Ett helt nytt år gör entré.
Ett helt år har redan passerat.
Det känns som om tiden bara går fortare och fortare för varje år som går.
Solen går upp. Solen går ner. Hela jorden snurrar. Och däremellan är det meningen att vi ska leva våra liv.
Hej då 2016.
Hej hej 2017.
Jag har inte avlagt några större nyårslöften. Om ens nåt faktiskt. Det känns som om nu när jag är 45 är jag mer sams med mig själv än nånsin. Erfarenhet, mognad och visdom har intagit en hel del av mitt system. Ett skönt lugn har lagt sig över mig. Jag har lärt mig av mina tidigare misstag och jag har nog aldrig varit så tillfreds med mig själv som jag är just nu. En erfarenhet och mognad som till och med visar sig på utsidan i form av små, härliga sprickor runt ögonen.
Jag gör fortfarande misstag, både stora och små. Men jag har insett att det inte är så farligt. Det gör liksom inget. Jag ser det som ytterligare en lärdom. Livet behöver verkligen inte vara perfekt för att det ska kännas helt ok.
Däremot känns det en aning skakigt utanför den lilla bubbla som jag lever i. Som min familj lever i.
Det som händer ute i världen känns en aningens mer skakigt just nu.
Nattklubbar blir attackerade av galningar. En julmarknad blir massakerad av lastbil. En strandpromenad i Nice blir massakerad av lastbil. Människor som springer för sina liv. Syrien har snart inte ett enda helt hus kvar. Enbart ruiner med oskyldiga människor som ska försöka överleva. Antingen försöker de överleva på plats. Eller så försöker de att fly. Fly för sina liv. Med sina barn i famnen. Eller så är barnen så pass stora att de får springa för egen maskin. Så gott de kan. Och så sätter de sig i en liten gummibåt. En båt som drivs ut, rakt ut i ingenstans, Vattnet övergår i vågor. Vågor så stora att båten överrumplas. Alla ombord ramlar i vattnet. Föräldrar ser sina egna barn drunkna. Spolas upp på land. Helt livlösa.
Det här är så fruktansvärt.
Tänk om det hade varit vi. Tänk om det hade varit mina barn som hade spolats upp på land. Helt livlösa. Dina barn. Tänk om det hade varit du och jag som hade lämnat allt, verkligen allt. För att på det enda sätt vi kunde skydda våra barn, var att försöka fly.
Det skulle vara mitt nyårslöfte i så fall.
Att göra lite mer för dessa människor. Och inte bara sitta på min svenska, välgödda, skyddade rumpa och tro att det inte angår mig. För det gör det. Det angår verkligen mig. Och dig. Jag menar inte att vi ska göra allt. Men lite. Lite granna, på nåt litet sätt kanske vi kan hjälpa nån. I handling kanske, med kläder, med möbler som jag inte behöver. Eller på annat sätt.
Och så har engelsmännen röstat ur sig rakt ut ur EU under året som har gått. Vad betyder det? Vad händer med det?
Och så har amerikanerna röstat fram en företagsman som heter Trump till att leda deras land de närmaste fyra åren. En man som det känns kan göra precis vad som helst för sin egen vinnings skull som inte har nån som helst erfarenhet inom politiken, som den 22 januari blir världens mäktigaste man. En man som anser att det är kineserna som har hittat på klimatförändringarna. En man som vill bygga en mur mot Mexico. En man som är emot aborter och Obama-care. Bland annat.
Kanske ska stanna i min egen bubbla förresten.
Och hoppas på det bästa.
Välkommen 2017 - bring it on!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar