Tanken börjar smyga sig på

Nu kommer den. Smygande.
Sakta och knappt märkbart.
Men jag känner den och det påverkar mig enormt.

Någon ny, lite obehaglig känsla som jag inte känner igen.

Vårat nya liv i Tallinn har pågått i sex månader.
Enligt plan har vi 18 månader kvar.

Vad ska jag göra sen?
Vad ska jag hitta på när vi kommer hem?

Jag är inte tjänstledig från någon anställning. Jag har lagt ner min egen firma.
Som "medföljare" på ett sånt här projekt, att ge upp hela min egen karriär för att följa med när någon annan gör karriär, gör "medföljaren" hemskt beroende. Det är ett otroligt stort steg att ta. Större än vad jag trodde innan jag påbörjade detta.


På många olika sätt.
För min egen självständighet. Som min mamma har präntat i mig sen barnsben, "Var gärna beroende av någon annan, men du ska alltid ha grundkänslan att du klarar dig själv." Mycket bra, men svårt att hålla i.

För självkänslan. Vad är jag duktig på? Vad kan jag? Vad skriver jag på CV:t, hemmafru under två års tid? Även här präntade min mor i mig, med både ord och små söta lappar uppsatta lite varstans i mitt rum "Du duger som du är! Du är bra precis som du är!" Det var viktiga små lappar under tonårstiden, som jag kunde hitta i strumplådan, på spegeln eller på kudden vid läggdags. Tack, jag påminner mig även idag.

Men framförallt ekonomiskt.
Vad händer med mig?

KOmmer jag att klara mig?

Jag har iallafall 25 år kvar, 27 om Fredrik får bestämma, av mitt yrkesverksamma liv.
Det är ju ingen kafferast direkt.
Många år som ska fyllas med bra, lyckliga, lärorika och kärleksfulla dagar.

Tips.
Någon.