Bästa brorsan ever, II

Min bror och jag.
Vi är uppväxta i en familj som inte har varit särskilt kyrklig egentligen.
Men vi är båda döpta och båda våra egna barn är numera döpta.
Vi har båda två gift oss i kyrkan. Jag och maken i Stjärnorps Kyrka för tio år sedan och brorsan och hans fru i Jukkasjärvi Iskyrka för fyra år sedan.

Så någonstans har vi ändå den tron.
Och den måste ju ha kommit nånstans ifrån.
Från vår barndom kanske.

När jag satt i Elleholms Kyrka i söndags sjöng vi denna psalm.
Och jag kunde verkligen inte låta bli att le.
Den har funnits med i min o brorsan liv ända sedan vi var små.

Vi visste ju inte då att det var en psalm. För oss var det helt enkelt en sång som mamma och pappa alltid sjöng när det var dags att somna på kvällskvisten.
Pappa tog tillochmed fram gitarren vissa kvällar och satt på sängkanten och lirade en stund.

Till mångas stora förvåning så har har jag faktiskt sjungit i kör. Faktiskt även den i Kyrkans regi, minns jag nu när jag sitter här och skriver.
Inför varje jul hade vi föreställningar med alla körer som sjöng tillsammans inför alla berörda föräldrar samt andra intresserade.
En av dessa åhörare var min brorsa. Som alla småsyskon var han ju tvungen att liksom bara hänga med.

Mitt i en av alla föreställningarna vi gav så kom vi till denna sång. Orgeln började spela melodin och då hörde jag långt där ute i det för övrigt tysta publikhavet plötsligt en söt liten pojkröst som frågade högt och ljudligt:

"-Mamma, måste jag gå och lägga mig nu?"

Det var min bror.




Det hände att vi var ensamma en del kvällar. Och jag minns en av dessa kvällar lite mer än andra. Jag var kanske 10 år och brorsan måste ju då ha varit 4 år.
Kvällen gick och jag skulle vara med och natta min lillebror.
Jag tyckte nog att det var ganska så mysigt för jag kände mig stor och duktig.

Till saken hör att
min bror då gick på något som kallades Kyrkans barntimmar några dagar i veckan.
Han var nämligen inte välkommen på det kommunala dagiset för han hade sådan enorm allergi och förskolan och kommunen kunde verkligen inte tillstå med separat kost endast till honom inte. Hur kunde bara våra föräldrar komma med det förslaget? Det var för 30 år sedan.
Otroligt. Nu finns det inte en förskola som inte har minst 10 olika rätter för att tillgodose alla barn som behöver särskild kost. Jaja, det är nåt annat...


Nu vidare...
Jag var också väldigt sällskapssjuk så jag höll mig lite längre på sängkanten i hans rum än som kanske var nödvändigt.
Jag la mig bredvid honom på hans kudde och så sjöng vi "Tryggarekan" tillsammans.

Efter detta moment sa han med näsan mot min näsa.

"-Ingela, vet du en sak?"
"-Nej, vadå?" frågade jag.
"-Gud är lika nära mig, som örat är mina lakan."

Det var min brorsa det!

Nu bara skrattar han när jag berättar om dessa två ögonblick.
Stora och ljuvliga minnen för mig och så små och betydelselösa för andra.