåg genom Sverige

KJag gillar att vara på resande fot. 

Det spelar egentligen inte någon roll vart resan visar sig sluta. Bara att just vara på väg är häftigt nog. 

Känslan av förväntan blir så påtaglig. Och den får mig att må rätt så bra helt enkelt. Nya upplevelser. Nya erfarenheter att ta med mig. 

Stämningen på en flygplats. Eller på en tågstation. Människor i rörelse. På väg. Människor som tar avsked. Människor som möts. I glädje över att ses igen. Väskor som dras kors och tvärs. Tårar och leenden. 

Oroliga ögon som stressar runt över skärmar på väggarna. Går mitt tåg eller flyg i tid? Vilket spår eller vilken Gate ska jag hitta och hinna till? Kommer det nån och möter mig?

Vagn 11, plats 64. 

På väg. 

Min egen sittplats under ett par timmar. 

Jackan avtagen. Väskan på plats. Bok, hörlurar, fikat och telefonen. Allt inom smidigt räckhåll. Postafen intagen. Ett måste. 

Tjejen i stolen intill har också en bok. Om "Chemical reactions". Som hon läser. Och stryker under. Och antecknar. 

En familj på andra sidan gången. En mamma, en pappa och deras lille son på 1,5 år. Pappan som suckar åt allt. Vid varje rörelse han utför. Högt och tydligt en ljudlig suck. 

En annan familj bredvid. Med två äldre barn. Som sitter med varsin telefon. De säger inte ett ljud till varandra under hela min tid på tåget.

Passerar station efter station. 

Folk i rörelse överallt. 

Alla med sin egen agenda. Sina egna mål. Och detta eviga dragande av väskor. 

Ytterligare en vagn. 

Två unga tjejer i sätet framför som visar sig vara 20 år. De pratar om mammor som inte har varit närvarande. 

Som bara orkade med sin dotter i tre år. Av 20. De berättar för varandra om syskon som separeras. 

De lovar varandra att de ska överleva. 

Sveriges vackra landskap passerar utanför rutan. Meter för meter tar vi oss vidare. 

Signalfel i Sävsjö. Växelfel i Alvesta. Mötande tåg på samma spår. Och tekniska problem. Personal som springer i gången och lovar att de gör sitt bästa för att vi ska kunna komma iväg så fort som möjligt. 

Att stå precis vid dörren för att kliva av i Hässleholm fort som tusan för att hinna med anknytningståget mot Linköping. Och se genom dörrfönstret hur det tåget börjar rulla och jag missar det med en minut. 

En väntmacka på espresso house. Tillsammans med fler som missade samma tåg. Liksom bara gilla läget. Eftersom jag inte kan påverka situationen på nåt sätt är det bara att go with the flow. Det är bara att vänta på nästa tåg. Inget annat. 

 

Få en ursäkt på sms från Öresundståg

Och ett nummer att ringa för att boka om min biljett. 

Sen upp på ytterligare en vagn en timme senare. En ny plats. Denna gången i "tysta vagnen". Datorer på borden runt omkring. Knäpptyst.  

Möta nya resenärer som är på väg. Mitt i sina liv. Med sina historier. Som har gjort att de är här just nu. 

Dragandes på sina väskor.