torsdag 31 januari 2013

I omklädningsrummet

Idag kom jag in i omklädningsrummet vid halv tio på förmiddagen.
Jag satte in medlemskortet i skåpdörren, för att kunna låsa senare, och började liksom att flytta in. Med ytterjackan, tränigsväskan, handväskan, skorna, halsduken.

Ni vet hur ett omklädningsrum ser ut.
Ett rum fullt med olika skåp i olika storlekar. Speglar i alla hörn var man än tittar,  med handfat under många av dessa. Hårfönar mellan handfaten och papperskorgar med tomma vattenflaskor.

Ett duschrum, bastu samt ett antal toaletter. Hårstrån på golvet.
Framför de höga skåpen så finns det i just detta omklädningsrum en smal bänk som går från det ena skåpet längst ut på kanten, till det sista skåpet på den längan i hörnet vid väggen. Denna bänk är ca 20 cm djup.

Efter träningen, som för övrigt var riktigt bra, hoppade jag in i duschen.  Tvålade in min lekamen, sköljde bort löddret. Torkade mig och så knallade jag ut från duschutrymmet.
Med handduken runt kroppen mötte jag en oerhört vacker fin dam som var på väg mot mitt håll. Där mitt skåp var.
Av alla lediga skåp skulle hon prompt välja det skåp som var exakt granne med mitt.
Hon hängde av sig jackan och jag tog min nyckel och satte in den i låset. Hon fick flytta sig en smula för att jag skulle komma förbi.
Jag öppnade nummer 61.

Och nu började det.

Med handduken virad kring kroppen så skulle jag nu försöka få ut resten av mina attiraljer. Samtidigt som denna vackra mörka dam skulle byta om till vänster om mig.
Alltså, denna bänk just framför skåpet. Har nog aldrig varit smalare än just då. Hur i helsike är det meningen att allt ska få plats?

Medan jag krånglade fram min träningsväska började  hon sakta att ta av sig.
Jag tog fram mina använda svettiga träningskläder som låg ovanför väskan och lade dessa alldeles skrynkliga på bänken till höger då tog hon av sig sina byxor.
När jag rotade fram mina rena underkläder så vek hon sina avtagna byxor så oändligt noga och lade dem på sin lilla plätt framför sitt skåp.

Medan jag tog av mig handduken och la den på bänken bredvid min väska på så tog hon av sig ena strumpan.
När jag hittade mina underkläder och tog på mig dessa så kunde jag inte låta bli att se att hon samtidigt tog av sig sin andra strumpa. Hon tog således båda strumporna, lade dem på varandra och vek sedan dessa på mitten.

När jag satte på mig mina strumpor såg jag i ögonvrån hur hon så fint la sina perfekt vikta strumpor för att sedan lägga dessa på sin redan perfekt ihopvikta byxa på sin ytte pytte lilla plätt.
Hur är det möjligt?
Hur är det möjligt att inte bara knöla ner allt i väskan i en enda stor massa liksom?

Då kände jag hur jag förvandlingen kom smygande. Till en trotsig tonåring.
Som vägrade städa och plocka undan efter mig.
Av ren instinkt kollade jag in min.....långa hög till höger. Knöliga strumpor, smutsiga kläder, rena kläder, handväskan, skor och en handduk i en enda lång röra.

Tonåringen i mig vägrade samla ihop mina saker innan jag bestämt gick fram till fönen.
Jag hade iallafall hittat min hårborste i röran och satt på mig mina kläder. Men resten fick helt sonika ligga kvar. Och retas lite granna.
  Annars så kan jag meddela för er som inte har varit i ett estniskt omklädningsrum tidigare, att tjejerna står i endast underkläder framför speglarna och fönar  sina hår eller när de sminkar sina ansikten. Med spets hit och dit och så lite som möjligt här och där. Oberoende storlek på sina kroppar. Vi svenskor är mer lagda till det praktiska hållet, det ska vara stadigt och underkläderna ska sitta bra. Av bomull såklart så  det är lent mot lilla  kroppen.

Medan jag stod där fullt påklädd bland alla halvnakna damer  kunde jag inte låta bli att tänka på hur det säkert ser ut hemma hos denna koketta kvinna som hade skåpet bredvid mig.
Ligger bergis inga saker huller om buller där inte.

Men det gör det hos mig.








onsdag 30 januari 2013

Äntligen - tennis!

