lördag 9 januari 2016

Killar. Rondeller. Vinterväglag.

En dag för oss själva. 
Vi drog till stugan. 

Vi packade bilen full med motorsåg, kylväska, snöskyfflar, kläder, motorsågsbensin mm. 

Vid en sista titt i bagageluckan innan avfärd skulle man kunna ha trott att vi skulle vara borta lite längre än de få timmarna som var planerade. Hur kan en bil bli så full för en dags aktivitet? Otroligt. 

Vi drog i väg. Kom till rondellen vid Blåsvädret efter fem minuters körning. Och nu mina vänner händer det som bara händer när man åker bil med killar. Har alltid varit och det är så än idag. I vinterväglag.
 Har aldrig varit med i en bil där en tjej har suttit vid ratten och där hon plötsligt utbrister i ren lycka: 
"Var med nu! Håll i dig!", för att samtidigt som hon skriker detta dra i det som i en del bilar heter handbroms, i andra bilar trycker man visst på en knapp som avaktiverar anti-sladd systemet. 

Och sen snurra med ratten så in i Norden  så att svetten lackar i pannan. Med stans största leende på läpparna. 
Vad är det för nåt? 
Vad är det som gör att män/ killar känner ett sånt otroligt behov av att manövrera ett fordon på detta sätt?  
Är det känslan kanske av att kunna visa just det? Att de har kontrollen över bilen? Eller? Jag kan inte tänka mig att det är liksom själva sladden de är ute efter....
Förklara gärna för mig. 



Vä framme på landet åkte motorsågen fram. 

Och den som känner min man vet också att har han väl börjat. Så slutar han inte. 


För två veckor sedan var vattnet över grannens brygga. Och ingen snö. 


....och maken, han fortsätte slita. 


Och jag. Jag längtar inte alls till det är sommar och sol och jag kan sitta på den här bryggan och sola och sippa iskallt rosé. Inte ett dugg faktiskt. 


....och han fortsätte jobba. 


Lunch. 


...och han fortsätte.  


Vårt lilla paradis i vinterskrud. 



Söner börjar växa till sig. De har egna agendor visar det sig. 
Jag o maken får helt plötsligt tid att hitta på egna saker att göra tillsammans. Vi behöver nånstans lära oss att vi inte enbart är föräldrar. Inte bara en mamma och en pappa. 
Efter 18 år är det dags. 
Bara vara vi.  

Med skräckblandad förtjusning undrar  jag försiktigt: Vad sjutton ska vi prata om nu? 


1 kommentar: