"You have to turn quicker!"

Klockan var snart 09.00 och jag var redo för mitt livs första tennislektion.
Tänk att jag skulle behöva ha fyllt 40 år och flytta till Tallinn för att detta överhuvudtaget skulle kunna hända.

Den här fina och fräscha inomhus hallen ligger precis bredvid skolan. Så här har killarna alltså "PE", Physical Education, vissa lektioner.
Och mammorna spelar tennis.

Nina stod där som vilket proffs som helst, med ursnygg utrustning, och väntade.
Jag ägde inte ens ett eget rack, så jag fick låna ett av Ninas äldstas son.
Hans gamla rack stod till förfogande för mig denna timme. Tack, Snälla.

Våran tränare kom och jag berättade att jag hoppade in istället för vår kompis.
"Har du spelat förrut?", frågade hon då självklart sådär hurtigt som bara tränare kan göra.
"No, I have not", svarade jag och såg hur hon genast började tänka ut hur den här lektionen skulle utföras så att alla liksom blev nöjda. De här tjejerna har ju liksom spela ti flera år. Vad gör man med en beginner då?

Och jag kan väl säga att spela tennis var ungefär som att spela golf faktiskt.
Först var jag tvungen att lära mig att bara hålla i racket ordentligt.
Ett grepp för forehand och ett annat för backhand. Inte bara hålla som jag ville där inte.
Armbågen ska ligga intill höften vid slaget och höften ska hjälpa till att trycka fram slaget. Eftersvingen ska genomslås hela vägen och racket ska tillslut landa på axeln.

Man ska börja vända sig mot sidan redan ganska tidigt och bröstet ska vara vänt mot den sidan bollen är på väg. Samt att jag ska ha hunnit byta grepp beroende på om det är forehand eller backhand.

Herregud!
Så mycket information på så kort tid. Medan de andra två spelade som gudar på den andra halvan planen.

Precis om i golf, tänkte jag.
Grepp, höft hit och dit, försving och eftersving, inte vrida handleden,
hälen upp mot taket efter svingen och så plocka upp alla bollar efter övningarna.
En gång när jag träffade bollen ganska obra och bollen flög rakt bakåt (?)istället för framåt, skrek jag tom "fore".

Tränaren hann lägga upp bollar, kolla hur vi stod, slog och hade racket, inom loppet av samma hundradel. Och sen hann hon tom berätta det för oss mellan alla slag. Med ett gudomligt tålamod.

Det här var riktigt roligt och jag hoppas att jag får chansen att få vara med flera gånger!
Om jag blev genomsvett av att egentligen bara lära mig att slå, hur ska det då se ut när det är dags att börja springa också?