Det tog tid!
Men nu fasen hände det.
Första tennisträningen sen.....ja, typ augusti förra året.

Taggad till tänderna satte jag på mig träningskläderna redan på morgonen. Packade min väska med ombyte för att kunna duscha efteråt.

Måste ha varit så fokuserad på bara min träningsväska för jag glömde totalt att ta med mig min handväska. Där pengar till banhyra samt till tränaren fanns.

Jaja, det upptäckte jag inte förrän senare iallafall.

Så laddade vi var, jag och Nina. Eller iallafall jag. Med mitt födelsedagsrack och allt var jag redo att ta mig an banan med hull och hår.

Men vad händer?
Tränaren dyker fan inte upp. Vi var skapligt lugna fram till 09.14. En kvart kan man ju vara sen liksom. Vi började gå runt banan för att se om det kanske låg nån gammal sliten boll och skräpade. Vi kollade i papperkorgarna. Men icke.
Och tränaren kom inte.

När vi insåg att han aldrig skulle hedra oss med sin närvaro så knallade Nina till damen i receptionen för att fråga om det kanske eventuellt fanns en hink med gamla bollar som vi kunde låna.

Det fanns det. Tack för det.

Nu kunde vi iallafall börja bolla lite med varandra.
Och det var så roligt!!

Vi kunde minsann utan tränare.
Som vi slog. Som vi gjorde av med bollar. Men det gjorde ju inget. Vi hade ju en hel hink liksom.

Och Nina, hon var så fantastisk bra på att lägga fina stopbollar som landade precis vid nätet på min sida. Jösses vad jag fick springa!

Sedan fick hon betala eftersom min plånbok låg hemma i hallen så fint och retades.

Den lilla banan 


Nätet på sidorna av banan var ju tur att de fanns.


Här stod vi och väntade på både bollar och tränare.

Men alltid lär man sig nåt. Och vad lärde vi oss av denna lektion då? Jo minsann. Att nästa gång tar vi med oss egna bollar. De tar ju inte så himla mycket plats i rackfodralet egentligen. 

Måste helt enkelt ut och köpa mig egna rör med bollar. Roligt!

Nu plötsligt fick jag höra av min ödmjuke man att jag inte alls behöver köpa nya bollar.
"Det ligger åtta rör med bollar i garaget som du kan ta - de är för dåliga för mig, men för dig passar dem perfekt."
Underbart sagt. Jag skrattar högt fortfarande. Tack snälla. Det är kärlek det.


tisdag 29 januari 2013

"This makes sense"



This makes sense....eller inte



Att läsa fysiken tillsammans med sonen på engelska är rena rama grekiskan, kan man säga.
Iallafall för mig.
Sönerna gör ett kanonjobb och kämpar på. 

Jag kan endast stå bredvid och heja på i just det här fallet.

Två glada killar i juni 2012.


            MIna killar inuti medeltidsmuren i Tallinn i början på juni-12. Bilden utstrålar en sån glädje, känner jag. Så jag blir alldeles varm i hjärtat.




Smultronstället

Nu är januari snart till ända. Året har kickstartat och februari tar snart över i kalendern. Innan vi vet ordet av har krokusarna slagit ut och sommaren är i faggorna. Som jag saknar vårt Smultronställe.



Kom sommaren, kom!

måndag 28 januari 2013

Bekräftelse

Bekräftelse är nog nåt som vi alla människor strävar efter att få. Vare sig vi är vuxna eller barn.
På olika sätt vill få höra att vi duger. Att vi är bra på det vi gör. Få en klapp på axeln.
Få ett leende tillbaka i största samförstånd. Som betyder att man faktiskt förstår varandra.

Får vi inte det behovet tillgodosett på det ena sättet så tror jag att vi ser till att få det på det andra sättet.

Vissa arbetar ihjäl sig för att nångång kunna få höra att de duger.
Vissa slänger ut sig i krogsvängen för att få chansen till bekräftelse där.
Vissa startar en blogg för att få synas.
Vissa hoppar i säng med nån annan än sin partner.
Vissa ser till att synas genom att prata mest och högst av alla.
Vissa tränar som besatta.
Vissa dricker för mycket.
Vissa gråter jämnt.
Vissa skrattar jämt.

Ja, sätten är olika och enormt många. Men jag tror att behovet är densamma.

