Kul vid bordet.

Så roligt det blev!


Hela familjen satt i kväll, söndag, vid bordet och åt fantastiskt goda pizzor från Venus.

Vi satt där och snackade och smaskade.
Och precis mitt i en av tuggorna så såg jag hur Calle drack ur sitt glas med vatten. Vilket inte alls var konstigt i sig. Han ställde ner glaset på bordet. Inte heller särskilt märkligt. Sen puttade han det lite diskret fram till brorsans glas, som hade vatten kvar i sitt. I nästa ögonblick hade han tagit brorsans glas till munnen och börjat dricka. Med glimten i ögat tittade han hela tiden på sin bror.

Han såg att jag hade sett. Men brorsan hade inte märkt någonting.
Brorsan tog helt sonika tillbringaren och fyllde sitt glas som ingenting hade hänt. Utan liksom en tanke på att han inte hade hunnit dricka nåt innan det var dags att fylla på. Eller så hade han märkt det men bara lät det bero och lät lillebror ta hans vatten.

När Calles glas återigen var tomt gjorde han om samma sak.
Brorsan satt och berättade om sin match och då förstod vi att han inte hade märkt nåt. Han fyllde bara på sitt glas mitt i sin mening. Och jag och Calle bytte blickar med varandra. Fnissade och log.

Så här fortskred hela måltiden. Till slut blev det liksom en sport för att se hur många ggr det skulle funka innan brorsan kom på att han hade tömt hela tillbringaren i sitt glas utan att överhuvudtaget inmundigat en enda klunk själv.

Efter fem gånger kom det och brorsan utbrast med världens garv:
"Va fan?"
Haha!
Då kunde vi inte hålla oss längre. Vilket gapskratt det slutade i.
Jag skrattade så jag nästan fick kramp i magen. Det blev så enormt festligt. Allt blev liksom så himla roligt!

Så enkelt att liva upp en helt vanlig middag.