Onsdag, torsdag och fredag finns det inga estniska lärare som arbetar.
De slåss för sin egen överlevnad.
Idag tjänar de genomsnittsliga läraren 600 euro i månaden. Typ 5500 svenska kronor.
Det ska räcka till allt. Från el till kläder. Från mat till hyra.
Det finns lärare som arbetar på två skolor och åker emellan för att få ihop mer pengar.
Jag stöttar dem till fullo. Inte till dubbelarbete, utan till att kunna leva på en lön.
Killarnas lärare tillhör inte denna strejkande skara så för våran del händer inget särskilt i skolan.
Busschaufförer inom kollektivtrafiken sympatistrejkar.
Så i morse när vi skulle till skolan trodde vi att det skulle vara proppers med bilar istället. Men det var mindre trafik än vanligt. Kanske människor stannade hemma.
Jag har varit på gymmet ett antal gånger nu.
Så pass många gånger att jag börjar känna igen folk som är där. Vi hejar inte på varandra. Vi låtsas inte om varandra alls helt enkelt. Men jag känner igen dem.
En av dem är en herre. Alltid i samma gröna t-shirt. Samma gråa shorts.
Hans närvaro gör mig så glad!
För det visar att det aldrig är för sent att sluta röra på sig.
Eller att det aldrig är för sent att börja röra på sig.
Han visar mig att vilket som är möjligt.
Även om jag måste slänga ett litet getöga på honom när han ligger på en bänk och vilar mellan sina situps. Med sina smala armar helt utsträckta vet jag nämligen inte om han lever eller inte. Då måste jag stanna upp en smula och kolla att han andas.
Men han är stark som en oxe.
Den svenska lärarkåren borde göra samma sak som den estniska.
SvaraRaderaÄven på gymmet i Ljungsbro kan jag ibland se riktigt gamla människor som jobbar på med sin kropp. Det är härligt att se. Seniga och magra är många av dom men de försöker att hålla igång rörligheten.
Kram Ulla