Så enkelt egentligen.
Tala om hur viktig din partner är för dig. Berätta för dina barn hur mycket de betyder för dig. Ge dina barn en grund att stå på.
Tala om för dina vänner att du är glad att de står vid din sida. Att du är tacksam för att du får vara en del i deras liv.

Det är så lätt att ta varandra för givet.

Och släng bort den där löjliga avundsjukan eller svartsjukan när du ändå håller på. Gläds åt och med andra istället. Den där svenska "jante" är inget som klär en skönhet direkt.


Måste sluta skriva nu. Jag har en del samtal jag måste ringa, tror jag bestämt. :)


Tack för att jag får vara en del av ert liv.



torsdag 24 januari 2013

Volleyball tournament

Skolan har aktiviteter efter skoltid som så påhittigt kallas för "after schoolactivities".

Calle är med på onsdagar och spelar volleyboll. Det är ett gäng mellan grade 7-12 som tränar ihop och har kul ihop. Varje onsdag eftemiddag.

Nu har de delat in sig i åtta olika lag, varav ett lag enbart innehåller lärare, och from denna vecka är det tävlingar lagen emellan.
Två grupper med fyra lag i varje. Och tre spelare i varje lag.

Matcherna kommer att spelas under onsdagar och torsdagar efter skolan under ett par veckors tid. Med slutspel och tillslut en final.
Igår var det dags för Calles lag att spela sin första match.

Hans lag heter "Machester Not United"
och hans medspelare heter William från grade 10 och Marius från grade 8.




Marius var denna torsdag hemma i Österrike så William och Calle fick klara sig själva så gott de kunde med endast två man på banan.




Men det gick toppenbra iallafall.




2-0 i set till "Manchester Not United" denna match mot "The Russian Rabbits".




Nästa match är nästa torsdag.

Because I'm worth it



                            Torsdag.





För att jag vill. 
För att jag kan.

Because I'm worth it!





onsdag 23 januari 2013

Hahahah!!

Att vara såhär ovig som jag är.
Det har jag skyllt i alla år på fotbollen.
Att som fotbollsspelare är man ju alltid lite kort i hamstrings och lår och ljumskar.
Inga konstigheter liksom. Det vet ju alla.

Trots att det nästan är 17 år sedan jag slog min sista professionella bredsida så måste mina korta muskler bero på allt mitt fotbollsspelande. Visst?

Har idag gästat My Fitness här i närheten och besökte ett pass som hette Body Balance. Ni vet, med balans, styrka och smidighet.
Hahaha! Vilket skämt. Två tredjedelar gick skapligt.


Instruktören har säkert sett massor av olika individer på sina olika pass genom åren.
Men hon kan aldrig ha sett en sån stel människa som jag. Herregud! När man ska sträcka lite där, töja lite här, vrida kroppen åt ena hållet med underdelen och åt andra hållet med överdelen. Samtidigt. Hur är det möjligt?

Bara att sitta på golvet med rak rygg och benen rakt ut gör ju ont i baksida lår. Och sen ska man luta sig framåt också till på köpet. Nudda tårna med fingrarna. Hahaha! Finns  inte på världskartan. Händerna på knäna på sin höjd.
Heeelt omöjligt.

Hahahahaha!!

måndag 21 januari 2013

Breakfast morning

Idag bjöd Eva in till en Breakfast-morning hemma hos sig i Gamla Stan. Således lät jag bli den frukosten som mitt eget hushåll bjöd resten av min familj på i morse. Jag ville ju inte riskera att anlända mätt.

Jag ställde bilen vid killarnas skola där jag blev upphämtad av Therese. Vi köpte med oss en stor och fin bukett med vita tulpaner och rosa ..... andra blommor.  Vad hette dom nu då? Jag hade såna i min brudbukett för 11 år sedan iallafall. Fast i en annan färg.

Eva tog emot i hallen och vi var en fin samling ladies som hade hängt upp våra ytterkläder på krokarna.






Och vilket frukostbord hon bjöd på. Så mycket gott hon hade dukat upp med. 
Vi la upp på våra tallrikar och satte oss vid det stora bordet där ljusen brann så fint.
Amerikanskor, danskor, svenskor, tyskor, brittiskor och en grekiska.  Själv blir jag alldeles förvånad när jag hör min egen röst prata engelska mer och mer frivilligt. 
Tack Eva och grattis på födelsedagen!



Hej hamburgerkorven!


