På ett tåg genom Sverige

KJag gillar att vara på resande fot.

Det spelar egentligen inte någon roll vart resan visar sig sluta. Bara att just vara på väg är häftigt nog.

Känslan av förväntan blir så påtaglig. Och den får mig att må rätt så bra helt enkelt. Nya upplevelser. Nya erfarenheter att ta med mig.

Stämningen på en flygplats. Eller på en tågstation. Människor i rörelse. På väg. Människor som tar avsked. Människor som möts. I glädje över att ses igen. Väskor som dras kors och tvärs. Tårar och leenden.

Oroliga ögon som stressar runt över skärmar på väggarna. Går mitt tåg eller flyg i tid? Vilket spår eller vilken Gate ska jag hitta och hinna till? Kommer det nån och möter mig?

Vagn 11, plats 64.

På väg.

Min egen sittplats under ett par timmar.

Jackan avtagen. Väskan på plats. Bok, hörlurar, fikat och telefonen. Allt inom smidigt räckhåll. Postafen intagen. Ett måste.

Tjejen i stolen intill har också en bok. Om "Chemical reactions". Som hon läser. Och stryker under. Och antecknar.

En familj på andra sidan gången. En mamma, en pappa och deras lille son på 1,5 år. Pappan som suckar åt allt. Vid varje rörelse han utför. Högt och tydligt en ljudlig suck.

En annan familj bredvid. Med två äldre barn. Som sitter med varsin telefon. De säger inte ett ljud till varandra under hela min tid på tåget.

Passerar station efter station.

Folk i rörelse överallt.

Alla med sin egen agenda. Sina egna mål. Och detta eviga dragande av väskor.

Ytterligare en vagn.

Två unga tjejer i sätet framför som visar sig vara 20 år. De pratar om mammor som inte har varit närvarande.

Som bara orkade med sin dotter i tre år. Av 20. De berättar för varandra om syskon som separeras.

De lovar varandra att de ska överleva.

Sveriges vackra landskap passerar utanför rutan. Meter för meter tar vi oss vidare.

Signalfel i Sävsjö. Växelfel i Alvesta. Mötande tåg på samma spår. Och tekniska problem. Personal som springer i gången och lovar att de gör sitt bästa för att vi ska kunna komma iväg så fort som möjligt.

Att stå precis vid dörren för att kliva av i Hässleholm fort som tusan för att hinna med anknytningståget mot Linköping. Och se genom dörrfönstret hur det tåget börjar rulla och jag missar det med en minut.

En väntmacka på espresso house. Tillsammans med fler som missade samma tåg. Liksom bara gilla läget. Eftersom jag inte kan påverka situationen på nåt sätt är det bara att go with the flow. Det är bara att vänta på nästa tåg. Inget annat.