Hamburgerbröd är inget som esterna anser är nåt viktigt. Alls. Som vi har letat efter dessa varor i hela Tallinn. Finns inte.
Det har hänt nån gång att vi har hittat en påse liggandes i en frysdisk i affären, men det är otroligt sällan.
Och nu har jag lärt mig att när det nångång finns, ska jag handla på mig många påsar på en gång.
När allt kommer omkring finns inte frysta hamburgare heller. 




Hittade av en händelse för ett tag sen en påse korvbröd istället.
Då kom jag på att om inte hamburgerbrödet kommer till mig så får jag komma till det bröd som finns.
Alltså tillverkades den nya varianten som numera kallas för "hamburgerkorven".

Fantastisk maträtt. 
Visuellt kanske inte den mest lockande rätten, men absolut en av de godaste. Jag lovar!

lördag 19 januari 2013

Underbara prat.

Tio minus grader hindrade inte en dalkulla och en Tallinn-bo att göra stan idag.
På med långkalsingar samt täckbyxor och mössor och vantar så var vi redo.






När vi hade parkerat Volvon tog vi en promenad in mot murarna.




Det var så lite folk ute så man nästan kunde tro att vi hade hyrt hela stället för att få vara för oss själva en liten stund. Men det hade vi ju inte gjort såklart.  

Det kan ha varit så lite folk för att det var bitande kallt och alla hade förnuftet att hålla sig inomhus. 
Utom vi. 
Vi knallade på. 
Det kan även ha varit så att alla människor var i den ryska gamla kyrkan med alla löktornen. För där var det otroligt med människor. Både invändigt och utvändigt. Det var helt enkelt kö för att ta sig in och kö för att ta sig ut. 
Jag trängde mig in lite granna och hann se att det förmodligen var en begravning innan jag kände att det var dags att ta mig ut igen. 


Uppe på Tompea Hill brukar det vara fullt med turister på utsiktsplatserna. Men inte idag.



Jukkasjärvi eller Tallinn










Efter en stund blev vi lite fikasugna. Vi tog oss till Pierres Choccolate. Beställde varsin Latte och så tänkte vi dela på en choklad kaka. Servitören luktade sprit och vi trodde att han nog  hade varit och nallat lite på alla champagnepraliner i hyllan. Men det visade sig att han hade kommit direkt till jobbet från en natt som visst aldrig hade tagit slut.



På väg ner från Tompea Hill vandrade vi mot Rådhustorget. Fortfarande väldigt lite folk på stan.
De tappra damerna som står vid muren och säljer sina hemstickade alster såsom vantar, mössor och tröjor blev av med ett av sina hantverk då Tesse köpte ett par svarta fina vantar för 15 euro.




En c-vitamin bomb på tallriken.


På vägen till bilen tog jag med Tesse till min favvolunchrestaurang, Chateau.
Ett ställe dit inga vanliga turister går. För de skulle aldrig gå ner för den trappa som leder in till denna lokal i källaren som inte syns från markplan.



Fräsch och krispig sallad.

Timmarna har gått. Vi har hunnit äta en måltid till. 
Man kan nästan tro att vi bara har ätit. Men mellan alla tuggorna har vi även hunnit med att prata en hel del också. Och skratta. 

Det är ju underbart det här att prata.

torsdag 17 januari 2013

18 januari

Tre år har gått.


Stannar upp en stund i livet.
Andas.

Reflekterar.

18 januari i Tallinn




Det är så lätt att tro att livet kommer se ut likadant i morgon när du vaknar.

Det är så lätt att tänka att "det där gör jag sen". 

Eller känslan av att "bara jag går ner fem kilo så blir jag lycklig".

Eller "bara jag byter jobb blir jag lyckligare".

Gör det då.

Gör nåt åt det.

Du har en valmöjlighet. 

Du är fri att välja.

Du kan påverka.



När ett liv inte finns längre.

Då finns inga alternativ.

Då måste du bara överleva.



Ljus och kärlek.

Sju tjejer - sju historier

Igår träffades vi ett gäng tjejer hemma hos en kompis för en lunchdate.

Vi var sju tjejer som kom i olika omgångar med våra bilar in genom hennes paradgrindar vid tolvtiden på onsdagen.




Brittiska residenset.


Värdinnan öppnade med diskhandduken över axeln och med ett leende på läpparna.
Vi hängde av oss ytterkläderna och samlades inne i köket där fiskgratängen snart åkte in i ugnen med ett swisch.



Skottad och fin uppfart.


Vi var en sån himla härlig blandning av tjejer. Tre svenskor, en brittiska, en danska, en grekiska samt en israeliska. Alla med sina underbara personliga historier att berätta. Sina bakgrunder som alla är så olika. Och det är så spännande att lyssna.

Danskan som väntar sitt tredje barn. Som har bott i Sydafrika med sin man i flera år tidigare.

Brittiskan som kommer från London och har äventyr även från Bryssel bakom sig.

Israeliskan som har fem lillebrorsor. Som är femlingar. Hon blev storasyster över en natt till fem brorsor.

Grekiskan som har en egen affär i Aten med jättefina klockor bland annat som hon visade upp.

En svenska som skrev en tenta i måndags på sex timmar. Med fem frågor att besvara.

En annan svenska som just har flyttat från en villa till en annan och har varit längst i Tallinn av oss alla.

Och sen jag. 

Tack, snälla allihopa för att jag får vara en del av detta.




Efter lämningen idag, torsdag, hade jag inget planerat så jag ringde till Nina och frågade om hon bjöd på kaffe. Det gjorde hon så jag styrde Lilla Vit till Pirita. Det blev en heldag tillsammans tillslut.


Strandpromenaden på Pirita Beach.

Mitt i kaffet visade sig plötsligt solen och vi tog oss ut i det otroligt vackra solskenet. Solen har annars känts som nåt som endast har funnits i fantasin för den har vi inte sett på jag vet inte hur länge. Så vi i stort sett sprang ut. Båda två. Vi började promenaden runt i området sedan vandrade vi ner till havet.





Havet är en enorm urkraft. Och en otrolig energikälla. Bara gemom att tittas på. Eller bara genom av att höra skvalpet. 


Fridfullt.


Men hur vackert?


Konstverk.


Så energifylld till bredden sitter jag nu i kväll i soffan och njuter med alla mina killar.


söndag 13 januari 2013

Det var den helgen.

En lugn och skön lördag och söndag.



En skål här........och en skål där.

Tack vare de sociala medierna har jag kunnat skåla med tre finisar under helgen trots alla mil och stora hav emellan oss. Sånt gillar jag. Vara så nära, men ändå så långt bort. Tack för att ni finns.






Det första morgonkaffet är det absolut bästa under hela dagen. Inget går upp mot den slurken.

Fotboll är numera en året-runt sport. Ej icke endast sommarsport.

Båda killarna har haft match idag. På olika ställen så jag och maken delade på oss. Minus sex grader och blåst. Den storas lag har haft ett finländskt lag på besök med framförallt en av Finlands bästa högeryttrar på planen. Man kan säga att Adam kom hem efter att ha tampats hårt på sin vänsterkant  mot just honom, med både fläskläpp, begynnande blåklocka samt blodiga dobbmärken på benen.

Just det såg man inte riktigt komma när han låg och sprattlade i plastbaljan som en liten skit på BB.



Älskar verkligen den här vyn.


Det har varit en kall helg. Men ack så vacker. Under min favvosträcka när jag promenerar så är detta bästa platsen. Havet i ryggen, vinden i håret, solen i ansiktet. Just när jag tog den här bilden höll jag på att frysa ihäl litegrann om handen, men det var det värt. 

Nu är det lite fotboll på TV. Manchester United först som storebror sitter klistrad framför. Efter den börjar Manchester City sin match då lillebror kommer sitta som klistrad.
Om nån undrar vad som händer hos oss idag alltså.

Hoppas ni alla har haft en mysig helg.

fredag 11 januari 2013

En fredag och jag fick upp den utan problem

Jag fick upp den. Utan några som helst problem står den där den ska. Efter nio månaders stiltje.

En av mammorna på skolan har ont i sin nacke. Jag erbjöd mig att hjälpa henne och nu har hon varit här.
Hon kom vid 11. Jag tog hennes jacka och hängde in den i garderoben. Då ringde hennes telefon. Hon svarade såklart och pratade på sitt hemspråk, ryska.
Och nu för tiden regerar jag inte ens längre. Det bara är så. Att nån pratar ryska i mitt hem. Inga konstigheter.





Likadant i morse. När jag hade lämnat killarna i skolan och var på väg hem ringde min telefon. Det var G4S, larmcentralen. Larmet hade gått hemma hos oss och det stod nu en vaktbil utanför vårt hus. 
 Han hade inte tillåtelse att gå in utan var tvungen att vänta på mig. 
Jag ringde maken som i sin tur tog kontakt  med Rimis security chef. 
Jag kom hem och möttes av en en G4S bil utanför. När han såg att jag kom så klev han ut ur sin bil. En kille i sina bästa år, typ 20. Vad skulle han kunnat ha gjort om det hade varit skarpt läge, hann jag tänka. Jag släppte in honom och vi började prata. Det gick inte. Jag ringde Rimis security chef och lämnade över luren. De pratade med varandra. På ryska. Som numera är helt vanligt i mitt liv. 
Och det var så roligt att iakkta denna yngling. Medan han stod där bredbent i sin vaktuniform kollade han in sig själv i våra stora fönster under hela samtalet. Han vände och vred på sig och hade hela tiden blicken fäst i fönstret. Så nöjd han verkade vara. Gulligt.
Nu var det falskt alarm så han kunde åka iväg till nästa hus där larmet hade gått.



En hall nånstans i Tallinn

Fotbollar, underställ, reflexvästar, fotbollsskor, shorts, strumpor, påsar och en handväska mitt på golvet.  Det är livet det.


Häromdagen låg det ett brev i lådan. Med en spännande avsändare på baksidan. "Royal Hunting".





En inbjudan till en "Kunglig Hovjakt". Ett event som finns för att hedra och kanske hylla den svenska gamle kungen Karl VII som har satt stora avtryck här i Estland.

Ingen av oss ska dock följa med. 

lördag 5 januari 2013

Tack vare min svåger så har jag plockat ur min sista diskmaskin här hemma!

Jag har min svåger att tacka för mycket. Han vet inte ens om det, men det har jag faktiskt.

Under nyårshelgen hade vi äran att ha han och hans fina familj här hos oss i Tallinn. Plötsligt när vi satt och fikade under nån av dagarna så började vi prata månadspeng för våra barn.

Samtidigt pratade vi om vad som ska ingå i ungdomens jobb för att överhuvudtaget kunna få en månadspeng. Eller ska de lära sig att man kan få pengar här i livet utan att behöva göra ett handtag?
Städa rummet? Laga mat? Plocka ur diskmaskinen? Vad?
Eller ska de slippa ta ansvar och bara få?

Efter en stund kom våran store kille ner i köket. Han hann väl egentligen inte sätta sig förrän han var medveten om att enligt Swedbanks rekomendationer låg han långt efter i sin peng, tack vare sin gudfar tillika farbror.
Därpå tog det heller inte många sekunder innan sonen hade kallat till löneförhandling om högre månadspeng.

Tack svåger!

Ikväll har iallafall löneförhandlingen ägt rum. Jag och maken hade ett färdigt förslag innan vi knallade in till sönernas inkallade möte.
Finns det två saker som skapar konflikter här hemma så är det "vem som ska sitta fram i bilen" och "vem ska plocka ur diskmaskinen". Låter ju oerhört banalt, men dessa två frågor kan leda till så mycket. Om ni bara visste. Därför har vi sedan länge ett väl fungerande schema om vem som ska sitta fram. Och nu kom tillägget att den av sönerna som sitter fram den dagen även ska plocka ur diskmaskinen. Varje dag.

Killarna godtog det och lite annat smått och gott. Och faktum kvarstår. Jag ska aldrig mer plocka ur diskmaskinen.
Och det mina vänner är värt varenda lilla krona!

Tack svåger!

Annars har jag lekt med min nya dator denna vecka. Mycket nytt att lära och så. Installera och sånt.



Nu är den visst aktiverad.


Jag skickade ett sms till maken om att den numera iallafall är aktiverad.


onsdag 2 januari 2013

Åter irrat runt

Ett årsbokslut av 2012 borde ju vara på sin plats just här och just nu.
Men jag vet inte riktigt. Var jag liksom ska börja.

Det händer så mycket och tiden har gått så fort så jag har svårt att skilja på när saker och ting egentligen hände. Därför är ju denna blogg ett fantastiskt verktyg för mig sedan. När jag har lust att läsa tillbaka. På vad som hände.

Så jag skiter helt enkelt i att boksluta året. Läser inläggen under 2012 istället.

Trots mina ett och ett halvt år här i Tallinn har jag långt ifrån lärt mig att hitta överallt. Däremot är jag otroligt duktig numera att åka runt. Runt och åter runt. Tills jag hittar. Jag är inte rädd för att åka vilse. Fram kommer jag alltid. Man vet inte riktigt när och hur bara. Lite svettigt blir det dock när en tid finns att passa.

Som idag.
Calle hade tid hos tandläkaren klockan 15.00. Tandläkaren skulle ligga på en viss gata, Sütiste Tee, och jag kollade på kartan var den låg. Ok, inte långt ifrån Mc Donalds och Statoil i en viss korsning. Det skulle bara vara att ta höger där och sen hitta den rätta gatan.

Upp vänster i den andra  korsningen och sen hitta nummer 17. Lätt som en plätt. Icke.
Det sköna i kråksången är att Calle och jag tillsammans numera är rutinerade på att just "åkaruntförattsevarduhamnar".

Jag körde och körde. Calle satt bredvid och hade i uppdrag att kolla alla vägskyltar. Som han utförde galant. Han hittade nummer 18 och nummer 19. Men inte nummer 17.
Svänga lite här, vända lite där och sen tillbaka för att göra ett nytt försök.
Där jag hade lust att svänga vänster var det avstängt för ett stort bygge.
Men eftersom 18 och 19 låg där så borde ju 17 ligga i närheten iallafall.
Vi chansade och ställde bilen lite sådär som alla gör i Tallinn. Med halva bilen på trottoaren och halva bilen på vägen. Mötte en ryss som var ute med sin hund. Frågade om han snackade engelska. Men nej, det gjorde han inte.

han förstpd när jag visade nummer 17 på mitt papper och han visade med sina händer upp sex fingrar och sen gjorde han en nolla mellan tumme och pekfingret.
Jag fattade direkt att vi skulle gå runt bygget ca 60 meter.

Sagt och gjort.
Runt bygget och sedan stod det nummer 17 på en byggnad.
Klart.









Bara man betalar känns det som om man kan stå lite var som helst.




Det var inte världslätt att hitta hit, kan man säga. 

tisdag 1 januari 2013

Sista dagen på 2012 bjöd på en liten överraskning.

På årets sista dag hade jag bokat en liten suprice till min min fina svägerska, som under de 17 år vi känt varandra även blivit min fina vän.
Eftersom hon just har fyllt år och det var nyårsafton och allt så ville jag hitta på nåt.

Hennes dotter fick såklart hänga på på samma överraskning. Klockan 11.30 hade jag sagt att de skulle vara klara för avfärd mot okänt mål. Exakt den tiden satt vi i bilen.






Lite nervöst var det allt att inte veta destination. Särskilt när jag bad de ta med sina telefoner och programera in mitt nummer.


Här inne jobbar stans gulligaste tjejer.


 På Pikk 40 gick vi in där två pigga och alerta tjejer stod och väntade på oss. Malin och Elina tog av sig jackorna och så fick de sätta sig ner och helt enkelt bara bli omhändertagna för en liten stund.




De fick varsin hårtvätt, hårbottenmassage samt välja vilken festfrisyr de ville. Att hitta en festfrilla på så kort varsel var ju inte så värdlslätt så frisörerna fick fria tyglar på Malin och mig. Elina hade en bild i telefonen som hon önskade likna. Och det visste jag, därför var det viktigt att deras telefoner var med.





Tre tjejer blev tre helt olika frisyrer. Roligt!
Medan vi satt där så såg vi hur skumpan plötsligt kom fram. Inte till oss dock, men säkert så var det planerat att tjejerna skulle fixa till varandra när vi andra hade lämnat dem för att göra sig festfina till kvällen. Så mysigt för dem.

Efter våran mysiga tjejstund var det dags att åka hem till killarna som under den tiden hade hunnit handla allt till kvällen.





Kvällen avnjöts av en smarrig trerätters middag där efterrätten inte var klar förrän 23.45.
Då var det dags att ge sig ut till havskanten med alla glas, rislampor och inte minst  eld för att få igång dessa lampor. Tyvärr regnade det skapligt mycket så lamporna blev en aning tunga och svåra att få iväg. Men till slut så svävade några av dem ut över havet. Fyrverkerierna runt om över Tallinns horisont var precis som förra året lika mäktiga att se. 

Slutet gott allting gott!